Vad gör man inte för att få kvällen lite muntrare. Sitter just nu med en het kopp med ingefärs-te. Jag fick det av Christer på jobbet idag. Igår satt vi och snackade om te-sorter och kom då också in på hur man kan göra te själv. Just ingefära och honung är något jag försökt mig på framförallt i förkylningstider. Egentligen borde man väl dricka te med vitlök, men jag tror ingen skulle vilja prata med mig då.
Hur som helst. Christer hade någon form av ingefärs-te som han köpt i Kina och ville mer än gärna dela med sig av det (då han själv inte tycker att det smakar bra). Det är jäkligt starkt. Men det är gott och det känns som om ingen bacill överlever detta. Det måste vara bra!
Annars gör jag väl inte så mycket. Är helt orklös och somnar nästan på spårvagnen hem nu på kvällarna. Jag orkar inte laga mat, så idag blev det två mackor nedsköljt med ett annat te (jag vet att jag dricker mycket te!).
Packade upp lite nyheter på jobbet idag i form av ljuslyktor. De hade namnet "Nelly" och då kom jag och tänka på ett telefonsamtal jag hade med min pappa för inte så länge sedan. Han sa att han hade avlivat min hund. Hon hette Nellie och vi hämtade henne i Skåne någonstans när jag var ca 10-11 år. Hon var min lilla ögonsten! Olydig som tusan när pappa skulle jaga med henne och hon lärde sig aldrig riktigt komandon.
När hon var nio månader gammal tränade pappa henne på just jakt. Hon släpptes lös och försvann. Pappa letade överallt men hon fanns ingenstans. Jag var förtvivlad och det enda jag gjorde var att rita teckningar och gråta. Min lilla Nellie.
Flera dagar passerade förbi, en vecka. Fortfarande inte ett spår från henne. Då har jag för mig att pappa kontaktade Saida. Ni kanske kommer ihåg en gammal spårtant som var med och svarade på frågor i en gammal tant-tidning typ Allers. Han frågade om hon visste vart hunden fanns och fick till svar att den satt fast. Pappa fick hjälp av farmor och de gick ut i skogen och letade en sista gång. Då hittade de henne. Stackarn hade gått in i en bur vars dörr hade stängts. Min lilla Nellie hade överlevt!
Därefter blev hon mer tillgiven men också skendräktig. Hon gick vila från all jakt och fick ta det lugnt ett tag. Då "skaffade" sig hon en liten valp i form av telefonen. Ni vet en sådan där bordtelefon med en korkskruvad sladd. Den lilla "telefonvalpen" pep ju så fort hon lyfte upp den i "nackskinnet".
Några år senare skulle pappa till Tyskland och sa till mig att jag skulle ta hand om Max (pappa till Nellie) och Nellie. Jag fick absolut inte låta dem gå ihop för Nellie löpte och han ville inte ha några valpar. Vad tror ni jag gjorde? Jag släppte ut dem i hundhagen tillsammans och tänkte inte mer på det. Några månader senare ploppade det ut 8 valpar var av en var döfödd. Den fick heta "Gullviva" och begravdes i trädgården under några Gullvivor. De andra fick namnen: Minor, Midas, Molle, Morris, Monica, Monick och Molly. De var lite lustiga allihopa (det finns ju faktiskt en anledning till varför man inte skall para två av samma "familj"). Minor var pytteliten och jätte hårig. Han hade långt skägg och var söt och ruffsig. Midas var bamsehunden som var långt över den tillåtna storleken. Molle var tjock och gosig, Morris hade uppstående öron (rasen skall ha liggande öron), Monica, Monick och Molly var det nog inget större fel på, men de var otroligt olydiga och busiga och hade nog ett och annat kilo för mycket ;)
Så kan det gå när man "tvingar" sin 12-åriga dotter att passa hundar!
Nu är hon borta. Det var för hennes eget bästa. Hon hade ju ändå blivit så pass gammal och kunde inte äta ordentligt på grund av någon mag-åkomma...
...Min lilla Nellie Gamekeeper´s Rega Athena.
Hur som helst. Christer hade någon form av ingefärs-te som han köpt i Kina och ville mer än gärna dela med sig av det (då han själv inte tycker att det smakar bra). Det är jäkligt starkt. Men det är gott och det känns som om ingen bacill överlever detta. Det måste vara bra!
Annars gör jag väl inte så mycket. Är helt orklös och somnar nästan på spårvagnen hem nu på kvällarna. Jag orkar inte laga mat, så idag blev det två mackor nedsköljt med ett annat te (jag vet att jag dricker mycket te!).
Packade upp lite nyheter på jobbet idag i form av ljuslyktor. De hade namnet "Nelly" och då kom jag och tänka på ett telefonsamtal jag hade med min pappa för inte så länge sedan. Han sa att han hade avlivat min hund. Hon hette Nellie och vi hämtade henne i Skåne någonstans när jag var ca 10-11 år. Hon var min lilla ögonsten! Olydig som tusan när pappa skulle jaga med henne och hon lärde sig aldrig riktigt komandon.
När hon var nio månader gammal tränade pappa henne på just jakt. Hon släpptes lös och försvann. Pappa letade överallt men hon fanns ingenstans. Jag var förtvivlad och det enda jag gjorde var att rita teckningar och gråta. Min lilla Nellie.
Flera dagar passerade förbi, en vecka. Fortfarande inte ett spår från henne. Då har jag för mig att pappa kontaktade Saida. Ni kanske kommer ihåg en gammal spårtant som var med och svarade på frågor i en gammal tant-tidning typ Allers. Han frågade om hon visste vart hunden fanns och fick till svar att den satt fast. Pappa fick hjälp av farmor och de gick ut i skogen och letade en sista gång. Då hittade de henne. Stackarn hade gått in i en bur vars dörr hade stängts. Min lilla Nellie hade överlevt!
Därefter blev hon mer tillgiven men också skendräktig. Hon gick vila från all jakt och fick ta det lugnt ett tag. Då "skaffade" sig hon en liten valp i form av telefonen. Ni vet en sådan där bordtelefon med en korkskruvad sladd. Den lilla "telefonvalpen" pep ju så fort hon lyfte upp den i "nackskinnet".
Några år senare skulle pappa till Tyskland och sa till mig att jag skulle ta hand om Max (pappa till Nellie) och Nellie. Jag fick absolut inte låta dem gå ihop för Nellie löpte och han ville inte ha några valpar. Vad tror ni jag gjorde? Jag släppte ut dem i hundhagen tillsammans och tänkte inte mer på det. Några månader senare ploppade det ut 8 valpar var av en var döfödd. Den fick heta "Gullviva" och begravdes i trädgården under några Gullvivor. De andra fick namnen: Minor, Midas, Molle, Morris, Monica, Monick och Molly. De var lite lustiga allihopa (det finns ju faktiskt en anledning till varför man inte skall para två av samma "familj"). Minor var pytteliten och jätte hårig. Han hade långt skägg och var söt och ruffsig. Midas var bamsehunden som var långt över den tillåtna storleken. Molle var tjock och gosig, Morris hade uppstående öron (rasen skall ha liggande öron), Monica, Monick och Molly var det nog inget större fel på, men de var otroligt olydiga och busiga och hade nog ett och annat kilo för mycket ;)
Så kan det gå när man "tvingar" sin 12-åriga dotter att passa hundar!
Nu är hon borta. Det var för hennes eget bästa. Hon hade ju ändå blivit så pass gammal och kunde inte äta ordentligt på grund av någon mag-åkomma...
...Min lilla Nellie Gamekeeper´s Rega Athena.
(bilden är inte på Nellie utan lånad härifrån)
2 kommentarer:
Personalförmåner, ohlala! ;)
ja minsann! ;)
Skicka en kommentar