Denna syn mötte oss när vi kom hem från affären idag... Då visste vi inte vem det var utan bara att det var någon av katterna som hade kräkts blod på fyra olika ställen.
Jag började gråta och försökte ringa veterinären som inte svarade men jag lämnade ett meddelande. Jag försökte med mamma... inget svar. Ida... inget svar. Efter några sekunder ringer min telefon och det är veterinären som säger till oss att komma in och i samma stund kräks Elling en stor pöl och strax därefter en liten pöl till. En del av blodet och pölen skulle vi ta upp och ta med oss till honom.
En minut senare sitter vi i bilen. Tårarna sprutar, jag skriker åt alla gångtrafikanter att hålla sig undan. Jag håller nästan hastighetsbegränsningarna men när vi kommit en bit utanför stan (ungefär halvvågs) hamnar jag bakom en hästtransport som kör i 20 km/h! Förstår ni min ilska?!! Jag svänger in på en liten grusad väg som jag vet också leder till veterinären och kör på denna lilla bit ungefär 85 km/h. Jag ser det inte, men känner av att Johan är blek i ansiktet av dels Ellings tillstånd men också mitt körsätt.
Hon veterinären sövs Elling ner och det tittas i halsen på honom. Troligen en infektion men mer kan kan inte säga... Han har 40 graders feber och han får antibiotika. Jag får med mig hem en del medicin som han ska fortsätta ta en vecka, morgon och kväll, om han överlever...
Hemma igen dukade vi fram lite blötmat. Han slickade faktiskt i sig lite gelé som han gillar och fick sedan hänga lite på min axel som han brukar tycka om. Sedan hoppade han av och ner på golvet och kräktes en ännu större pöl (vi pratar om 20 cm i omkrets). Johan fick torka upp detta... jag orkar verkligen inte mer. Jag har knappt gråtit något under hela graviditeten trots att jag ibland har haft stor lust, men detta tar verkligen knäcken på mig. JAG VILL INTE ATT ELLING SKA DÖ! Jag orkar inte! Varför kan inte allt bara få vara som det är?
En minut senare sitter vi i bilen. Tårarna sprutar, jag skriker åt alla gångtrafikanter att hålla sig undan. Jag håller nästan hastighetsbegränsningarna men när vi kommit en bit utanför stan (ungefär halvvågs) hamnar jag bakom en hästtransport som kör i 20 km/h! Förstår ni min ilska?!! Jag svänger in på en liten grusad väg som jag vet också leder till veterinären och kör på denna lilla bit ungefär 85 km/h. Jag ser det inte, men känner av att Johan är blek i ansiktet av dels Ellings tillstånd men också mitt körsätt.
Hon veterinären sövs Elling ner och det tittas i halsen på honom. Troligen en infektion men mer kan kan inte säga... Han har 40 graders feber och han får antibiotika. Jag får med mig hem en del medicin som han ska fortsätta ta en vecka, morgon och kväll, om han överlever...
Hemma igen dukade vi fram lite blötmat. Han slickade faktiskt i sig lite gelé som han gillar och fick sedan hänga lite på min axel som han brukar tycka om. Sedan hoppade han av och ner på golvet och kräktes en ännu större pöl (vi pratar om 20 cm i omkrets). Johan fick torka upp detta... jag orkar verkligen inte mer. Jag har knappt gråtit något under hela graviditeten trots att jag ibland har haft stor lust, men detta tar verkligen knäcken på mig. JAG VILL INTE ATT ELLING SKA DÖ! Jag orkar inte! Varför kan inte allt bara få vara som det är?
4 kommentarer:
Stackars Elling.... Hoppas han frisknar till.
Ja, det är jättesynd om Elling :-( Jag har bett till alla möjliga gudar om att han ska få leva...
♥ Lilla Elling har 9 liv så du ska se att medicinen hjälper och att han repar sig! Kram Olivia
Kramar om dig riktigt länge, det behövs! Stackars Elling, hur mår han nu? Ett gott tecken är ju att han ens vill äta något och vara med er.
Och du... man får gråta...
Kram
Skicka en kommentar