Foto: MAGNUS WENNMANDet går inte att föreställa sig hur mamman till lilla Abdilfatah tänker när hon ser sin lille pojke bli tunnare och tunnare. Allt som är kvar nu är nästan bara skinn och ben och kroppen vet inte vad den ska göra med den lilla maten som han faktiskt får i sig. Att han svävar mellan liv och död behöver inte nämnas för bilden talar sitt oerhört tydliga språk. Även om jag anstränger mig så kan jag omöjligen se mig och Molly i samma situation. Vi ska vara glada att vi är födda och bor i ett land som Sverige. Här behöver man inte ens vara rädd för farliga djur, förutom huggormen, ja och björnen kanske som river några få människor om året... och så förstås vargen som det talas så ofta om nu för tiden. Vargen som inte gett sig på någon förutom några stackars djur. Än mindre behöver vi oroa oss för att svälta. Kanske får vi dra ner matkostnaden någon månad då och då och bara handla för fyra tusen kronor istället för sex tusen... Det är märkligt vad orättvist livet är. Och här sitter jag hemma vid min dator, nyskrubbad från badet, insmord med doftande lotion och med rena nyborstade tänder. Jag sitter här och "tycker synd om mig själv" för att hela ledigheten som är kvar troligen kommer att gå åt till att göra klart fasaden. Hur självisk är man (jag) inte då och hur dum är man som låter något sådant enkelt komma i vägen för tillfredsställelse?
Nu är det snart dags att sova. Men först ska jag gå in till min underbaraste älsklingsgris och nosa henne i nacken så mycket jag bara kan utan att hon vaknar... Min älskade lilla Molly.
6 kommentarer:
Ja man får onekligen lite perspektiv på våra "i-landsproblem"... Man borde verkligen stanna upp och njuta oftare än man gör istället för att gnälla över småsaker som i det stora hela inte betyder så mycket. Så länge man är frisk, har mat och familjen mår bra borde allt annat bara vara en bonus. Vi har pratat mycket om det där med lycka det sista. Varför man så sällan tillåter sig vara helt nöjd med tillvaron när den egentligent är helt fantastisk. Är kanske västvärldens form av svält. Vi har mat men är svältfödda på lycka. Sjukt när man tänker på det...
Ja fy! Jag läste det innan med & blödig som jag är blev jag tårögd... det är så hemskt att vi lever på samma planet utan samma vilkor?! Usch vad ledsen man blir när det är barn som far illa. Tänk hur mycket mat vi slänger som skulle kunnat mätta många i ett uland! Ja vi får vara lyckliga att vi bor i ett land som Sverige!
Jag blir så illa berörd av den bilden.... Det känns i hjärtat.
Usch och fy :( Känns hemskt i hela kroppen av att se den där bilden! En liten tår letar sig även fram... Det går inte ens i sin vildaste fantasi att föreställa sig hur de har det, och här sitter vi och klagar över småskit! Såg några barn nu när vi var i Kenya i juni, och det sved i hjärtat alla gånger! Det var ex. två små pojkar som vaktade familjens får vid vägkanten, (mitt i stekande sol), så vi stannade till och gav dem två äpplen och varsin flaska vatten - och de sken som två solar. Det gjorde min dag! Snacka om att vi lever i två skilda världar...
ps. Ska bli jättekul att ses snart! Även om jag förstår din tanke om att din ledighet tyvärr snart är slut :)
Jag klarar knappt av att läsa om det där, det gör alldeles för ont. Det har aldrig kännts så rätt som nu att skänka en liten slant till Läkare utan gränser varje månad, och hoppas på att det åtminstone kan göra en liten skillnad för något barn.
Skicka en kommentar