Nästan hela dagen var planerad. Jag skulle till banken för ett lånelöfte handla julklappar, mat, skor, kläder, glitter och julgranskulor. Jag skulle städa undan allt skräp, till och med garderoberna och skåpen.
Två minuter innan jag skulle slänga på mig skorna för att sedan kunna ta mig till banken, kom posten. Det var ett brev till Johan och ett till mig. Johans var ett julkort från Jonas, mäklaren i Södertälje. Mitt brev innehöll följande:
Två minuter innan jag skulle slänga på mig skorna för att sedan kunna ta mig till banken, kom posten. Det var ett brev till Johan och ett till mig. Johans var ett julkort från Jonas, mäklaren i Södertälje. Mitt brev innehöll följande:
Ida Erikssonfödd 090924
död 090924
Det blev inget lånelöfte. Jag var där i tid men ingen Johan dök upp. Fel dag visade det sig efter tjugo minuters väntan och ivrigt ringande och sms:ande från min sida.
Julklapparna, skorna, glittret och julgranskulorna lyste med sin frånvaro trots att jag besökte varenda liten butik i hela Eksjö. Dessutom var det många "idioter" på stan idag som till exempel icke-defensiva dårar till bilförare, förvirrade tanter och allmäna idioter som parkerar sina bilar på en gågata(!) så att det är OMÖJLIGT att ta sig förbi. Jag gjorde nästan medvetet en liten reva i lacken på bilen med mina matkassar när jag trängde mig genom.
Kvällen som skulle bli trevlig med räkor och lite vin, blev mestadels dyster och ledsam. Jag har fortsatt läsa "Den lilla sorgen" som jag fick rekomenderad av min terapaut. Den gör det inte lättare men inte heller svårare. Däremot gör den mig ganska arg. Jag blir arg på samhället, på sjukvården, på vissa människor i min närhet och på mig själv. Varför ska jag skämmas? Varför ska jag dölja min sorg av det barn som jag aldrig fick lära känna, men ändå kände så starkt för? Jag är i efterhand arg på alla som säger att "det är naturens gång", att barnet inte hade varit livsdugligt. Som om det är någon som påstår att det är "naturens gång" när vissa får cancer eller någon annan sjukdom, att naturen hjälper till att "rensa bort" de som inte är "livsdugliga". Och sjukvårdens näst första fråga; "Har du haft missfall förut?" eller ännu värre "Var graviditeten planerad?" som om DET skulle göra det mer oaccepterat att sörja? Sådant blir jag arg på nu såhär i efterhand.
Johan har gått och lagt sig för en timma sedan. Nu är det min tur. Imorgon är en ny dag. En dag för jobb, glögg och sedan julfest med Johans jobb. Det ser jag fram mot.
Julklapparna, skorna, glittret och julgranskulorna lyste med sin frånvaro trots att jag besökte varenda liten butik i hela Eksjö. Dessutom var det många "idioter" på stan idag som till exempel icke-defensiva dårar till bilförare, förvirrade tanter och allmäna idioter som parkerar sina bilar på en gågata(!) så att det är OMÖJLIGT att ta sig förbi. Jag gjorde nästan medvetet en liten reva i lacken på bilen med mina matkassar när jag trängde mig genom.
Kvällen som skulle bli trevlig med räkor och lite vin, blev mestadels dyster och ledsam. Jag har fortsatt läsa "Den lilla sorgen" som jag fick rekomenderad av min terapaut. Den gör det inte lättare men inte heller svårare. Däremot gör den mig ganska arg. Jag blir arg på samhället, på sjukvården, på vissa människor i min närhet och på mig själv. Varför ska jag skämmas? Varför ska jag dölja min sorg av det barn som jag aldrig fick lära känna, men ändå kände så starkt för? Jag är i efterhand arg på alla som säger att "det är naturens gång", att barnet inte hade varit livsdugligt. Som om det är någon som påstår att det är "naturens gång" när vissa får cancer eller någon annan sjukdom, att naturen hjälper till att "rensa bort" de som inte är "livsdugliga". Och sjukvårdens näst första fråga; "Har du haft missfall förut?" eller ännu värre "Var graviditeten planerad?" som om DET skulle göra det mer oaccepterat att sörja? Sådant blir jag arg på nu såhär i efterhand.
Johan har gått och lagt sig för en timma sedan. Nu är det min tur. Imorgon är en ny dag. En dag för jobb, glögg och sedan julfest med Johans jobb. Det ser jag fram mot.
3 kommentarer:
Hej! Jag hittade din blogg via en av mf trådarna på fl, och efter att du skrivit om boken "den lilla sorgen" så var jag tvungen att låna den. Och jag tycker, av nån anledning, om att läsa den. Den har gett mig styrka på nåt konstigt vis. Så tack för det tipset :-)
Vad skönt att kunna vara till hjälp mitt i allt det tråkiga... Det var så lite så =)
Beklagar verkligen.
Vet hur det känns ! Vi förlora en liten pojke i vecka 17. Du ska se att snart går drömmen i uppfyllese och du får en liten, självklart glömmer man aldrig det som hänt men det blir bättre !
Många kramar till dig !
Skicka en kommentar