Igår när Johan var på jobbet höll jag på att fixa lite här hemma. Tvätta kläder, dammsuga, diska, städa och andra tråkiga måsten. Och plötsligt så fick jag ont nedanför svanken. Som om det satt en stor glasskärva där och pinade mig för varje gång jag böjde mig framåt. Sen höll det i sig hela kvällen.
Jag hämtade Johan på jobbet så att han skulle få slippa gå i regnet, sen kom mamma och Ida och jag bjöd på kokos- och limesoppa med räkor och jasminris. Sedan visade vi lite av bebissakerna som vi köpt på oss under semestern. (Jag trodde faktiskt att de (eller i alla fall mamma) skulle vara mer delaktig i min graviditet, men det har inte blivit så. Vi har träffats kanske var fjärde vecka, då går jag genom om något nytt har hänt och sen pratar det inte mer. Jag vet inte om det är hon eller jag som är avig. Kanske ingen av oss är det, det kanske bara är så. Oavsett hur det är känner jag att jag saknar någon som jag kan prata med denna graviditet om, förutom Johan. Han är jättebra på alla vis, men det är inte samma sak som att prata med någon som varje dag känner ett liv inuti sin egna kropp. En vän.)
Efter mat och visning åkte Johan och Ida iväg och övningskörde, mamma åkte hem och jag gjorde ingenting. Johan var hemma en dryg timma senare, vi tittade på film och gick sedan till sängs. Då började det igen. Den där glasbiten...
Hela natten har jag känt av den så fort jag rört på mig. Jag har fått gå upp på toa minst 5-6 gånger, Johan har snarkat och när man väl vaknar upp efter att ha fått lite sömn så visar det sig vara måndag. Nu har jag en hel veckas jobb att se fram mot. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag... Om det onda kommer att hålla i sig kommer det bli svårt för min medarbetare denna veckan. Nåja, två personer som jobbar i en möbelaffär på 3000 kvadratmeter(?) under semestertider då det kan komma precis hur mycket människor som helst, speciellt en sådan är grå dag, är inte mitt påfund. Jag hade kanske tyckte att det vore på sin plats med någon extraarbetare?
Nä, fy farao för denna dag. Helst av allt skulle jag vilja ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv. När får man göra det nu för tiden egentligen?
Jag hämtade Johan på jobbet så att han skulle få slippa gå i regnet, sen kom mamma och Ida och jag bjöd på kokos- och limesoppa med räkor och jasminris. Sedan visade vi lite av bebissakerna som vi köpt på oss under semestern. (Jag trodde faktiskt att de (eller i alla fall mamma) skulle vara mer delaktig i min graviditet, men det har inte blivit så. Vi har träffats kanske var fjärde vecka, då går jag genom om något nytt har hänt och sen pratar det inte mer. Jag vet inte om det är hon eller jag som är avig. Kanske ingen av oss är det, det kanske bara är så. Oavsett hur det är känner jag att jag saknar någon som jag kan prata med denna graviditet om, förutom Johan. Han är jättebra på alla vis, men det är inte samma sak som att prata med någon som varje dag känner ett liv inuti sin egna kropp. En vän.)
Efter mat och visning åkte Johan och Ida iväg och övningskörde, mamma åkte hem och jag gjorde ingenting. Johan var hemma en dryg timma senare, vi tittade på film och gick sedan till sängs. Då började det igen. Den där glasbiten...
Hela natten har jag känt av den så fort jag rört på mig. Jag har fått gå upp på toa minst 5-6 gånger, Johan har snarkat och när man väl vaknar upp efter att ha fått lite sömn så visar det sig vara måndag. Nu har jag en hel veckas jobb att se fram mot. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag... Om det onda kommer att hålla i sig kommer det bli svårt för min medarbetare denna veckan. Nåja, två personer som jobbar i en möbelaffär på 3000 kvadratmeter(?) under semestertider då det kan komma precis hur mycket människor som helst, speciellt en sådan är grå dag, är inte mitt påfund. Jag hade kanske tyckte att det vore på sin plats med någon extraarbetare?
Nä, fy farao för denna dag. Helst av allt skulle jag vilja ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv. När får man göra det nu för tiden egentligen?
3 kommentarer:
Jag har precis samma problem som dig nu, kunde inte sova på hela natten till igår pga. ryggont och låg med ont hela dagen igår. Hemskt att behöva gå och jobba med det! Vi får tänka på varandra vi som sitter i samma båt. :-)
Kan känna igen det där med att sakna någon att prata med om graviditeten. Min man är oxå jättebra och lyssnar gärna men han kan ändå inte fullt ut förstå vad jag menar alltid. Av helt förklarliga skäl. Skulle vilja ha någon som är sådär ovillkorligt intresserad av allt som händer. Så som min mamma skulle varit om hon levt. Jag har min svärmor som jag ringer och uppdaterar om allt som händer flera gånger i veckan. Hon är intresserad och tycker nog det är roligt att få mycket insyn i allt men det är ändå inte samma som ens egen mamma. Tråkigt att din mamma inte verkar intresserad av graviditeten när hon ändå finns där rent fysiskt. Behöver tydligen inte vara så att ens mamma är så delaktig även om hon finns...
Hoppas ryggontet blir bättre och att du orkar jobba, utan att skälla på vare sig kollega eller kunder...:)
Lisa: Nej, det behöver inte vara så att man automatiskt blir engagerad. Kanske beror det på att det varit semester, kanske är det jag som inte "bjuder till". Jag vet inte. Jag känner dock inte att det nödvändigtvis är min mamma jag måste berätta och dela med mig av allt för. Att lära känna någon här i denna lilla stad hade varit nog så mycket hjälp. Det löser sig så småningom, det gör det alltid, men ibland vill man ha saker på stört. :-)
Dagen på jobbet gick bra tack, fast det var jättemycket att göra och jag hade stundtals fruktansvärt ont. Vet inte om jag hade en enda lång sammandragning från klockan tre till att jag var hemma vid halv åtta, eller om bebisen låg på ett speciellt sätt. Stenhårt var det i alla fall. Om det var en sammandragning blir jag nog lite rädd...
Skicka en kommentar