Har jobbat hela veckan hittills, men imorgon och på lördag är jag ledig för att sedan återgå till arbetet igen på söndag. Imorgon skall vi upp senast 04.30 för att packa och fixa det sista innan vi sätter oss på tåget till Västerås. Richards morfar har avlidit och imorgon blir det begravning. Aldrig kul att gå på sådant även om tiden har sin gång. Han var ganska gammal och sjuk och då vet man att döden ligger runt hörnet. Ibland går det fort, ibland kan det ta åratal att komma runt just det där hörnet.
Min mamma har ibland frågat mig om jag är rädd för döden. På ett sätt är jag det men på ett sätt inte. Jag är inte rädd för att jag skall dö när jag är gammal, då tror jag det mest känns som en befrielse. Men om jag tänker på att jag skulle dö om två månader så känner jag paniken komma smygandes. Allt som jag har upplevt än så länge är ju bara en bråkdel av vad jag kommer att uppleva om jag får vara kvar i 60 år till. Och det är nog inte något konstigt med att känna så.
Däremot tror jag faktiskt att det finns någonting efter det att hjärtat har slutat slå. Jag har svårt att föreställa mig att allt bara blir tomt och svart. Kanske är det bara ett önsketänkande att alla mina katter och hundar och släktingar som har dött faktiskt finns någon annan stans än i mitt minne. Mitt hopp är åtminstone att de finns kvar, någonstans som någonting, och hoppet är väl det sista som lämnar människan?
Men med den rubriken som jag tillägnar dagens blogg vill jag inte bara skriva om döden. Jag vill rikta rubriken till alla de människor som besökte mig på jobbet hela dagen igår och halva dagen idag.
Jag blir inte klok på alla knäppa typer som kommer in till oss och vill ha hjälp eller titta omkring. Den ena är otrevligare än den andra och jag trodde jag skulle stupa igår eftermiddag när jag gått runt och försökt hjälpa till med diverse saker, utan att de blir nöjda. Ibland kan man tro att de släppt av en busslast precis utanför entrén!
Nu kom Richard precis innanför dörren och med det vill jag säga god natt!
Min mamma har ibland frågat mig om jag är rädd för döden. På ett sätt är jag det men på ett sätt inte. Jag är inte rädd för att jag skall dö när jag är gammal, då tror jag det mest känns som en befrielse. Men om jag tänker på att jag skulle dö om två månader så känner jag paniken komma smygandes. Allt som jag har upplevt än så länge är ju bara en bråkdel av vad jag kommer att uppleva om jag får vara kvar i 60 år till. Och det är nog inte något konstigt med att känna så.
Däremot tror jag faktiskt att det finns någonting efter det att hjärtat har slutat slå. Jag har svårt att föreställa mig att allt bara blir tomt och svart. Kanske är det bara ett önsketänkande att alla mina katter och hundar och släktingar som har dött faktiskt finns någon annan stans än i mitt minne. Mitt hopp är åtminstone att de finns kvar, någonstans som någonting, och hoppet är väl det sista som lämnar människan?
Men med den rubriken som jag tillägnar dagens blogg vill jag inte bara skriva om döden. Jag vill rikta rubriken till alla de människor som besökte mig på jobbet hela dagen igår och halva dagen idag.
Jag blir inte klok på alla knäppa typer som kommer in till oss och vill ha hjälp eller titta omkring. Den ena är otrevligare än den andra och jag trodde jag skulle stupa igår eftermiddag när jag gått runt och försökt hjälpa till med diverse saker, utan att de blir nöjda. Ibland kan man tro att de släppt av en busslast precis utanför entrén!
Nu kom Richard precis innanför dörren och med det vill jag säga god natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar