Sorgligt och orättvist.

- Livet, en skör tunn tråd.

Man tror och hoppas, föreställer sig och drömmer om hur det kommer att vara. Helt plötsligt försvinner all glädje och allt raserar mitt framför. Lycklig och förväntansfull förvandlas till olycklig på bara en hundradels sekund. Det är orättvist och oförklarligt och borde inte få existera!

Vi tänker på er!


Jag kan inte låta bli att reflektera över det som hände mig och Johan i slutet av september för drygt två år sedan. Även att jag idag inte gråter av tanken på vår lilla Ida gråter jag när jag läser vad jag har skrivit för det hade likaväl kunnat vara igår. Så nära känns det och så ont gjorde det. Men min finaste lilla Molly hade inte funnits här idag om det inte hade varit för det som tragiskt nog hände. Synd att man inte vet då hur det kommer att bli sen, om man bara väntar lite...
Nedan har jag citerat mig själv, två dagar efter födseln av lilla Ida. Jag minns verkligen precis hur jag kände mig, hur jag såg ut i mina röda ögon, svullna ansikte och stripiga hår. Men det var ändå "över". Jag var inte längre gravid och jag slapp hålla handen på magen och önska till någon gud att få tillbaka en levande bebis istället för en död som låg där inne. Magen var nu tom om pösig och jag kände mig ensam och övergiven men den känslan var ändå bättre än att veta att det fortfarande fanns någon inuti mig som inte ville vara där, eller som inte hade mått bra...


26 september 2009

"Numera trivs jag bäst på natten i drömmarnas värd, trots att jag de senaste nätterna har drömt om krig och drunkningsolyckor föredrar jag dem framför mitt vakna tänkande. När jag inte sover ser jag Idas ansikte framför mig och undrar ifall det gjorde ont när hon dog. Och hur det kommer sig att min kropp är så jävla dum att den inte säger till när någonting är fel! Jag är så arg på mig själv att jag inte kände efter mer noga. Jag vet att det inte gjort något annorlunda i slutändan, men vi hade ju i alla fall kunnat få vara lite förberedda på själva rutin-ultraljudsdagen, istället för att sitta där som små fån och hoppas att få se en större bebis som kanske suger på tummen. Istället fick vi se den där lilla livlösa klumpen, då utan identitet. "Men Lina, hur länge sedan var det egentligen som du kände rörelser från bebisen?" undrade barnmorskan. Det enda jag fick fram var "... jag trodde att jag hade känt dem...". Johan förstod ingenting och var tvungen att få allt upprepat igen. Då sa barnmorskan att bebisens hjärta inte slog...

Jag är arg, jag är bitter, jag är förbannad, jag är ledsen, jag är förtvivlad.

Just nu har jag väldigt svårt att se det som faktiskt är bra i mitt liv. Allt känns faktiskt meningslöst. Jag struntar i om jag får dricka av vinet och ölen vi köpte idag. Jag struntar i om jag får äta av mögelosten och salamin som jag valde ut i specialaffären. Jag struntar i som jag får äta en blodig entrecôte. Allt där där man måste avstå ifrån när man är gravid är verkligen en piss i havet. Jag skulle göra vad som helst för att få fortsätta att vara "förbjuden" att äta det."