Hembesök i snöstormen.

- Vår lilla har blivit större.

Jag har ingen som helst tidsuppfattning längre. Det enda jag vet är när jag ska mata Molly för då skriker hon, annars blir det väldigt mycket sova för hennes del. Har märkt mer och mer den senaste tiden att hon blir mer känslig för att sova ensam även om dagarna. Hon kommer aldrig till ro och ligger och gnyr och gnäller, rör på sig och kommer aldrig in i djupsömn. Så nu ligger hon på mitt bröst och sover djupare än någonsin medan jag försöker visa för er, genom att blogga, att jag faktiskt lever och inte alls har frusit ihjäl trots att jag faktiskt tror att jag ska göra det varje morgon jag går upp.


Igår var bvc här på hembesök. Hon hade lite svårt att hitta i snöstormen men dök upp så småningom. Det visade sig på vågen att lilla Molly hade gått upp med besked, från 3040 till 3410 g! Tänk så glad man kan bli när man ser ett resultat som det. Det innebär ju att min amning i kombination med ersättning är alldeles tillräckligt för att få henne växa och må bra.

Och angående amningen igen och era frågor och kommentarer i förra inlägget så har vi testat amningsnapp utan resultat. Eller resultatet är att hon vägrar att suga på den så det funkar inte alls. Igår tyckte jag att amningen gick bra hela dagen och för första gången kunde hon suga så länge hon ville, utan att jag avbröt henne på grund av outhärdlig smärta (som knivar eller nålar som dras in och ut genom bröstvårtan och som piprensare, som istället för ludd har nubb som borst, som "rengör" på sidorna av bröstet i mjölkkanalerna). Fast lagom till vi skulle sova så fick jag sådär fruktansvärt ont igen och gick gråta och hålla mig för munnen för att inte skrika när hon ville ha bröstet, som hon alltid vill när det är läggdags. Jag klarade några minuter och fick därefter avbryta för att göra ersättning istället, som hon inte somnar till...
Inatt var det samma procedur. Kan det vara så att jag bli extra känslig när jag är trött och utmattad efter en dag? Jag kan inte finna några andra anledningar till varför det annars skulle vara så. Har ni förslag på det, ni som är mer vana vid detta med amning än vad jag är?
Detta medför i alla fall att jag inte riktigt känner mig som den vanliga Lina som jag egentligen är. Jag har inte tänkt att ge upp ännu eftersom både jag och Johan har/har haft astma och Johan även väldigt mycket allergier mot till exempel pälsdjur, pollen, hö med mera, så känns det extra viktigt att Molly får i sig så mycket som möjligt av min bröstmjölk. Det känns i alla fall tio gånger bättre än vad det gjorde förra veckan när bröstvårtorna blev likbleka, iskalla och stenhårda efter endast några sugtag av Molly. Så jag tror fortfarande på det där med att det blir bättre snart, när mina bröst är härdade, men just nu är det lite svårt att se det positiva.

Annars har vi det bra här ute i skogen. Dagarna går ganska snabbt. Jag har börjat förstå Mollys signaler mer och mer. Hon älskar att ligga och titta ut genom fönstret, hon älskar när vi sjunger för henne. Johan hittar alltid på nya låtar som handlar om vad de gör just för stunden medan jag håller mig till de traditionella barnvisorna som jag kommer ihåg. Hon gillar även att ligga på skötbordet och bli ompysslad. Det är väldigt sällan hon säger något om att blöjan är blöt utan den kan bytas ut först när den är riktigt full. Och än så länge tycker vi det är jättebra eftersom det då inte blir så mycket sopor. Sopbilen kommer en gång i veckan här ute hos oss nämligen.
Från och med igår så tycker jag att hon ser lite annorlunda ut också. Lite knubbigare kinder. Håret har blivit lite ljusare och ögonbrynen och ögonfransarna något mörkare och mer markerade.

Mamma har börjat sin sista cytostatikabehandling (cellgifter) denna vecka. Enligt vad man kan se på röntgen är tumören helt tillbakabildad(!!!) och hon ska nu bara gå igenom en sista grej, hjärnstrålning i preventivt syfte, eftersom hjärnbarriären inte släpper igenom cytostatikan och därför kan metastaser (att cancern sprider sig) sprida sig till hjärnan om man har otur. Om en hjärnstrålning innebär några "risker" eller "bieffekter" råder det delade meningar om. Vissa tappar korttidsminnet, andra blir "dummare" eftersom hjärnceller dör. Jag hoppas att även detta kan handla om inställning till sin sjukdom. Det är alltså inte över ännu, men det ser faktiskt lika bra ut som vi har hoppats på under hela resan. Oddsen i denna typ av lungcancer är 20 mot 80. Mamma har alltid hävdat att hon är en av de 20 som överlever.

Tyvärr överlever inte alla med cancer och jag fick i måndags reda på att min arbetskamrat Carina dog i söndags i hemmet efter ett väldigt jobbigt sista halvår. Hennes cancer hade spridit sig till stora delar av kroppen.