Besök till helgen

- Mamma Marita hälsar på...

...om hon inte åker på vinterkräksjukan, då får hon inte komma. Om hon kommer hit kommer hon imorgon förmiddag. Jag har ingen aning om vad vi ska göra, men jag vet att jag i alla fall har ett "måste" att slutföra. Jag måste köpa mig en vit tröja att ha under västen som jag skall ha på mig på julbordet med jobbet som går av stapeln på söndag på Taxinge Slott.

Natten har varit tuff. Varit uppe många gånger i brist på syre. Jag är verkligen helt knäpp som inte bara promenerar några kvarter bort till vårdcentralen, men fan, jag är så lat och orkar inte. Jag vill bara sitta hemma och dricka kaffe tills det är dags att ge sig av mot jobbet och den sista arbetsdagen den här veckan. Jag skall kanske kombinera mitt besök för den andra vaccinationssprutan och samtidigt försöka få ett recept på ny medicin som jag kan ha med mig på resan. Ja, så gör jag!

Utan min medicin

- Hade jag nog varit död.

Idag har varit en skakig dag på många sätt. Har inhalerat Bricanyl var och varannan timme för att över huvud taget kunna andas. Halsontet har gått över men satt sig på luftvägarna och jag funderar allvarligt på att gå till vårdcentralen imorgon på morgonen om det inte är bättre. Jag är lite nervös då min medicin dels är för gammal men också nästan helt slut. Om detta sitter i ett tag kommer jag verkligen inte kunna vistas i Kina utan att avlida av andningssvårigheter.

När jag kom hem idag åt jag en banan, då min hunger åter igen börjat tryta. Strax därpå fyllde jag på badkaret med varmt vatten och hällde upp en whiskey (från råd av Hans och Johan) då detta nog skulle kunna bota min förkylning och de hade nästan rätt.

Nu återstår ett samtal till mamma innan det bär av till sängen.

Ännu en last

- Poker.

Jag har ingen annan att skylla mer än mig själv (och kanske någon annan...!) att jag nu varje kväll lägger, inte mycket, men lite tid och pengar till att spela poker. Herregud, den som uppfann spelet måste varit ett geni! Jag är verkligen skitkass men det är jäkligt roligt.

Dagen idag har varit hård. Tog mig upp ur sängen och åkte till jobbet trots lite feber och halsont. Väl där gick allt galant, tack vare mina underbara medarbetare. Jag fick bland annat hjälp av Katarina att sträcka ut min rygg i en ställbar säng (som vi fått lära oss att man kan göra med representanten för Cumulussängar) men resultatet blev tvärt om. Tio centimeter kortare tror jag att jag blev efter att ha blivit ihop-pressad i den mest konstiga ställning. Men kul hade vi!

Snart ska jag gå till sängs och fundera över dagens synder.

Krank

- Tyck synd om mig!

Jag känner mig så liten och ynklig. Jag har ont i halsen och öronen. Jag dricker te och proppar i mig Strepsils i hopp om att det snart kommer att försvinna. Jag vill inte bli sjuk. Jag vill inte bli sjuk... jag vill inte bli sjuk!

Åh...

Fattiglapp

- ingen lön den här månaden...

Åh, jag som såg fram mot tolvslaget så mycket. In på Internetbanken och kolla vad jag fått i lönekuvertet den här månaden (ja, jag måste göra så, eftersom jag har eftersänd post får jag annars inte reda på vad jag fått i lön förrän flera dagar senare). Tydligen blir det ingen lön med tanke på att det fortfarande står 3.80 kronor på mitt konto när klockan visar tio minuter över tolv. Inte ens en insättning som är "låst" är gjord. Jag kommer att svälta ihjäl. Jag kommer nog att dö. Snälla, lägg några blommor vid min grav då och då...

Vem kan motstå detta?

- Kinaresan allt närmre.

Idag fick jag, och några andra, mail från Richard som dessutom varit duktig och lagt upp lite bilder. För er som inte fick mailet från honom har jag valt ut det som får mig mest att längta dit.

Detta är alltså taget under dygnets ljusa timmar, då smogen ligger tjock. Kanske ska man ta och köpa ett sånt där doktor-munskydd ändå?

Idag har annars varit en bra dag. Det började roligt med promenaden med Johan på väg till jobbet. Halvvägs går vi förbi ett hus som heter "Borgen" som är något form av parkeringshus men som även innehåller bland annat en möbelaffär (som jag tyvärr aldrig varit inne i, men gärna vill besöka) som heter "Fittja bazar". De säljer inte bara en soffgrupp som heter Skinn utan har även erbjudande på matbord med sexstolar. Det är just sexstolarna som jag är intresserad av att veta hur de ser ut. Johan trodde de hade fem ben. Hihi.

Väl på jobbet gick allt galant. Sålde bra och hade roligt hela dagen. En skön och härlig känsla som man har ibland och efter några dagar av tristess och likgiltighet gäller det att ta vara på det lilla extra som infinner sig.

Ett sätt att bota tristess

- sov.

Idag är som vilken dag som helst. Det är lördag men skulle lika gärna kunna vara måndag. Jag har suttit hemma sedan klockan sex, ätit blodpudding och slötittat på tv. Jag är trött. Jag har tråkigt. Jag går och lägger mig. Skit samma att klockan är halv tio och jag är i mina bästa år och skulle kunna ta på mig partykläderna och ta en runda på stan. Men nej, jag ska gå och sova för då blir det söndag snabbare. Och när söndagen börjat nå sitt slut är det snart måndag och på måndag är allt som vanligt igen och den lätta veckan på jobbet inleds. Och så håller det på.

Mardrömmar

- Men så illa kan det inte vara...

Inatt hade jag mardrömmar om att flyga. Det var nästan alltid så att planet flög in i något vid start. Ett hus, eller en kiosk (!?) eller något annat som var i vägen. Uppenbarligen var inte piloterna speciellt bra och det tog flera timmar för mig att vakna upp ur drömmen och bestämma mig för att drömma om någonting annat. Det gick till slut i alla fall.

Richard ringde till slut igår. Kl nio när jag satt och kollade på tv (lokal tid för honom 04.00). Han mådde bra och hade till slut fått checka in på hotellet efter lite strul. Jag fick ett mail och några bilder också;

"...Vi hann aldrig in på kontoret så vi hade bara ett kort möte här sedan gick vi ut och käkade och kollade lite runt hotellet. Det ligger hyfsat till och det finns en hel del köpcentrum och restauranger runt omkring även om det inte är så flashigt (Peking är liksom inte det). Se ett försök till panoramabild jag tagit från rummet, det som ser ut som en hög stålpinnar i mitten är nya olympiastadion ;)

Vi hade tur med slumpvist val av restaurang och fick några grymt goda wok-ar. Se bilder. Ja det ser ut precis som en vanlig Kinarestaurang (och det är det ju också)..."

Nu håller jag på att laga lite mat till lunch och skall iväg till jobbet om en dryg timme. See ya later!

Trött och skitig under naglarna.

- Mercy Bjukopp!

Åh vad jag är trött idag. Idag har jag varit känslomässigt instabil. På väg till jobbet hade jag Phil Collins "Another day in paradise" låt som dagens motto. Med tanke på vad som hände mig idag på morgonen (jag gick upp som vanligt när klockan ringde, hoppade direkt in i duschen och när jag var klar och stängt av vattnet hör jag att vattenkranen sprutar ut vatten för fullt samtidigt som jag genom duschdrapperiet ser en stor skugga röra sig. Glenn är den enda som är hemma vid halv åtta och han klarar absolut inte att sätta på kranen. Livrädd och med bultande hjärta tittar jag försiktigt fram och ser Richard (såklart?) med ansiktet och håret under handfatets kran. "Va fan håller du på med" är det enda jag får fram och det visar sig att han försovit sig. Till historien hör att han alltid går hemifrån vid sju, en halvtimme innan jag går upp. Men det mest konstiga är att jag inte såg att han låg kvar i sängen när jag gick upp) är jag glad att jag överlevde över huvud taget!
"Another day in paradise" var alltså ett resultat av att jag överlevt denna omtumlande händelse. Dock höll inte känslan i sig speciellt länge då jobbet innehöll en hel del strul. Vid en tidpunkt övervägde jag att gå in på toaletten och gråta men lät bli. Jobbdagen avslutades dock med några goda skratt med underbara arbetskamrater. Dessutom lärde jag mig ett nytt ord. Vi brukar gå runt och säga mercy bjukopp (franska för "tack" men med amerikanskt uttal) och ingen har någonsin kunnat säga "varsågod" men det kan vi nu. "De rien", "ingen orsak". =)

Nu väntas pizza och besök av Marcus.

Äntligen!

- Ett lyckorus som sprider sig.

Jag är så glad av en så simpel sak som att jag och Richard köpte ett matbord och sex stolar idag! Jag har varit sprudlande hela dan på grund av detta lilla, men ändå så stora. På fredag kommer två killar från jobbet och levererar detta till mig. På fredag! Allt för att vi skall kunna sitta fint och avnjuta mat i goda vänners lag på lördag kväll. Anna, Olivia, Anders och Marcus är inbjudna på någon form av "hej då-fest" för Richard. (Detta planerades dock långt innan vi ens visste att han skulle iväg. Anledningen var egentligen en passande helg att umgås med dem vi tycker om då Anders kommer till stan.)

Förutom att jag njuter av min nuvarande känsla, smuttar jag på ett stort vinglas med cider. Länge sedan jag drack det men det smakar faktiskt helt ok om man håller sig till ett glas några gånger om året.

Att utvecklas

- dagens nyheter.

Igår vaknade jag något senare än vad jag brukar göra. Gick upp strax innan nio, fixade lite kaffe och satte mig vid datorn för att göra ett försök till att nå Kinesiska Ambassadens hemsida. Och det gick! Öppettiderna var dock inte så smickrande (och det var för övrigt inte deras hemsida heller) men jag lyckades upptäcka att om jag skulle hinna så var jag tvungen att gå ganska så snart. Ett litet problem som fajtades tillsammans med tiden var hurvida jag skulle lyckas lokalisera en sådan där fotoautomat. Det fick bära eller brista och jag klädde på mig och sprang till tuben.
Väl framme på centralen tog det inte många minuter innan jag hittade det jag sökte. 60 spänn ville de ha för fula, färgade kort. Så snart jag hade dem i min hand sprang jag till Sergels för att ta 69:an och åka med ut på Djurgården.
Jag var där 45 minuter innan det stängde. Det var alla andra också. Väntade i 25 minuter på min tur och hann med att lyssna på ett och annat roligt samtal från människorna runt omkring. Några smarta, andra väldigt mycket mindre smarta. Men det får man gärna vara om man vill, det är ju dessutom roligt!

Sen köpte jag nya kuddar (2 st) och bruna vepor för gästrummet.

På kvällen blev det bio med Richard- sista dagen/kvällen innan han åker (ok, vi har ju på fredag och lördag också, men då är vi inte själva). Michael Clayton blev filmen och den får av mig en 3,5 eller möjligtvis en 4:a på en femgradig skala. Och vill ni veta vad den handlar om så är jag den sista personen att prata om detta. Ni som känner mig vet att jag aldrig snackar om vad filmer handlar om.

Puss på er!

Just det ja!

- Vacker som få.

Jag sålde en soffa idag till självaste Salem Al Fakir. Lite pinsamt att jag inte säkert visste att det var han förrän jag bad om hans namn och frågade hur det stavades. Nåväl, vackrare människa får man leta efter och tillsammans med hans charm och glada personlighet gör det honom till en solklar tio-poängare. Mer Salem åt folket!

Kommer jag att hinna?

- Nervös inför resan...

Fick ett mail precis från Catherine Jonsson på SAS support som skrev att min flyg från Arlanda till Köpenhamn är försenat med en timma. Detta resulterar i att jag bara har en timma på mig att komma ut från planet i Copenhagen och hitta rätt gate och plan som tar mig till Beijing. Sist jag flög helt själv var 15 år sedan. Då fick jag ha en lapp runt halsen som stod vad jag hette och vart jag skulle. Kan jag inte få ha det nu också?

