Mamma är sjuk.

- Samtidigt ser jag att jag har nått någon form av rekord.

Över 1200 personer har tittat in på min blogg under denna månaden. Det är DUBBELT så mycket som tidigare. Hur kommer det sig? Att jag bloggat mer? Kanske skrivit fler intressanta inägg? Nåja, det är jätteroligt såklart och jag klagar absolut inte. Jag är glad om jag kan glädja någon och även vara till hjälp ibland.

Idag ringde Johan till jobbet. Han lät lite skärrad och sa att min mamma låg på sjukhus för att hon inte kunde andras. Jag ringde upp henne och fick höra att hon mått jättedåligt sedan inatt. Det har konstaterats att hon har lunginflammation och proppar i lungorna och eventuellt även KOL- Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom som ofta drabbar rökare eller de som tidigare har rökt. Mamma har ju, som jag skrev om här om dagen, slutat röka ganska nyligen. Detta är alltså en ganska vanlig reaktion som kroppen får när det händer något drastiskt. Från att ha rökt ett paket cigaretter om dagen till att sluta tvärt gör att många faktiskt blir sjuka eftersom kroppen chockas av bristen på gift. Vad exakt hon lider av skulle hon få veta imorgon efter det att röntgenplåtarna observerats och då kommer det stå klart om hon kommer att behöva tillbringa mer tid på sjukhuset eller om hon får komma hem och vila upp sig istället.

Visst är det tråkigt när sådana här saker händer när någon försöker göra rätt! Nu hoppas jag att detta inte blir ett allmäntillstånd för hennes del så att hon kan fortsätta arbeta och slita på som hon brukar med Lilla Huset och sin kommande mormor-roll :-)
Min älskade Johan hade köpt en bukett blommor, smågodis och ett "krya på dig-kort" som vi lämnade över till henne. Blommorna fick hon inte på sjukhuset eftersom det finns så många känsliga personer där (speciellt på en sådan avdelning med försvårande andningsförmåga) men vi åkte förbi hennes lägenhet och satte dem i vatten där. Jag älskar Johan för den snälla och omtänksamma person han är. Han gör mig till den lyckligaste människan varje dag. Synd bara att jag inte alltid visar det :-(

Nu ska jag väcka honom så att vi kan se på "Celebrity rehab" som är en timma försenat på grund av någon dålig "stå-upp-komiker-skit". Jävla femman.

Helgen i "korthet"...

- Nya upplevelser hela dagarna!

Helgen har varit fullspäckad av diverse aktiviteter som jag tänkte dela med mig av...

Fredagen började ju som ni vet med sovmorgon. Jag hämtade upp Johan som slutade jobbet klockan fem, vi lagade till lite käk i form av hemmagjorda (såklart!) hamburgare. Därefter tog vi oss ca 50 meter från hemmet och ställde oss i kö till att komma in på Stadsfesten. Där nalkades diverse uppträdanden så som Salem Al Fakir, Eric Saade (storfavorit bland tjejer från 4 upp till 15-16 år. Det var precis som att se en tv-dokumentär om Beatles från 60-talet ;-)), Takida, Timo Räisänen, Melissa Horn med flera. Orken och framförallt värmen försvann från min kropp ganska tidigt denna kväll tyvärr, och efter att ha fått vända hem ett par gånger för att värma upp oss gav vi till slut upp en kvart innan midnatt då Takida skulle spela. Jag hörde dem dock mycket väl från mitt sovrum. Lika väl Timo. Jag sov inte alls lika bra denna natten som förra men det var väl ganska så förståeligt.

Lördagsmorgonen drog ut på tiden rejält. Det var svårt att ta sig för att gå upp ur sängen och möte dagens bestyr. Meningen var att vi skulle ut till huset för att klippa gräsmattan men när bilen var packad med diverse flyttkartonger kom vi på att vi var tvungna att hämta utt ett par paket som hade skickats till oss. En var från 3 med vårat nya mobila bredband som vi ska nyttja i huset. Det paketet hade kommit till Eksjö. Det andra paketet innehöll en parabol och skulle hämtas ut i Aneby. Det tog en kvart från Eksjö till Aneby och när vi ändå var där passade vi på att gå in på en loppis som finns i deras gamla mejeribyggnad. Det blev inget mer än två små byxor till bebisen i gult och grönt och en röd body. När vi väl kommit därifrån hittade vi en färgaffär som vi passade på att gå in i och uppdatera oss ännu en gång med vad det finns för tapeter. Vi fastnar för alla tapeter som ska vara i alla andra rum i huset men just barnrummet har visat sig vara jättesvårt. Förmodligen kommer vi att slipa och måla golvet vitt tillsammans med dörr- och fönsterkarmar, garderober, lister och tak medan väggarna får gå i en ljus beige ton. Det blir kanske lite trist men tänk då på att alla leksaker kommer att vara färgglada och "liva upp" stället lite.
När vi skulle till att klippa gräset började det förstås att regna så vi åt bara lite mat och satte oss sedan i bilen för att åka hem. Vi tog en annan väg än den vanliga och körde i snigelfart halva vägen för att upptäcka svamp. Och visst gjorde vi det! Tre stora fina exemplar av stolt fjällskivling lyckades vi hitta samt några kantareller som enligt Johans beskrivning "var stora som dasslock".
Väl hemma igen fick man sig en varm och skön dusch och medan Johan rusade till affären för de sista ingredienserna till maten började jag med kvällens käk, kebabpaj. Den blev gudomligt god och jag lyckades av någon outgrundlig anledning få i mig tre portioner och därefter lite choklad. Kvällen blev lugn och fridfull och avkopplande, precis som vi ville ha det.

