Igår när jag och Richard skulle gå och handla mat, blev vi stannade av en mager kattunge ett tiotal meter från vårat hus. En liten söt pojke utan halsband, lokalsinne eller ägare i närheten. En granne stod en bit ifrån och hade också reflekterat över ungens beteende och utseende. Tillsammans kom vi fram till att vi skulle ta med den till min lägenhet för utfodring och eventuellt lite sömn.Nu har det gått ett drygt dygn sedan vi hittade den. Ingen har hört av sig trots uppsatta lappar i alla mataffärer och lyktstolpar runt omkring i vårt område.
Man kan ju tänka sig att han smitit ut från ett öppet fönster någonstans, eller så är det någon som dumpat av en "sommarkatt" som de blev trötta på. Är ungefär i den ålderna skulle jag kunna tänka mig. 3-5 månader ungefär. Väldigt livlig, busig, söt, rolig, klumpig och bedårande, som alla djur! Har iaf köpt lite junior-mat till honom nu, så att han får tillräckligt med näring och vitaminer i sig för att kunna bli en stor kisse så småningom.
Katterna här hemma är inte direkt lyckliga över den nya, tillfälliga familjemedlemmen. De har ännu inte varit framme och nosat på varandra utan bara morrar och fräser när han kommer för nära. Vissa katter tar tydligen väldigt lång tid på sig att acceptera andra katter. Och våra missar är minsann inte lättroade. Ja, så går det när matte inte kan ignorera små luddiga varelser. Jag har verkligen inte hjärta att gå oberörd förbi och låtsas som ingenting. Hellre tar jag hand om dem och set till att de har det bra så länge, än att gå runt och ha dåligt samvete för att man ingenting gjort. Sådan är jag och jag kan inte göra någonting alls åt det. Och varje gång någonting sådant här händer blir jag mer och mer övertygad om att det är just det här jag skall jobba med. Men hur skall det gå till?Nu får alla hålla tummarna och hoppas på det bästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar