Olle.

I bara en månad har han funnits här hos oss men det känns som han varit här för alltid. Allt känns så naturligt och "på riktigt" nu. Vår fina familj. En Johan, en Molly och en Olle. Och en Lina förstås. 

Det är verkligen en annan sak med andra barnet. Allt flyter på på ett helt annat sätt än vad det gjorde med Molly och inte för att det var något fel i vardagen med henne så var det ändå alltid en ständig oro som låg och grodde. Jag vet vad Olle vill när han skriker, eller att de där knorrande ljuden inte är andnöd utan naturligt hos vissa barn med mjuka luftvägar. Jag vet att han vill äta med tre timmars mellanrum och mer sällan på natten (jippi!). Och mellan måltiderna sover han. Eller så är han vaken lite grann. Eller så vill han ha sällskap. 

Molly är en jättebra storasyster för att vara precis nyss fyllda två år. Fast orden efter "storasyster" i den meningen ska nog egentligen inte vara där. Kan man verkligen begära något annat än lite tjuvnyp, hårda smekningar på kinden eller att hon testar längden på hans armar? Bara två år gammal och storasyster. Helt plötsligt ett barn, ett riktigt barn, i hennes föräldrars ögon och som helt plötsligt ska kunna så mycket och bli så stor från ena dagen till den andra. Jag försöker verkligen tänka det där varje dag. Att hon inte är så stor som hon ser ut. Idag när jag betraktade henne när hon lekte med sin pappa var det precis att hennes ögon såg över matbordet när hon sträckte sig efter pennorna. Då är man inte så stor. Så, Molly är en jättebra storasyster!

Att plaska är livet!

Det blev inget speciellt firande av denna månadsdag, men allihopa var lediga och kunde umgås. Jag och Johan passade på att måla en sida på snickarboden medan båda barnen sov middag och efter det hoppade jag faktiskt i badet för första gången sedan Olle föddes. Jag har verkligen saknat att jobba med kroppen så det känns riktigt skönt att kunna göra det igen. Här om dagen gick jag till och med självmant och hämtade ved från vedboden! 

Nej, nu säger vi godnatt och på återseende!