Idag vaknade vi lite tidigare med hjälp av Elling och Glenn som verkligen tyckte att det var dags att gå upp när jag tryckte på snoozknappen för sjunde gången. Det blev frukost och sedan packning och sedan snabbt iväg till huset för att hoppas på att det inte hade regnat. Det hade det inte med gräset var dyngsurt och halva gräsmattan låg nästan under vatten. Inte så konstigt egentligen eftersom det regnat sjukt mycket under en och en halv månads tid. Innan vi skulle ta tag i klippningen var vi tvungna ta bort all fallfrukt från äppelträden. Bara det tog oss säkert en timma och det blev minst tre skottkärror fulla med frukt. Vi hade ingen aning om var vi skulle göra av det så vi byggde en provisorisk kompost längst ner i hörnet av tomten, precis vid kossorna. (Det visade sig senare att kossorna älskade äpplen så vi fick spendera viss tid att försöka stilla deras begär av dessa läckerheter genom att kasta in några till dem.) När vi var klara med rensningen av gammal frukt läste vi bruksanvisningen till gräsklipparen tre-fyra gånger innan vi vågade oss på att starta den. Den nästan flög fram på vår stora fina gräsmatta men det var ändå ganska jobbigt efter att ha gått runt med det en halvtimma. Passande nog dök min mamma upp just när jag var som tröttast och jag fick ett naturligt avbrott. Hon hade blivit röksugen (Jo, såhär är det. Dagen efter att jag skrivit ett argt inlägg på min blogg om att jag minsann inte skulle låta mamma röka såg att vårat barn fick se det, kom mamma och Ida förbi och berättade bland annat att de slutat röka och snusa. Det hade alltså ingenting med mitt inlägg att göra, men de hade haft samma tankar som jag. Att inte lukta illa eller behöva "gå ifrån" för att stilla sitt behov av nikotin samt att dessutom orka med mer och hålla sig frisk och kry. Gissa om jag blev både förvånad och glad!) men tänkt att "jag tar bilen till Lina och Johan så kommer jag på bättre tankar". Så hon kom förbi och vi gick runt och tittade och funderade på vad rummen skulle användas till och vad man skulle behöva göra i framtiden. Under tiden klippte Johan resten av gräset och när mamma skulle åka hem igen efter en dryg timma hade han till och med hunnit få in lite av veden.
Vi fixade till det sista, ställde in gräsklipparen, låste efter oss och började sedan vår färd till vårt andra hem. Även denna dag tyckte vi att vi skulle ta en annan väg hem, så vi svängde upp på en ännu mindre grusväg som vi tidigare åkt på och efter bara någon kilometer kommer vi till en liten by (2-3 hus) som heter "Råskog". Där såg vi att de hade lagt hö på hässjor. Det är ju väldigt ovanligt men vi blev så glada att se att det fortfarande görs av någon nu för tiden. Efter bara några fler sekunder ser vi, den omtalade och helt underbara Stig-Anders, även kallad "Hästmannen" och där står han, mitt i åkern, bland alla hässjorna och vinkar så glatt åt oss! (Bilden är lånad från hemsidan som jag länkat till ovan.)

Jag har ju vetat att han bor någonstans i krokarna av Eksjö men aldrig fattat att det är just DÄR han bor. Honom vill vi lära känna och vi funderar på att åka dit och hjälpa till med något någon gång.
Nu har vi varit hemma några timmar, duschat, lagat mat och tittat på tv. Johan är ute och kör lite med Ida och jag sitter och dricker flädercider och hoppas att han kommer hem snart så att vi kan äta upp den där chokladpuddingen som står i kylen och väntar på att bli uppäten...

Fem år...

- Ibland känns det som ett ögonblick, ibland som en evighet.

Jag insåg just att jag har bloggat i över fem år. FEM ÅR är ju jättelång tid. Ibland går jag tillbaka för att uppdatera mig själv om hur jag var då, hur jag levde och vad jag gjorde. Jag var 24 år, bodde i Göteborg tillsammans med Richard och våra två katter "Lillkissen" och "Storkissen" som var födda på samma dag som terrorattacken i USA, alltså den 11 september 2001. Jag och Richard hade uruselt med pengar, en skabbig lägenhet som skulle kunnat vara fin om vi hade haft möjlighet att fixa till den. Det var fester varje helg och ibland även i veckorna. Jag jobbade men hade dålig lön och Richard pluggade. Det sociala livet var på topp och jag saknar många av mina vänner som jag umgicks med då. Det fotograferades väldigt mycket och vi anordnade alltid enorma brakfester vid nyår, midsommar, i kräft-tider, halloween med mera. Jag var övertygad om att jag skulle bo i Göteborg hela livet, men om inte, så var det inte tillbaka hit till de småländska skogarna jag skulle flytta, nej, då var det utlandet som hägrade. Jag drömde om en karriär inom inredning/design/foto och började plugga kinesiska.
Ett par år senare bodde vi i Stockholm, flyttade från den ena andrahandslägenheten till en annan. Då hade vi inte Lillkissen och Storkissen kvar, dem hade vi lämnat bort, men vi hade hittat en annan katt, Glenn. Han var lika busig då som Elling är nu. Jag jobbade i en möbelbutik söder om Stockholm och Richard på Sony Ericsson, vi breddade vår umgängeskrets och fortsatta leva för helgerna. Det var ju så det var då.. och det kanske är så det är fortfarande om jag tänker efter.
Sen träffade jag en jättetrevlig kille på jobbet. Vi blev väldigt goda vänner från första dagen, vi jobbade väldigt bra ihop, tog sällskap till tunnelbanestationen varje dag. Jag och Richard hade sedan en tid tillbaka glidit ifrån varandra mer och mer och det blev naturligt med ett slut på våran drygt sju år långa historia tillsammans. Den trevliga killen på jobbet var Johan såklart och ett par månader efter att jag och Richard separerat, spenderat kvällar och nätter med att dela upp grejer, sälja grejer på Blocket och gråta tillsammans och tycka att hela situationen var tråkig och ledsam, flyttade jag hem till Johan i Södertälje och Richard flyttade in till hans nya kärlek. Vilken tur att vi båda hade på känn att det inte var som det skulle mellan oss och att vi båda faktiskt hade hittat nya intressanta personer i vår närhet som vi tyckte om.

Nu sitter vi här i en lägenhet i Eksjö, Johan och jag. Jag som aldrig skulle flytta tillbaka till Småland oavsett! Nu har vi köpt ett hus och en bebis är på väg. Ja, tänk vad livet svänger och tänk vad mycket som jag har varit med om under bara dessa fem år. Jag har mognat, vuxit som människa, fortsatt öva på min osäkerhet som jag hade när jag först flyttade till Göteborg. Jag ångrar absolut ingenting och om ingenting av det ovanstående hade gjorts hade jag inte varit den jag är idag, jag hade inte träffat Johan och jag hade definitivt inte väntat våran lilla bebis. Elling hade jag aldrig fått träffa och huset hade vi aldrig köpt...

Bör jag bli rädd?

- Är det något fel på mig?

Jag gick och la mig vid halv elva igår och vaknade 12.06 idag på grund av att Elling gick runt och var allmänt "tjatig". Snacka om att få en chock! Jag har precis hunnit med att "morna mig" nu och klockan är snart halv fyra!.. Ojojoj, hur ska denna helg sluta? :-)

Någon har "citerat" mig!

- Vad jag skriver berör i alla fall vissa!

Jag var inne på en av alla gravidbloggar jag brukar besöka och ser då ett inlägg med exakt samma text som jag skrev för ett par dagar sedan om hur underbart det är att var gravid. Det står visserligen inte att det är jag som har sagt/skrivit det innan, men det är det ju faktiskt eftersom varje ord är exakt :-)

Är det inte meningen att slösa?

- Vad är nödvändigt egentligen?

Nu talar vi alltså om vad som är nödvändigt att ha som husägare. Jag och Johan kom på här om dagen att vi faktiskt har en stor gräsmatta att klippa. Jag har visserligen inget emot att dra en handjagare men kanske inte i mitt tillstånd just nu. Därför tog vi beslutet att köpa oss en ny gräsklippare idag. Eftersom Ida hade sagt att om vi skulle köpa en sådan så skulle vi endast nöja oss med en "Klippo" eftersom den hade längre livstid än oss. Så idag var vi iväg till alla tre butikerna i stan som sålde klippare. En av dem hade vad vi sökte. En "Klippo". Den fick åka bil hela vägen till huset tillsammans med barnvagnen och babyskyddet. Nu står de där och pryder vårat än väldigt tomma hem. Ja, vi ställde in den i huset eftersom den ännu är oanvänd. Den får bosätta sig i snickarboden efter jungfrufärden.

När vi ändå var på plats så försökte vi lista ut vad det fanns för golv under det nylagda golvet (nu ligger det "jättefint" klarlackat furugolv... vilket vi inte alls är intresserade av) och vi tror oss ha sett att det ligger gamla träplank under en plastmatta. Vi har ju inget annat val än att ta bort det nya och helt enkelt hoppas på att det som ligger under är brukbart efter att golvslipen har hälsat på. Vi har funderat på att köpa oss en ordentlig slip också. Vi har ju hur många rum som helst och alla golven måste göras något åt så småningom... Detta kommer definitivt inte bli det första projektet men eftersom att barnrummets golv måste slipas är det väl lika bra att fixa en ganska så snart...

Förutom gräsklipparen var vi också och tittade på lite tapeter till barnrummet. Jag har fortfarande ingen koll på vad vi ska välja. Varför ska det vara så svårt? Nu är jag visserligen inne på att inte ha tapeter alls utan välja pärlspont från topp till tå istället....

Den lilla foten.

- Jag älskar att vara gravid!

Fötterna känns allt mer tydligt på bebisen när den trycker upp dem ovanför naveln på höger sida, som alltid. Det är nästan så att det känns att vara "hud mot hud" fast ändå inte. Johan blev så förvånad igår när han också fick känna. "Är det där bara en fot!?" fick han fram samtidigt som ögonen var stora som golfbollar.
Jag älskar verkligen det lilla livet inne i magen. Mitt liv, vårt liv.

Fler bilder på dagens händelser.

- Oroa er inte. Ingen bild på dagens "toaincident" ;-)

"Det löser sig", sa flickan som sket i badkaret. Det gjorde även dagens toaletthändelse. Innan jag begav mig till jobbet hörde jag hur det bubblade och fräste (?!) från badrummet. Jag testade att spola en gång till och då var problemet som bortblåst!

Katterna var trötta av all uppståndelse och somnade ovaggandes på varsin sida av sängen.

Glenn som vanligt uppe på huvudkuddarna och Elling som vanligt nere vid fotändan.

Dagen på jobbet gick bra förutom att det inte blev någon mat. Hade många "långkörare" som ville ha mycket hjälp och då finns det ingen tid att äta.

När jag kom hem var jag så hungrig att jag åt upp godiset som fanns kvar i påsen och fick jätteont i magen (somliga straffar Gud meddetsamma?). Sen kom Johan hem och jag ställde mig och lagade mat istället. Var inte alls sugen på mat efter att ha ätit sötsakerna, men för min egna skull klämde jag i mig en liten portion till. Sedan åkte Johan iväg med Ida för att övningsköra.

När han kom hem igen hade han med sig en jättestor och fin svamp. En stolt fjällskivling! För att ni ska förstå hur stor den är har Elling fått vara modell bredvid svampen. Elling är en normalstor katt på ca 3,5 kilo (i jämförelse med Glenn som ligger på det dubbla!) så då kan ni ungefär förstå hur enorm den är!

Elling, söta lilla Elling på balkongen bredvid den stora, vackra, stolta Fjällskivlingen.

God sovmorgon!

- Och jävligt mycket regn!

Ok, nu ska ni få veta lite om mina toalettrutiner. Jag misstänker att det är få av er som är genuint intresserade av det men läser man min blogg så får man ta del av mycket i mitt liv, tyvärr är det så (men jag vill också påpeka att detta leder till något annat om en minut ungefär...)
Så, tills för några månader sedan gjorde jag alltid mina behov precis innan det var dags att åka till jobbet. Passade perfekt för min del. Jag går ju nästan alltid upp klockan sju, duschar, äter frukost, sätter min framför datorn, borstar tänderna, går på toaletten, sminkar mig och åker till jobbet vid ca fem i halv tio.
De senaste veckorna har jag dock märkt av en markant skillnad i hur min kropp beter sig. Mornarna har sett ut ungefär såhär; upp klockan sju, duschar, börjar med frukosten, blir akut nödig och måste gå på toa precis när jag brer mina knäckemackor, fortsätter med frukosten, äter frukost, borstar tänderna, sminkar mig och åker till jobbet ca fem i halv tio.
Idag var det precis likadant förutom en liten, liten incident som inte är speciellt trevlig. När jag blev sådär akut nödig gjorde jag vad som behövdes. När jag är klar brukar jag spola, vilket jag gjorde, för att sedan tvätta händerna. Spolningen gick sådär... det kom massa vatten, men det åkte liksom inte ner... det steg i toalettstolen... lyckligtvis hann det sedan sakta sjunka igen och dum som jag var trodde jag att detta var en engångsgrej, så jag spolade igen och samma sak upprepades (såklart). Även denna gången sjönk det åter ner igen men nu märkte jag att det hade börjat läcka från där toalettstolen sitter fast, i golvet. "Älskling! Det är något äckligt som har hänt!" skriker jag till Johan som sitter i soffan. "Har katterna krafsat ut sanden på golvet igen eller?" frågar han eftersom de brukar underhålla sig med det när vi inte är hemma, åtminstone så får man för sig att de inte har något bättre för sig. "Nej, det går inte att spola i toaletten, vattnet stiger och nu har det runnit ut på golvet".... Johan kommer in i badrummet, tittar lite försiktigt och går tillbaka till soffan. Jag fixar i ordning min frulle och gör honom sällskap. Han tror att det har regnat för mycket och därför rinner det inte ner. När han sedan precis har gått till jobbet ringer han och säger att han hade mött fastighetsskötaren som tydligen hade hört att det var problem. Med andra ord var det i alla fall inte jag som orsakat detta. Det hade ju varit lite pinsamt att ringa efter en rörmokare (eller vem som nu har hand om det) och be honom rota runt i våran toalettstol... Blä.

Nåja, förutom detta så jag jag nu på morgonen hunnit med att låta Johan fota mig. Jag har varit riktigt dålig på detta och har inte alls många bilder. Johan är inte direkt en mästerfotograf, men idag fick han i alla fall bilderna på min mage att inte bli suddiga, så nu kommer ni äntligen att få se härligheten! Det kanske kan hjälpa er lite på traven om vad ni tror gömmer sig där inne. Det var många som röstade på pojke här om dagen för att sedan bli omsprungna av de som tror att det blir en flicka.

Och som jag ser nu för första gången så sitter min navel snett! Det är ju nästan jätteroligt! :-) Dessutom kan ni fortfarande se min bottenlösa navel som fortfarande inte har vänt sig ut och in. Visst är det otroligt spännande?!

Ändrade planer.

- Mys istället?

Det blir inget hus ikväll. Jag har inte orkat gå ner i källaren och hämta upp några kartonger, än mindre packa. Så jag mötte Johan på jobbet som kom på att han nog hellre ville vara hemma ikväll så åker vi dit imorgon istället.
Så ikväll har det blivit "Bullens pilsnerkorv" och snart vankas godis :-)

Just det ja. Hos arbetsterapin gick det inte så bra. Jag fick träffa en läkare i korridoren som hade skrivit upp ett par telefonnummer som jag skulle ringa och boka en tid, med vårdcentralen tror jag att det var(?). Jag blev förvånad men sa tack och åkte hem. Jag har inte ringt ännu, det har jag inte heller orkat. Jag gör det på måndag istället.

Hoppas alla får en trevlig fredagsmyskväll!

Ledig och fullspeckad dag.

- Men än så länge är jag frisk och kry (nästan).

Jag hade lite svårt att sova inatt. Fick för mig, igen, att bebisen inte rörde på sig. Jag satt upp i sängen i säkert en halvtimma utan att få gensvar på mina puffar. Magen var stenhård och jag var övertygad om att bebisen var död och hade förstenats. I själva verket hade den lagt sig helt på sidan med ryggen utåt och låg förmodligen och sparkade mig mot ryggen till. Usch, varför måste jag alltid tro det värsta?
Jag kunde somna till slut och blev väckt av Johan vid sex då det var dags att titta på AMF. Sen somnade jag i soffan igen och gick upp först vid halv nio.

Nu har jag ätit frukost och kliat mig på fingrarna. De där satans blåsorna gör mig galen! Snart ska jag iväg och lämna urinprov hos BM och efter det bär det av till arbetsterapin på sjukhuset för att se om de kan göra något åt mina handleder.
Sen blir det att gå till blomsteraffären och köpa en blomma till en arbetskamrat som tar två års tjänstledighet för att plugga.

Efter en tur på stan går jag nog hem och slänger i mig lite lunch för att sedan börja packa några lådor med grejer. Vi funderar nämligen på att åka ut till huset idag också och fixa lite till. Allt ska ju dit så småningom så varför inte börja redan nu.

Nej, nu måste jag nog slita av mig mina fingrar för nu kliar det förbannat mycket!...

Hej, vi är de nya husägarna!

- Och välkommen till världen, Liselottes och Mikaels bebis, Isac!

Först och främst vill jag gratulera de nyblivna föräldrarna! Vad som skulle blivit ett kejsarsnitt visade sig bli en vanlig förlossning istället (tror jag?!) och nu är han här! Välkommen till världen! Jag ser fram mot att få se dig på bild för att se vad du ärvt av din mor som jag känner ganska väl :-)

Igår var jag och Johan hos barnmmorskan för att ta ytterligare lite prover och mått. Gårdagens tabell lyder som följer:

Vecka: 28+6
SF-mått: 28
Hb: 117
Blodsocker: 5,8
Blodtryck: 130/70
Bebisens hjärtslag: 140

Trots det inte så jättebra järnvärdet tyckte barnmorskan att det var tillräckligt bra och jag behöver fortfarande bara äta järntabletter varannan dag i fortsättningen också. Blodsockret var jag också lite orolig för eftersom det var mycket högre än sist, men då påpekade hon bara att jag förmodligen ätit närmre inpå besöket denna gång. Sedan hade jag denna gången också vita blodkroppar i urinet så jag ska förbi dem imorgon med lite morgonurin. Hoppas det inte är någonting denna gången heller. Jag fick även en remiss till sjukhuset för att gå dit och få ordentliga handledssydd som ska vara bättre än dem man köper på apoteket. Annars var allt bra och bebisen följde sin egna lilla kurva, lite ovanför det "normala".

Efter besöket gick vi till banken och skrev papper och fick nycklar till huset. Efter det blev vi bjudna på lunch av mäklaren och sedan skyndade vi oss hem för att packa några lådor att ta med oss när vi ändå skulle åka dit.
Det det mycket större nu när det var tomt. Vi ändrade oss om vilket som skulle vara barnrummet och nu står det en färdigmonterad spjälsäng, ett skötbord och lite andra barngrejer där inne. Tapetsera måste vi göra eftersom det är ofantligt fula väggar där inne. Kanske blir det beige/vita i något gammaldags mönster... vi får se...

Här har ni i alla fall utsikten från ena sidan huset. Visst är det vackert?!

Vi var där i hela fem timmar och avslutade kvällen med att köpa hem kinamat för att fira första dagen som husägare.

Jag tror minsann att det är dags för lite nedräkning igen.

- Vad har ändrats sedan sist?

Det är tre veckor sedan jag skrev förra nedräkningslistan. TRE veckor! Jag säger ju att tiden går snabbt! ;-) Bebisen fortsätter att sträcka på sig där inne. Den ligger alltid men benen uppåt och har nog gjort det så länge jag kan minnas. Ibland ändrar den läge och sparkar på höger sida men favoriten är vänster under revbenen. Än så länge har den förstått att låta bli att sparka på revbenen men brukar kompensera det med att trycka lite extra på kissblåsan istället. Framförallt när jag just varit på toaletten. Tänk att man redan kan älska ett barn så mycket. Ett barn man aldrig har sett eller hållit i handen. Vars ögon man aldrig fått möta. Ändå känns det så naturligt. Nu kanske det bara är 11 veckor kvar till vi möts.

♥ 0 dagar kvar till vi får tillgång till huset!!! 18 augusti 2010.

♥ 37 dagar kvar till jag slutar på jobbet, men bara 22 arbetsdagar kvar, 24 september 2010.

♥ 40 dagar kvar till vi flyttar till huset, 27 september 2010.

♥ 77 dagar kvar till bebisen kommer, 3 november 2010.




Förra nedräkningslistan. Några datum har ändrats ett par dagar fram eller tillbaka, men på det stora hela är det samma datum.

Krämpor!

- Nu börjar jag att bli less.

Det blev ingen direkt fortsättning på fredagen den 13:e detta året. Det skulle möjligtvis vara våra gäster som dök upp flera timmar senare efter att först ha kört mot Göteborg när de kom till Jönköping, insett sitt misstag och vänt om och kört mot Växjö istället ;-)

Helgen var mycket, mycket trevlig och väldigt händelserik. Först och främst så umgicks vi med diverse mat och dryck. Vi var på loppisar, i svampskogen, på badplatsen och visade även upp vårat nya hus.
Helgen passerade ändå snabbt förbi och i söndags avslutade jag med att jobba i elva timmar. Det var inte alls speciellt roligt.

Imorgon är jag äntligen ledig igen och ser ut som följer;

• Johan går till körskolan och tar sin första lektion klockan sju.

• Jag går upp vid åtta.

• Johan tar sin andra lektion 09.15.

• Jag går till Familjecentralen och möter upp Johan där vid tio.

• Vi går direkt till banken efter BM, skriver under massa papper och blir skyldiga banken massa pengar.

• Vi träffat ägarna till huset, får nycklarna och helt plötsligt är det VI som är ägare till ett hus!

• Vi går förbi Apoteket på väg hem, köper nya handledsskydd till mig.

• Hem och äter lunch.

• Packar några lådor att ta med till huset.

• Åker iväg till huset och inspekterar, drömmer, mäter och njuter :-)

Resterande tid av dagen kommer förmodligen att spenderas i huset, i alla fall till dess att det blir mörkt och vi måste ge oss av i brist på ljus.

Om ett par dagar är jag i en ny vecka igen. Det går fort nu tycker jag. Från att inte ha haft nästan några krämpor alls så blir det värre nu ju längre tiden går. Jag vill inte påstå att det är nya grejer som ploppar upp, men de sakerna som jag haft har blivit mycket mer påtagliga och krävande. Numera måste jag gå med handledsskydd nästan hela dagarna och självklart hela nätterna. Händerna är svullna och jag kan knappt röra mina fingrar. Jag sover inte så mycket på natten då min ena näsborre är helt igenvuxen(!!!) av mina polyper(?) så att det inte ens finns ett hål att andas igenom. Så fort som jag nästan har somnat till vaknar jag av att jag får känslan av att inte kunna andas. Otroligt påfrestande och irriterande.
Det enda nya som har hänt är att jag igår upptäckte att mina fötter var svullna. Kanske dags att köpa ett par stödstrumpor också. Skönt att hösten snart är här så att man har någonstans att gömma dem.

Är du skrockfull?

- Fredagen den 13:e augusti 2010.

Idag är det fredag och inte vilken fredag som helst. Jag är inte det minsta skrockfull. Jag lägger nycklar på bordet, jag spottar inte tre gånger om jag ser en svart katt korsa vägen och jag tror inte på att det innebär sju års olycka att krossa en spegel-i så fall skulle jag nog både varit död och begraven vid detta laget.
Däremot lyckas det alltid hända något just fredagen den 13:e. Antingen är det en skitbra dag då allt går som man vill, eller så innebär det verkligen otur.
Igår kväll var vi iväg och handlade mat inför helgen. Pasta, kött, sallad, frukt och grönsaker, godis, mjölk, ägg, glass, salami, juice, yoghurt, bröd och massa annat. Två tredjedelar in i kylen och resterande i frysen. Allt frid och fröjd och det fick till och med plats (det brukar annars vara ett tort problem)! I morse när Johan inte alls väckte mig klockan sex utan fem över sex, (mycket viktiga fem minuter eftersom de skulle gå åt till att hinna duscha innan AMF började 06.05, kände jag på mig att detta inte var en bra dag. Det befogades ytterligare när jag skulle ta ut någonting från frysen och upptäckte till min förskräckelse att dörren hade stått öppen hela natten. Glassen var inte glass längre, det var en trögflytade "massa" med vaniljdoft. Brödet var inte fryst, persiljan var en enda gegga, is på golvet, vatten överallt....

Förutom detta har det varit ganska lugnt. På jobbet har jag suttit och uppdaterat prislappar. Ett tråkigt jobb men ganska "ofarligt". Den outhärdliga halsbrännan som jag har efter att ha ätit en ostfralla (som jag annars aldrig äter) har kanske också någonting med dagens datum att göra.

Fortsättning följer...

Egentligen har jag inte tid...

- Men jag gör det ändå!

Idag går jag in i en ny vecka. Nu har jag kommit in i 29:e veckan och har alltså gått 28 hela veckor med ett litet frö i min mage.
Det "nya" nu är att sträcka på sig. Inga sparkar alls, bara någon form av stretching-övningar hela dagarna. Hur som helst så är det fortfarande väldigt trevligt och aldrig något som gör ont. Jag har hört att det inte är så mysigt att bli sparkad på revbenen, men det dröjer nog ett tag till verkar det som.

Annars är det fortfarande bara jobb. Jag orkar inte med någonting annat (förutom att spela Sims och titta på tv). I helgen, eller redan imorgon kommer Johans storasyster Mia med sambo Hugo med nästan hela familjen förutom Hugos äldsta döttrar. Det ska bli jättetrevligt att träffa dem. Vi har ingenting direkt planerat förutom att åka och visa huset som vi ska flytta till och kanske någon loppis. Annars blir det nog att spela massa spel och äta massa gott. TYVÄRR ska jag jobba från kl 09.00 på söndag till 17.00. Efter det ska vi "äta ute" tillsammans hela gänget. Så tyvärr blir det samma sak denna gång, att jag måste lämna roligheterna hemma för att "plikten kallar". Fan vad jag längtar till att få gå hem.

