Hej alla mina vänner! Hur mår ni?
Jag, Richard och Glenn kom fram till hufvudstaden Stockholm igår kväll vid nio-tiden. Det var rått, märkt och kallt, men lägenheten var varm och inbjudande. Trevlig lägenhet. Mysig, varm, ombonad.
Glenn var lite rädd och osäker i början. Den sex timmar långa resan i transportburen var inte rolig heller. Stckarn låg intryck i ett hörn och vågade inte slappna av. Han sov nästan ingenting, men när vi väl hade kommit fram, släppt ut honom och tagit fram mat och kattlåda, började han gå runt och nosa på alla nya saker. Mycket att titta på. Många skåp att undersöka, en soffa, en säng, badkar och lådor.
Jag började packa upp de få sakerna vi fått med oss. Alla kläder, allt smink (såklart!), och lite konstorssaker. (Allt annat står fortfarande kvar i lägenheten, så Richard skall åka tillbaka någon gång nästa vecka, innan Jess flyttar in, och städa ur det sista. Det får INTE plats mycket i en kombi. Kom ihåg det om ni flyttar någon gång!)
Efter att ha sorterat in strumpor, trosor och kallingar i byrålådan, satte vi oss i soffan med varsitt granatäpple och en halv mango.
Sen somnade Richard och Glenn i soffan och jag kollade på ett program på femman om kvinnor i fängelse. På natten drömde jag att Richard gjorde slut med mig. Jag var så jävla sur! Kunde han inte gjort slut med mig när vi fortfarande bodde i Göteborg?!
Sen vaknade jag och kröp ett sgeg närmre Richard och kände mig överlycklig att det bara var en dröm
Nu sitter vi på T-centralen och har precis köpt oss varsin internet-biljett för 19:-/h. Vi kunde inte få med oss dataskärmen hemifrån Göteborg, så idag skall vi gå och köpa en. En platt, snygg och lätt skall vi ha.
Sen blir det lite annat smått och gott också. Schampoo, balsam, mat, frukt, platspåsar och annat "bra att ha". Nej, man skall inte flytta med en kombi. Glöm aldrig det.
Massa kramar till mina små solstrålar Tess, Jess och Liselotte!
2 kommentarer:
Då vet jag att en kombi inte är att föredra inför flytten om två veckor =) Tror inte poletten trillar ner för mig heller. När ska man inse att man tar ett relativt stort kliv i sitt liv? puss!
åh, jag har ingen aning. Är det verkligen ett så stort kliv? Ja, det måste man nog väl ändå säga, men nu när man väl är här, mitt i klivet, så känns det inte så himla stort och overkligt.. Men som sagt. Min polett har inte trillat ner riktigt ännu...
Skicka en kommentar