Fyra centimeter är, eller var, sovrumsfönstret öppet (det är stängt nu). För en minut sedan hörde jag ett krasch, ett bom och en BANG och hur något levde rövare i sovrummet. Jag ser Glenn i ett av fönsterna, med tassarna hårt tryckta mot någonting på fönsterbänken. I ett annat fönster ser jag en liten talgoxe som förbrilt kämpar för att ta sig levande därifrån. Och utanför fönstret flyger den lilla fågelns kompis, en annan talgoxe, upp och ner, upp och ner. Jag måste handla snabbt! Jag ser att Glenn inte har någon fågel under tassarna utan bara några enstaka fjädrar (som han förmodligen tror är fågeln) och jag plockar upp ett av alla täcken(?) som vi har på golvet och håller upp den så långt upp jag kan med ena handen, bara för att den inte ska flyga någon annan stans i huset eller så att Glenn får tag på den igen, och med den andra handen skyndar jag mig att öppna de två sega hasparna till fönsterrutan. Det tar inte många sekunder innan fönstret slår upp och fågeln flyger iväg. Glenn har halva munnen full med fjädrar som jag strängt säger åt honom att spotta ut!
Jag hoppas innerligt att den lilla kraken inte blev skadad på något sätt. Jag vet inte om Glenn hann bita den, eller om den bara släppte några fjädrar av att bli fasthållen, för det tror jag att den blev eftersom fjädrarna var samlade på ett och samma ställe. Men av det lilla jag såg av den så verkade den okej, och jag hittade inga blodfläckar någonstans.
Fy! Varför råkar jag alltid ut för sånt här? Hela mitt liv har djuren på olika sätt samlats runt mig. Är det inte fågelungar som har ramlat ner från sina bon så är det utmärglade kattungar, en harpalt utan mamma, herrelösa katter, halvt strypta och fastsnörade hundvalpar eller något annat otäckt. Och vem ska ta hand om dem om inte jag? Jag menar det är ju inte utan anledning att jag har två hittekatter i mitt hem... Ju fler gånger någonting liknande händer, ju mer tror jag på att det är just detta JAG lever för. Mitt kall i livet är att hjälpa dem som inte kan prata människospråk.
Jag hoppas innerligt att den lilla kraken inte blev skadad på något sätt. Jag vet inte om Glenn hann bita den, eller om den bara släppte några fjädrar av att bli fasthållen, för det tror jag att den blev eftersom fjädrarna var samlade på ett och samma ställe. Men av det lilla jag såg av den så verkade den okej, och jag hittade inga blodfläckar någonstans.
Fy! Varför råkar jag alltid ut för sånt här? Hela mitt liv har djuren på olika sätt samlats runt mig. Är det inte fågelungar som har ramlat ner från sina bon så är det utmärglade kattungar, en harpalt utan mamma, herrelösa katter, halvt strypta och fastsnörade hundvalpar eller något annat otäckt. Och vem ska ta hand om dem om inte jag? Jag menar det är ju inte utan anledning att jag har två hittekatter i mitt hem... Ju fler gånger någonting liknande händer, ju mer tror jag på att det är just detta JAG lever för. Mitt kall i livet är att hjälpa dem som inte kan prata människospråk.
2 kommentarer:
Jisses, Glenn är minsann i farten märker jag. Han har nog många fåglar där ute på landet att gå till mötes med. Men jag hoppas ni slipper få in dem i huset, fy! Jag bara hatar fåglar, allmänt äckligt djur (enligt mig). Speciellt duvor ;)
Och angående att du är trött vännen, det har du all rätt i världen att vara. Är man gravid så är man, det är absolut inget normaltillstånd. Och nu är det ju mindre än en månad kvar för dig, vad tiden går!!!!
Min dag har varit bra än så länge, Charlie pipplar lite med sin magknip men har fått veta att de får det lätt av ersättning. Så det är bara att kämpa på. Han blir förhoppningsvis större och starkare för varje dag :)
När ska vi ses egentligen? Längtar tok mycket!
Pedofila Arbetsgruppen
Skicka en kommentar