Som jag skrivit tidigare så gick min farfar bort för några veckor sedan. Förra onsdagen åkte jag till småland för att gå på begravning och hälsa på min familj. Åkte iväg tidigt på morgonen och var framme strax innan elva. Mamma hämtade mig, vi åkte till Eksjö åt lunch och tog sedan bilen till Ahlenborg och Emma.
Det var varmt och kvavt men med mycket moln på himmelen. Vi åkte till Sandsjöbaden för att doppa fötterna i vattnet och köpte oss varsin glass. Jag och Emma hade vattenkrig och trötta tog vi sedan vårat pick och pack och begav oss tillbaka till Eksjö.
Vi handlade middag och åkte till mammas lägenhet och tillagade fläskfilé med ugnsbakad potatis och massa kantareller. Jag åt tills jag nästan storknade. Efter maten var det dags att hämta upp Richard från tåget. När vi serverat honom mat drog vi vidare till lekparken där vi alla fyra blev barn på nytt och skrattade av förtjusning.
Dagen efter var sorgligare. Vi var vid Sandsjö kyrka vi halv tolv. Många kända ansikten men som jag inte sett på flera år. En efter en hälsade vi på varandra. Mörkklädda vuxna, vitklädda barn.
en ängel...
Kyrkan var sval och längst fram vid altaret låg den vita kistan. Öppnade man locket skulle man se farfar ligga där, förmodligen med händerna knäppta och med en stilig vattenkammad frisyr och nyrakat ansikte.
Alla satte sig till rätta i bänkarna. Näsdukarna hårt kramade med handen. Prästen började prata och min farfar. Om vem han var och vad han gjort. Om hans goda hjärta och gärningar. Om viljan att hjälpa andra och göra skillnad. Om hårt arbete och kärlek till sin fru och barn. Om hans starka tro på en gud och ett liv efter detta. Som han faktiskt sjungt om till det sista andetaget. På hebreiska.
Efter ceremonin i kyrkan bars farfar ut av sex av sina barnbarn. Sex stycken före detta pojkar som nu vuxit till sig och blivit män. Ja, det var sannerligen länge sedan jag träffade mina kusiner. Farfar blev buren ända bort till sin gravplats där jordfästningen skulle ske. De placerade hans kista över det uppgrävda hålet som han snart skulle sänkas ner i. Alla bar på nyplockade blommor, vilket han älskade, och en efter en gick vi fram till kistan och gav honom blommorna och sa ett sista farväl. Vissa sa ett högt farväl, jag tänkte tyst för mig själv.
Efter jordfästningen blev det mat och tårta. Nu var stämningen något gladare trots omständigheterna. Alla vi barnbarn fick gå upp och sjunga till farfars minne och våra stämmor låt riktigt trevliga tillsammans. Några höll tal och andra sjöng. Det var en fin begravning.
Det var varmt och kvavt men med mycket moln på himmelen. Vi åkte till Sandsjöbaden för att doppa fötterna i vattnet och köpte oss varsin glass. Jag och Emma hade vattenkrig och trötta tog vi sedan vårat pick och pack och begav oss tillbaka till Eksjö.
Vi handlade middag och åkte till mammas lägenhet och tillagade fläskfilé med ugnsbakad potatis och massa kantareller. Jag åt tills jag nästan storknade. Efter maten var det dags att hämta upp Richard från tåget. När vi serverat honom mat drog vi vidare till lekparken där vi alla fyra blev barn på nytt och skrattade av förtjusning.
Dagen efter var sorgligare. Vi var vid Sandsjö kyrka vi halv tolv. Många kända ansikten men som jag inte sett på flera år. En efter en hälsade vi på varandra. Mörkklädda vuxna, vitklädda barn.
en ängel...Alla satte sig till rätta i bänkarna. Näsdukarna hårt kramade med handen. Prästen började prata och min farfar. Om vem han var och vad han gjort. Om hans goda hjärta och gärningar. Om viljan att hjälpa andra och göra skillnad. Om hårt arbete och kärlek till sin fru och barn. Om hans starka tro på en gud och ett liv efter detta. Som han faktiskt sjungt om till det sista andetaget. På hebreiska.
Efter ceremonin i kyrkan bars farfar ut av sex av sina barnbarn. Sex stycken före detta pojkar som nu vuxit till sig och blivit män. Ja, det var sannerligen länge sedan jag träffade mina kusiner. Farfar blev buren ända bort till sin gravplats där jordfästningen skulle ske. De placerade hans kista över det uppgrävda hålet som han snart skulle sänkas ner i. Alla bar på nyplockade blommor, vilket han älskade, och en efter en gick vi fram till kistan och gav honom blommorna och sa ett sista farväl. Vissa sa ett högt farväl, jag tänkte tyst för mig själv.Efter jordfästningen blev det mat och tårta. Nu var stämningen något gladare trots omständigheterna. Alla vi barnbarn fick gå upp och sjunga till farfars minne och våra stämmor låt riktigt trevliga tillsammans. Några höll tal och andra sjöng. Det var en fin begravning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar