Att köpa ett hus är en ganska stor sak i mångas liv. För oss är det en väldigt stor sak och även en dröm som går i uppfyllelse. Att då mäklaren struntar fullständigt i vad han säger att han ska göra är fruktansvärt irriterande och oförskämt. För visst är det väl inte så att vi är "bortskämda" som hade en jättebra mäklare när vi sålde lägenheten i Södertälje? Eller när jag och Richard sålde lägenheten i Göteborg? Visst är det väl ändå så att man som mäklare har ett enormt stort ansvar på sina axlar- att kunna göra alla parter nöjda och glada och känna att de har gjort ett bra köp/sälj? Att köpa, och sälja också för den delen, handlar om mycket pengar. Vi "ligger ute" med nästan en miljon och kan inte ens få ett litet sms från mäklaren som säger att den andra personen har lagt ett högre bud, har stannat eller har hoppat av. DÅLIG STIL SVEN!
Dessutom är jag lite förvånad över min systers "varnande finger". Efter betessläppet som vi var på i lördags åkte vi förbi vårat, förhoppningsvis, hus och hade innan vi visade det berättat om hur det såg ut och var det låg. Vi har pratat om att bo på landet i två år snart och detta är verkligen ingen "förhastad grej" som vi kom på över en biltur. Nej, detta är noga genomtänkt precis som vuxna människor faktiskt brukar kunna göra. Hon tyckte inte att vi skulle köpa huset för att "deras kompisar som bor på landet" har ångrat sig och vill inte bo på landet längre eftersom det är så krångligt med barn när man ska "hämta & lämna". Hon trodde vi skulle ångra oss om vi köpte de och rådde oss att hyra ett hus istället. Men det är inte bara själva huset. Det är ju allt inräknat. Att gå ut på gården och säga "detta är mitt. Det kan jag göra vad som helst med" är för mig en enorm frihetskänsla.
Min syster och jag är väldigt olika och jag vet att hon inte skulle kunna tänka sig ett liv på landet, precis som att jag absolut inte kan tänka mig ett liv i ett tegelhus i en småstad. Därför väljer jag att inte lyssna på vad hon säger, utan istället lyssna till vad jag och Johan vill. Det är många som står på våran sida och vi är inte rädda. Det som KAN hända är faktiskt att vi inte trivs, ångrar oss och måste sälja huser, Kanske i så fall med förlust. Men i så fall är vi ju en erfarenhet rikare. och som min kloka mamma så fint sa igår "köper ni aldrig ett hus på landet så kommer ni ju aldrig att få eran önskan uppfylld".
Förutom huset som ständigt är i våra tankar, har jag (nog) kännt av någonting i magen. Det var i lördags när vi satt och tittade på tv som jag kände att det "bubblade" för fullt där inne. Johan fick lyssna på magen men sa att han inte kunde höra något bubbel. Med andra ord kan det inte ha varit tarmarna som knorrade i alla fall, det gjorde mig jätteglad och det kan även ha varit så att jag kände av lillspiken igår också. Trevligt är det i alla fall. egentligen bara tanken på att det KAN ha varit den.
Om en och en halv vecka är det dags att gå till BM och lyssna på hjärtljud. Jag är jättenervös inför detta. Jag är livrädd att det inte ska finnas några hjärtljud och att det jag trodde var bebisen inne i magen i själva verket faktiskt var tarmarna som levde loppan. Johan ska följa med och hålla mig i handen (och jag i hans hand).
Ytterligare nyheter på gravidfronten är att jag har en ganska obehaglig halsbränna från och till. Det blir aldrig mer än just en brännande känsla i halsen, men den får mig att känna mig äcklig (illaluktande andedräkt?) och ofräsch. Jag är dock självklart "nöjd med" att detta är de enda gravidsymptomen jag fått hittills. Hur går det för er andra? Lompan, dig vet jag hur det ligger till med, men er andra? Ida v B, Olivia, Lena (fd. Johansson)? Hur mår ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar