fredag 5 november 2010

Ensam kvar?

- Min impulsivitet till ingen nytta.

Ja, nu känner jag mig så ensam i mitt gravida tillstånd. Helt plötsligt är ingen av mina vänner gravida (undantaget är några internet-vänner). Jag står ensam kvar på denna plattform och för stunden känns det som om det alltid kommer att förbli just såhär. Jag vet ju att det inte är sant, men just i denna sekund så känns det oerhört jobbigt.
Jag försöker få dagarna att gå genom att söka efter tv-program på PLAY-kanalerna. Däremellan äter jag (alldeles för sällan och för dålig mat, vilket ger mig dåligt samvete), tittar lite på tv och diskar gårdagens disk efter att varmvattnet har kommit upp i en bra temperatur. Sen enda utomhusturen jag gör är att fylla på fågelmaten till småfåglarna. De, eller rättare sagt de stora och hungriga nötskrikorna, äter oss nästan ur huset. Imorgon måste vi handla mer fågelmat för nu är det bara lite småkrafs kvar.

Nu är klockan strax innan åtta och disken är redan gjord. Kanske ska jag orka ta ner gardinerna och sy upp dem idag, men jag vet inte. Jag kanske tar en tur till brevlådan i alla fall...


3 kommentarer:

Lisa sa...

Så känner nog de flesta i slutet. Du kommer ju bli före mig iaf om det är någon tröst... Borde ju inte dröja mer än max 2 veckor nu när du passerat ditt datum. (Kan förstå att det känns som en evighet just nu)

Ha en trevlig helg och hoppas det är snälla spöken ni har :)

Kram

Lisa sa...

...och förresten så är du inte ensam om att äta lite halvbra mat. Har ätit en hel del halvfabrikat, hämtmat och restaurangmat det sista. Mycket pga att jag inte klarar att stå vid spisen nån längre stund och Fredrik jobbar en hel del. Försöker att inte få dåligt samvete eftersom det inte är nåt direkt giftigt jag stoppar i mig. Känns som det är bättre att man äter nåt alls än att det blir supernyttigt enligt konstens alla regler. Mår vi bra så mår nog även våra bebbar bra.

Therése sa...

Vännen, de säger ju att de sista veckorna är de segaste och jobbigaste. Att då känna att man är ensam kvar är inte så roligt.
Jag har ju inte upplevt de sista veckorna med ngn av barnen. Fast jag gick ju förvisso på knäna nästan ändå.
En sak jag skulle tänka på är att du har något så häftigt framför dig! Som vi andra redan har gjort. Men du har det där ögonblicket kvar, när du får din bebis upp på magen som tittar med sina små ögon på dig, sin mamma, blir lugn av dina hjärtslag och doft.
Lina, det finns inget mäktigare, och det är något du kommer att få uppleva, snart.
Jag har upplevt det 2 ggr, och jag är avundsjuk på dig att du snart ska få uppleva det. Tänk att få se fram emot det!
Kram på fina Lina