Idag är en mycket bättre dag.

- Hornen växte aldrig ut.

Jag återkommer senare. Ha en bra dag alla!

Idag är jag förbannad!

-Är ni avundsjuka?

Tänk er, en ledig dag, första på en veckas tid, och humöret är... USELT!

Idag känns det som om jag skulle kunna gå och sparka någon på smalbenen, rycka någon i öronen, svära högt och ljudligt, kanske till och med lägga mig ner och skrika mitt på vägen. Det skulle snarare vara en befrielse än någonting pinsamt.
Tårarna är inte långt borta. Äsch, förresten, de är redan här. Överallt. Huvudet är sprängfyllt av dem, omöjliga att hålla emot.

Jag irriterar mig på allt. Att min mamma röker. Jag vill inte att mitt barn ska utsättas för passiv rökning. Har till och med skrivit ut massa information om risker med rökning, om att dö i förtid och att få cancer. Det kommer förmodligen inte att hjälpa. Jag kommer förmodligen inte ens ge papprena till henne även om det var tanken med det. Men jag kommer att ställa ultimatum. Hon får inte röka där barnet kan se, hon måste tvätta händerna och tugga tuggummi efteråt innan hon får hålla sitt barnbarn.

Mina horn i pannan är halvvägs ute nu. Innan dagens slut kommer de att pryda min skalle så fint. Jag önskar nästan det var så på riktigt.

Johan har diskat i säkert 20 minuter nu. För mig hade det tagit 3 minuter. Det irriterar mig också. Dessutom använder han en diskborste istället för disksvamp. Om det gör någon skillnad? Ja, det blir inte lika rent och det tar längre tid.

Ja, jag är en finne i röven i dag. Pain in the ass big time. Jag bryr mig inte. Kanske hoppar jag från balkongen, kanske ber jag någon vänlig själ köra över mig med bilen. Kanske ska jag försöka att ta ner ett getingbo utan skyddskläder. Skitsamma. Idag är en värdelös dag. Min enda lediga dag. Imorgon ska jag till jobbet igen, och nästa dag också, och nästa, och nästa och nästa... sen ska jag ha en lika skön dag som denna på lördag för att avsluta nästa vecka med att... JOBBA.

Det här med gener...

- Vilka omständigheter påverkar?

Jag har nu fått veta hur stor Johan var när han föddes. Han var väl inget monster direkt men inte långt därifrån. Johan föddes tre veckor för sent. Då var han undernärd eftersom moderkakan inte fungerade riktigt som den skulle. Han var då 54 cm lång och vägde 3900 gram. OM moderkakan hade gett honom mat, hur mycket hade han vägt då? 5 kilo?
Jag är inte direkt rädd att få ett stort barn, men är ändå lite ängslig att det ska vara "för" stort för mig. Jag var ett väldigt litet barn. Var bara 47 cm och vägde 2720 gram. Med mig fick min mamma förvärkar tidigt och fick ligga inne i sängläge i sex veckor innan jag kom ut och då genom kejsarsnitt.
Hur mycket spelar det roll hur vi såg ut när vi föddes? Har det mesta att göra med vad mamman äter eller vad beror det på att vissa barn blir jättestora och andra små? För visst måste det väl ändå ha lite betydelse? Allt annat spelar ju roll. Ögonfärg, hårfärg, näsa, fötter osv. Vore konstigt om inte storleken på oss som bebisar inte betydde något.

Någon som vet?

Ännu en ny vecka.

- Dagarna rinner faktiskt iväg väldigt snabbt just nu...

Nu är det 90 dagar kvar. Det är en lång tid. Hade någon sagt att de skulle resa utomlands är tre månader väldigt lång tid och man skulle bli väldigt avundsjuk. Att ha ett jobb i tre månader, kanske ett vikariat, är däremot väldigt kort tid. Tänk vad tiden kan kännas annorlunda beroende på vad det gäller.
De senaste dagarna, kanske veckorna har jag dagligen fått mig en tankeställare. Det är ju inte så att man nödvändigtvis går de här 40 veckorna, kanske inte ens 37. För två tjejer här i Eksjö, som jag tyvärr fortfarande inte har fått träffa i verkligheten (med det kommer väl hoppas jag?) har haft eller fått lite komplikationer med sina graviditeter. Jag ska inte gå närmre inpå vad det är, men de har blivit ordinerade från läkaren att stanna i liggläge för att förlossningen inte ska starta. För en av dem kanske det inte ens går att förhindra att den startar snart, men vi hoppas att bebisen stannar där inne så länge som möjligt. Båda är en vecka eller en dryg vecka längre gången än jag. Man kan aldrig ta någonting gör givet. Aldrig. Och det som rullar runt i min skalle nu är "men jag jobbar och sliter ju också på jobbet, får sammandragningar, det gör ont i hela kroppen och själen efter lunch, kan detta drabba mig också?" Det är klart att det kan, och hur kan man veta, som en av tjejerna skrev, om någonting är fel när man inte vet hur det ska kännas?

Idag går jag in i 28 veckan och jag har börjat tro att det är en tjej där inne nu igen. Magen växer och likaså brösten. Jag kunde klämma ut några droppar råmjölk från tuttarna för några veckor sedan, nu har det nästan försvunnit.
Jag äter inte lika mycket som innan. Ibland oroar det mig, ibland inte. Jag har ju en del att ta av sedan innan i värsta fall, men samtidigt vet man ju att "bantning" kan medföra att miljögifter frigörs från min kropp och går över till bebisens. Det vill jag inte. Men vad innebär då bantning egentligen? Jag äter en ordentlig frukost med knäckebröd med kaviar, filmjölk med flingor, kaffe och juice. Vid elvatiden äter jag en macka och en frukt, till lunch en vanlig måltid (förra vardagens middag eftersom jag alltid har med mig mat) och en eller två frukter. Vid fyra-fem är det fruktdags igen och det blir 1 eller 2 beroende på storlek och hungerkänslor och när jag kommer hem lagas det mat och äts igen runt sju, halv åtta. I vissa fall händer det även att det blir lite frukt eller nötter på kvällen. En melon, några vindruvor, hasselnötter eller mandlar och kanske en kopp med te beroende på väderlek. Detta är inte så mycket mängd mat med tanke på att jag faktiskt ska äta mer än bara till mig själv.Men jag hinner bli hungrig mellan måltiderna men inte innan, då borde det väl vara lagom?

De hade ringt från Holmgrens igår när jag jobbade. Bilen är klar och det gick på trafikförsäkningen som jag tecknade när jag köpte bilen. Det kostar mig alltså ingenting trots att de bytt ut bromsbackar(?) och en bromsskiva(?). Idag ska mamma följa med mig till Nässjö för att sedan ta sin bil tillbaka hem.

3 månader kvar!

- Tar det aldrig slut?

Jag tycker att de sista veckorna gått jättesnabbt. Kanske från vecka 20, när jag berättade på jobbet att vi väntar barn. Men hur kan det vara tre hela månader kvar innan det är dags?! TRE MÅNADER är ju en evighet. Visst är det mycket vi ska hinna med, men ändå. Jag har inte hunnit ledsna på att vara gravid än så länge. Jag har för lite krämpor även om det så sakteliga börjar smyga sig på både sammandragningar och foglossning. Att sitta blir också mindre bekvämt. Det trycker lite mot svanskotan eftersom jag inte sitter som man "ska" utan lutar mig mycket bakåt och jag får ganska lätt ont i ryggen. Men det är sådana där problem jag hade som riktigt överviktig också.
En rolig sak (?) som jag upptäckt är att min navel fortfarande är bottenlös! Jag blev ordentligt avnavlad som bebis tydligen och behöver inte oroa mig för att få navelbråck ;-) Ska bli intressant att se hur länge den håller sig.

Igår lämnade jag in bilen hos bilhandlaren jag köpte den av. Jag har tre månaders garanti därifrån och förhoppningsvis går den på det och jag slipper betala. Är det inte så (det finns ju alltid en massa kryphål!) så är jag beredd på att det kommer att kosta en hel del. Under tiden har jag fått låna mammas bil som vi var och hämtade igår. Vi satt säkert en timma och snackade om olika mindre roliga saker som kan komma hända under förlossningen som inte alla föräldrargrupper pratar om tydligen. Det handlar bland annat om att bajsa på sig och kräkas till exempel. Men med tanke på att det är en stor kraftansträngning som man går igenom så känns det ändå väldigt naturligt. Jag tror inte att det är roligt att ligga och visa upp muffen för helt främmande människor, och ännu tråkigare att bajsa framför främmande människor. Men vad ska man göra? Förhoppningsvis låter de inte bajset ligga kvar, haha :-)

Bilproblem.

- Nu ska jag vara utan den i flera dagar.

I lördags åkte Johan och jag på loppis på Eksjö Camping. Det var en jävla skitloppis utan någonting vettigt alls. Jag hade parkerat på parkeringen längst bort och när det var dags att köra iväg gick det inte. Parkeringsbromsen hade fastnat! Jag drar och sliter ger gas men den står stilla. Ringer Ida som säger att vi ska slå på trumbromsen där bak, och sedan ge mycket gas så brukar det funka. Det funkade att jag kom ut en bit från parkeringsfickan, men inte längre. Nu står jag mitt i parkeringen och ingen kan komma varken in eller ut därifrån.
Jag ringer pappa. Han säger "dra lite i vajrarna" och "ryck i handbromsen upp och ner". Jag rycker och rycker men det hjälper inte. Lägger mig ner, så mycket jag kan med min nu ganska stora mage, bakom bilen och tittar mot bakhjulets vajersystem. Det finns kanske tre stycken och alla är rostiga och kraftiga att det är omöjligt för en sån som jag att förstå vad som skulle vara rätt att slita i.
Efter kanske en halvtimma har vi samlat ihop massa stenar, slagit med dessa mot hjulets trumma och lyckats få ur bromsen en aning. Vi kan i alla fall köra hem men bromsen blir varm och det luktar lite illa.

Nu har jag ringt till Holmgrens verkstad i Nässjö och frågat dem om det är någon fara att köra med bilen till dem, trots att hjulet blir varmt. Tydligen skulle det inte göra så mycket. Nu ska de ta hand om och titta på min bil i veckan och se om det går att fixa. Jag är rädd att det kommer att kosta en förmögenhet. Att båda bakbromsarna och vajersystemet måste bytas ut. Men om det är så då är det så.
Imorgon får jag låna bil av mamma. Sa jag det att mamma gett oss sin bil i födelsedagspresent till mig och Johan? Vi ska få den när mamma har köpt en ny bil.