Lost

-Inte bara en tv-serie...

Jag borde kanske inte skriva detta. Du kanske skäms när du läser detta. Familjemedlemmar blir kanske upprörda. Men jag struntar i det. Detta är min version, min historia, min verklighet och jag vill berätta den.

Idag är det måndag. Egentligen ska jag jobba idag, men det går inte. Jag kan inte ta mig hemifrån. Eller kan och kan... Jag bör inte göra det.

I lördags var jag och ett gäng tjejer på kalas hos Liseotte som fyllt år och tagit examen. Mycket trevlig början på kvällen. Mycket skratt, god kaka, drinkar och karaoke. Härlig tjejfest helt enkelt! När klockan passerat elva och närmade sig tolv ringde vi taxi för att fortsätta partaja nere på stan. Vi sjöng ljudligt i taxin för Liselotte. Snart var vi framme på The Rose & Crown.

Eftersom jag tagit med min kamera, sprang jag runt och fotade allt och alla. Många ville vara med, några ville inte vara med. Men folket dansade och sjöng, hade roligt och vissa flirtade. De tre shotsen som Rebecca så snällt(?) delade ut till oss alla innan taxifärden visste var de satt, och jag drack inget mer förutom några klunkar öl. Kanske borde jag inte tagit dessa klunkar, för jag minns nästan ingenting efter det.
Jag minns en gubbe som jag talade med och dansade med, som på till det närmaste oförstålig svenska och engelska ville få mig att låta honom följa med mig hem. Jag kommer ihåg att han försökte få mig att gå en annan väg när jag bestämt mig för att ta mig hem. Jag ville bara hem och lägga mig i sängen och sova. Det ville inte han. Han ville följa med. Jag kommer ihåg att jag ramlade, att han höll i mig. Han ville kyssa mig, jag vägrade. Tog bort hans händer gång på gång.
Spårvagnen kom. Jag gick på den och ansträngde mig till det yttersta för att inte somna. Jag klev av. Klacken på ena skon hade gått sönder. Den var helt lös och hängde bara i små trådar från ena sidan. Jag var berusad och trött. Ville bara hem till min säng. Kom in i trapphuset. Stapplade upp för alla trappsteg. Jobbigt att hitta plånboken och nyckeln i den stora väskan. Letade länge. Blev förtvivlad när jag hade lagt ut allt på golvet framför mig.

Ingen plånbok-ingen nyckel.

Jag började gråta. Här trodde jag verkligen att jag skulle dö. Och känslan som infann sig var att det hade ingen betydelse om jag verkligen gjorde det. Jag var full, hade ont i hela kroppen, mina skor var trasiga, jag hade ingen nyckel, jag mådde illa, jag var förbannad på mannen som inte lät mig vara.
Jag ringde till Richard och stönade fram några ord innan jag somnade i trappan, tillsammans med mitt kräks och min tomma väska.

Den bistra sanningen. Dagen efter. Mådde inte så bra. Förståligt. Ångesten sitter fortfarande i. Ångest. Funderingar på vad som egentligen hände. När blev jag så full att jag glömt allt? Vems öl var det? Kan jag ha blivit drogad? Var är min plånbok, mitt ID-kort, min nyckel, mitt spårvagnskort, mina rikskuponger? Har jag tappat den? Har den blivit stulen av någon som inte kunde hålla sina händer i styr? Jag vet inte. Och det är det som är så jävla hemskt.

Idag har jag tagit ledigt från jobbet. Kan inte lämna hemmet. Någon har kanske mitt ID-kort och min nyckel. Kan när som helst ta sig in genom dörren till mitt hem. Har ringt polisen, anmält min plånbok och innehållet i den. Har ringt låssmeden. Måste byta ut låset. Ska ringa krogen vi var på och västtrafik. Måste hitta den. Snälla, låt det finnas ärliga människor!

Jag önskar jag gjorde som Tess. Åkte hem när man hade som roligast. Lätt att vara efterklok. Jag önskar jag aldrig träffat äckelgubben, jag önskar jag aldrig gått ut. Jag brukar ju inte ens tycka att det är kul att gå ut. Jag önskar jag inte var full, jag önskar faktiskt att jag vore på jobbet. Och jag önskar att någon hade sett. Att någon sagt till. Jag önskar jag hade ringt Richard. Jag önskar denna dag snart raderas ur mitt minne.

Vad har jag lärt mig av denna händelse?

► Drick inte tre shotar innan utgång (Speciellt inte när man inte har ätit på en hel dag.)
► Prata inte med gubbar under några som helst omständigheter
► Håll hårt i plånbok och nycklar

Så. Därför kan jag inte ta mig hemifrån idag. Jag skall idag bara ägna mig åt att ringa samtal och ha ångest.

Fick sms igår av en tjej som var med. Våra historier och upplevelser av samma kväll, på samma ställe, är varandras motsatser.

Det som gör mest ont i mig är hur i helvete en människa tänker när han/hon försöker sig på en annan människa som inte är i sitt sinnes fulla bruk, försöker få denne att göra något som den inte vill göra. Jag är ledsen och samtidigt förbannad. Jag har redan upplevt den två gånger. Jag vill inte uppleva det en tredje gång!