Usch, jag är nervös inför resan. Jag har blivit så satans flygrädd sedan attacken mot WTC. Jag ska ju alltid ta reda på saker och ting kring olyckor och terrorattacken mot USA 2001 är en av mina "favoriter" tillsammans med Estonia-katastrofen. Då läser jag, analyserar och tittar på dokumentärer, letar upp artiklar och söker på nätet, allt för att få reda på mer detaljer...
Men det är ingen idé att fundera och oroa sig tänker jag samtidigt. Dör jag så dör jag.

Nu har jag i alla fall fyllt i formulären för att ansöka om ett visum. Det gick relativt smärtfritt och jag kommer nog inte kugga på någon fråga. Imorgon kommer jag att lämna in detta tillsammans med ett nytaget kort från en sådan där automat som brukar stå på järnvägsstationer. Gör de fortfarande det? Sen ska jag försöka ta mig till Kinesiska ambassaden och lämna in alla papper. Jag har ingen aning om vart jag ska. Någon trodde att den fanns på Djurgården. Deras internetsida är fucked up och därför kan jag inte leta där. "Hacker" som jag är enligt någon på jobbet skall det nog i och för sig inte bli några svårigheter att kolla upp detta på något annat sätt.

Jag tror jag ska gå ut och ta en promenad. Känner mig orkeslös och omotiverad. Jag vill inte ens se på tv. Något är fel med mig. Jag går ut nu.

Påsar under ögonen

- genetiskt?

Igår när jag kom hem hade jag den där kan-det-inte-bli-kväll-snart-så-att-jag-kan-gå-och-lägga-mig-känslan. Då hade vi ätit tacos och klockan var sju. Richard föreslog Twin Peaks och så blev det. Ett avsnitt sen var jag i säng. Klockan var nio och jag somnade nästan på direkten.

Nu har jag varit uppe en stund, duschat och sminkat mig och upptäcker till min stora förtvivlan att jag, trots den tidiga timmen igår, fortfarande har påsar under ögonen (som jag haft hela förra veckan). Kommer jag alltid att ha det nu mamma?

Kaffe to go

- Och lite smått panik inför lördag.

Min jobbhelg är snart avklarad och följs av en ganska så enkel vecka som avslutas med en ledig helg. Under denna lediga helg har vi planerat in en middag för sex personer. Det finns bara ett litet problem som rör denna middag och det är var i h-vete vi ska sitta och dinera. Jag måste alltså idag försöka inhandla ett bord och stolar samt fixa hemleverans för att detta ska funka.

Förutom det så önskar jag att jag hade en sådan där kaffe-to-go-mugg som jag kan sitta med på tuben och njuta, för här hemma glömmer jag att dricka min enda kopp med kaffe som senare under dagen resulterar i huvudvärk.

Fest följt av ångest

- Go´natt!

Jag skulle aldrig ha ätit den där marängsvissen. Åtminstone inte mer än den första portionen. Åh. Jag går och lägger mig.

Sprit

- och marängsviss

I hopp om att bota min huvudvärk och trötthet är Richard och Marcus i affären och inhandlar alla ingredienser som behövs för ett enormt lass med marängsviss. Under tiden dricker jag ett litet wiskeyglas med rom och än så länge har det bara förvärrat biverkningarna av vaccinet.

Oh Laura

- så gör det mindre ont

Har varit ganska duktig idag. Gick upp strax efter åtta och såg till att huset blev städat till Simon & Garfunkel och efter det begav jag mig till vårdcentralen i närheten och fick mig en första dos Twinrix. Sköterskan var snäll och duktig och det gjorde inte alls ont. Nu i efterhand är jag lite öm och trött men det är en vanlig biverkning har jag läst mig till. Oh Laura stömmar ut från högtalaren. Nu gör det lite mindre ont.

Om tio dagar åker Richard iväg till det stora landet där långt borta. Jag åker om fyra veckor och fem dagar. Jag ser fram mot att bo på lyxhotell i ett rum på 56 kvadratmeter, bada i bassängen på morgonen innan jag drar ut för att utforska Peking på egen hand. På kvällen mellan fem och åtta ska jag dricka gratis drinkar i väntan på att Richard kommer tillbaka från sin arbetsdag för att senare gå ut och dinera på restaurang. Sista helgen innan vi åker hem får vi spendera tillsammans och göra utflykter och diverse äventyr.

Besviken

- och ont i magen

Jag har försökt flera gånger men det gick inte att gilla det nya SingStar-spelet. Jag har verkligen försökt, jag lovar. Nu sitter jag här och har ont i magen över en skitsak (fast egentligen beror det nog på för mycket mat igår). R&B är uppenbarligen inte min grej.

The sound of silence

- och tvärt om

Idag var det ganska skönt att bara åka med och tänka. Pratade gjorde jag på Landet med andra underbara människor. Det blev en väldigt lyckad kväll. Den bästa vegetariska rätten dessutom enligt Janne.

Idag fick jag mitt efterlängtade bruna paket förresten. Den innehöll två cd-skivor och ett PS-spel.

Imorgon ska jag spruta i mig massa vaccin. Jag är lite nervös inför detta trots att jag inte alls är rädd för sprutor. Men det gör nog lite ont och jag får säkert ett plåster.

Dagens häftigaste ord

- och kramen jag fick

Idag har jag fått lära mig ett nytt ord. Ordet är akryldisplay. Ett rus av lycka sköljde genom mig när jag hörde det och förstod direkt var det var. Jag har letat efter just detta ordet och nu kan jag det. Tänk vad små saker kan göra en glad.

En annan sak som gjorde mig glad idag var kramen jag fick av Hans. Hans är en man jag jobbar med som är lite drygt 60 år och påminner något om Woody Allen med sin ganska långa, smala kropp och glasögon. Jag hade delat ut en lektion i hur man bygger en bokhylla med hjälp av datorn i femtio minuter och detta var hans fina sätt att tacka. Man borde kramas oftare och mer med människor man tycker om på ett eller annat sätt. Det är en otroligt skön känsla.

...


Jag funderar mycket på hur olika och lika människor är varandra. När det gäller mig och många av mina vänner är det ganska så ofta personer som jag egentligen inte har så mycket gemensamt med, men som ändå passar mig. Med gemensamt menar jag exempelvis intressen och åsikter. Varför dras olikheter till varandra? För att göra saker och ting mer intressanta?
Men helt plötsligt (?) dyker upp någon som påminner mycket om en själv på många sätt. Saker man har gjort och upplevt, hur man är och hur man fungerar, vad som är viktigt och mindre viktigt. Vissa saker är så självklara att man till och med tänker samma sak samtidigt. Det är nästan lite läskigt, men ganska så skön känsla. Då vet man att man förmodligen har ganska så många hästar i stallet trots allt...

Förväntan och besvikelse

- småsår som läker.

Jag trodde jag hade fått rolig post idag när jag kom hem och såg det bruna lilla paketet liggande på hallgolvet. För en liten stund rusade förväntningarna runt i kroppen. Det visade att detta lilla paket inte alls var till mig. Besvikelsen för en simpel sak som detta var enorm. Däremot hade jag fått ett brev från Svenska Kennelklubben som hotade med att avregistrera mig som ägare åt Glenn om jag inte betalar in 120 kronor snarast. Detta gör jag med nöje.

Några tyckte att mina nya uteskor var fina. Tre stycken tyckte det. Det gick galant att gå till och från jobbet i dem. Svårare var det med de nya jeansen som är något för tighta men det är ju så man ska göra när man köper nya byxor- köpa för små som sedan töjer sig. Så har jag hört att man gjorde förr, det har min mamma sagt. Hon berättat att man köpte nya tighta jeans som man sedan duschade i och hade på sig tills dess att de hade torkat. Korkat skulle jag säga, men säkerligen effektivt.
Några fler tyckte att mina arbetsskor var fina. Jag fick lite skoskav men inte mer än vad jag klarar av. Däremot skar jag mig i lillfingret med en sax. Precis när chefen skulle fråga hur det gick med lamporna skar jag mig och hoppade upp och ner och svor tyst men artikulerande med munnen och blodet (sprutade inte men) droppade rejält. Det var inte så djupt och lösningen blev ett enkelt plåster av plast.

Release me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don´t hold me down

I am a rolling wave without a motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphaltflower breaking free but you keep stopping me
Release me

I am the rain that´s coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but yo`re controlling me
Release me

Jag älskar

- verkligheten är älskbar.

Åh. Varje dag kommer jag på nya saker som jag älskar. Igår älskade jag tryffelsmaken i potatispurén jag fick på Landet. Idag älskar jag Beth Orton för att hon gör mig på bra humör. Likaså Simon & Garfunkel och mina nya skor. Jag längtar till jobbet imorgon bara för att få gå runt i dem. Jag älskar den klarblåa himlen och de knallgula löven som tillsammans blir ett perfekt par.

Dagen har varit händelselös förutom musiken som strömmar ut från högtalarna. Jag gillar inte när jag måste ta hänsyn när det gäller musik. Jag förstår varför men jag gillar det inte. Jag vill lyssna på precis det jag vill, hur högt jag vill och på repeat hur många gånger som helst utan att någon ber mig sänka volymen eller byta låt. Jag är väldigt dålig på att kompromissa, det vet jag.

Jag skall försöka ta mig utanför datarummet snart. Gå ut.

Den första snön

- och jag är utvilad och fylld av musik.

När jag var på väg att lägga mig inatt vid halv-ett-snåret, släckte jag alla lamporna runt i lägenheten och sneglade ut mot brandstationens fasad. Det snöade. Stora, vita, långsamt fallande flingor från någonstans ovan. En vacker och stillsam känsla spred sig genom min kropp som om det på något sätt är det här jag har gått och väntat på i flera veckor.

Snön ligger fortfarande kvar, om än väldigt lite. Jag lyckades sova till tio idag och har med andra ord sovit bort nästan tio timmar av mitt liv inatt. Det behövdes.

I veckan har jag haft svårt att äta. Alla som känner mig vet att jag aldrig säger nej till mat. Jag kan äta nästan hur mycket som helst och vad som helst. Framförallt onyttiga saker. Men den här veckan har jag fått tvinga i mig frukost, lunch och middag varje dag. Det har inte alls varit roligt och det är nog en av anledningarna till att jag känt mig extra trött också. Allt beror inte på tidsomställningen. Hoppas att det blir bättre snart för det finns ingen mer otrevlig känsla än att känna att man mår illa av att äta trots att man är hungrig och magen kurrar.

När jag vaknade i morse sjöng jag på Queens "Bohemian Rhapsody". Bara därför skall ni också få höra den. Den är något av ett underverk!

Gött

- Inget speciellt egentligen men den är så jävla skön!

Titta och lyssna på den med hög volym och njut.

Jag vaknade...

- och kan inte somna om...

Jag borde sova. Min kropp säger till mig att jag verkligen borde sova. Jag vaknade runt halv fyra av att det kliade på mina torra stumpar till ben och det vägrade att sluta. Så här sitter jag, framför datorn, insmörjd med HTH och väntar bara på att det ska sluta klia så att jag kan gå och sova igen. Allt detta beror på att jag igår när jag kom hem från jobbet, kröp ner i badkaret och rakade benen. Det måste bero på detta. Något annat annorlunda från alla andra dagar har jag inte gjort. Åh, att jag inte ens kan raka benen utan problem... min kropp förfaller.

När jag ändå sitter uppe och ugglar kan jag meddela alla i min närhet att jag varit helt bortkommen och disträ den senaste veckan. Detta med 99% säkerhet beroende på tidsomställningen som skedde för knappt en vecka sedan. Jag har med nöd och näppe lyckats överleva dagarna. Mörkret infaller ca 24 minuter tidigare här i Stockholm än i Göteborg. Petitesser tänker ni och det må hända, men det är den enda anledningen jag kommer på. Det är den enda nackdelen med Stockholm so far.

I helgen är jag iaf ledig och skall försöka vara ute så mycket som möjligt. Allt för att kunna bli av med diverse trötthet- och depressionssyndrom. Jag ska även försöka få tummen ur och handla lite skor. Någon på jobbet är nog trött att höra mitt gnällande om trasiga skor på väg hem varje dag.