Julgranspynt och tomtegröt.

- God Jul alla mina kära Vänner!

Klockan är bara några minuter in på julaftons första timma. Johan ligger i sängen och sover. Stackaren ska jobba imorgon. Dock tänkte jag vara snäll och omtänksam genom att ge honom en ordentlig frukost och vad passar bättre på julaftons morgon än en skål med nylagad risgrynsgröt!

Precis innan Johan gick till sängs klädde vi julgranen tillsammans. Granen är vald av mig själv i stora djupa skogen och det tog ungefär sex timmar att hitta den! Nu har den kommit in från kylan till värmen och står ljus och fin i vardagsrummet. Än så länge verkar katterna måttligt intresserade (peppar, peppar...)

Tack för julkorten jag fått från er, och tack alla som har skickat sms och hälsningar! Till er som jag inte skickat julkort till;

Hoppas ni alla får en riktigt härlig jul med god mat, många skratt och gott sällskap!

I Gotta Feeling!

- En trevlig morgonsurpris!

Åter en tidig morgon. I två dagar har jag gått upp när klockan ringt 05.30. Anledning; körlektioner med Bengan vid sju.
Igår fick jag öva på att backa runt hörn idag var det parkeringar. Jag känner att jag manövrerar körskolebilen allt bättre och bättre, vilket gör att jag inte känner mig som ett hopplöst fall. Idag följde jag med in i lokalen efter lektionen för att betala. Då sa Bengt inför hans kollegor hur trevlig och målinriktad jag är och att det är väldigt roligt att köra med mig! Att han hade fått köra första lektionen med mig idag hade gjort hela hans dag eftersom jag alltid har ett leende på läpparna. Jag blev väldigt överraskad och väldigt, väldigt glad! Bengt fick mig att cykla leendes hem till värmen i lägenheten! Nu väntar jag på att klockan ska bli nio och jag ska bege mig till bussen och dagens arbetsdag. Ikväll vankas eventuellt övningskörning med Ida från jobbet och hem till henne och mamma för att äta lutfisk. Om det snöar lika mycket som det gör nu blir det nog ingen övningskörning för då kanske det inte blir någon lutfisk, för vad jag vet skulle den inte serveras i diket mellan Nässjö och Eksjö.

Både jag och Bengt kommer nog att ha väldigt bra dagar idag. Tack! =)

Jag försökte ju i alla fall.

- En ledig dag!

Nästan hela dagen var planerad. Jag skulle till banken för ett lånelöfte handla julklappar, mat, skor, kläder, glitter och julgranskulor. Jag skulle städa undan allt skräp, till och med garderoberna och skåpen.

Två minuter innan jag skulle slänga på mig skorna för att sedan kunna ta mig till banken, kom posten. Det var ett brev till Johan och ett till mig. Johans var ett julkort från Jonas, mäklaren i Södertälje. Mitt brev innehöll följande:

Ida Eriksson

född 090924
död 090924

Det blev inget lånelöfte. Jag var där i tid men ingen Johan dök upp. Fel dag visade det sig efter tjugo minuters väntan och ivrigt ringande och sms:ande från min sida.
Julklapparna, skorna, glittret och julgranskulorna lyste med sin frånvaro trots att jag besökte varenda liten butik i hela Eksjö. Dessutom var det många "idioter" på stan idag som till exempel icke-defensiva dårar till bilförare, förvirrade tanter och allmäna idioter som parkerar sina bilar på en gågata(!) så att det är OMÖJLIGT att ta sig förbi. Jag gjorde nästan medvetet en liten reva i lacken på bilen med mina matkassar när jag trängde mig genom.

Kvällen som skulle bli trevlig med räkor och lite vin, blev mestadels dyster och ledsam. Jag har fortsatt läsa "Den lilla sorgen" som jag fick rekomenderad av min terapaut. Den gör det inte lättare men inte heller svårare. Däremot gör den mig ganska arg. Jag blir arg på samhället, på sjukvården, på vissa människor i min närhet och på mig själv. Varför ska jag skämmas? Varför ska jag dölja min sorg av det barn som jag aldrig fick lära känna, men ändå kände så starkt för? Jag är i efterhand arg på alla som säger att "det är naturens gång", att barnet inte hade varit livsdugligt. Som om det är någon som påstår att det är "naturens gång" när vissa får cancer eller någon annan sjukdom, att naturen hjälper till att "rensa bort" de som inte är "livsdugliga". Och sjukvårdens näst första fråga; "Har du haft missfall förut?" eller ännu värre "Var graviditeten planerad?" som om DET skulle göra det mer oaccepterat att sörja? Sådant blir jag arg på nu såhär i efterhand.

Johan har gått och lagt sig för en timma sedan. Nu är det min tur. Imorgon är en ny dag. En dag för jobb, glögg och sedan julfest med Johans jobb. Det ser jag fram mot.

Stämningsfull musik!

-Oemotståndlig!

Klass 4B gör sin version av "A space odyssey". Klicka här för att förföras (förfäras?). Underbart är det i alla fall! =)

En alldeles för tidig morgon, egentligen.

- Men jag är pigg!

Anledningen till att jag är uppe såhär tidigt är att jag ska till körskolan klockan sju. Jag ska köra bil och hoppas på att jag är mer fokuserad på körningen denna gång, än förra. Då gick allt åt skogen. Efter lektionen ska jag till kuratorn. Sitta där och prata och gråta en knapp timma för att sedan ta bussen till jobbet. När jag väl är hemma ikväll hoppas jag att jag känner mig stolt och nöjd att ha uträttat så mycket. Tyvärr går inte körkortstagandet i den takt jag vill att det ska gå och det gör mig väldigt frustrerad. För mig skulle detta vara prio ett, men det visade sig bli en prio två. Att prio två låg så långt bort från prio ett hade jag ingen aning om. Prio två visade sig vara längst bort i andra änden. Med andra ord känns det här med körkorter väldigt avlägset och det är väldigt tråkigt. Å andra sidan är det mitt eget fel. Jag anstränger mig inte vidare mycket. Hade jag verkligen velat så hade jag kunnat sitta på körskolan klockan sju på morgonen. Men nej, så tycker jag inte egentligen. Had ejag varit skolungdom och slutat plugget senast klockan fyra, då hade jag orkat det. Nu kommer jag hem klockan sju och min hjärna orkar inte med massa sådant just nu.

Annars då?
Jo, jag saknar jag alla i Stockholm och alla i Göteborg som jag känner.

Jag skriver ett sista inlägg...

- ... sista dagen i november.

Julstjärnor och adventsljusstakar i fönsterna värmer mig med sitt sken. I sovrummet har vi hängt upp två ljuslyktor precis ovanför blomman "Ida" som vi köpte direkt efter förlossningen på väg hem. Hon kommer att slå ut i blom någon gång vart annat- vart tredje år. Ljuslyktorna är till våran lilla Ida. En tänd av mig och en tänd av Johan.

Igår hann vi faktiskt gå på julskyltningen här i Eksjö efter det att jag kommit hem från jobbet. Vi hittade ingenting, men det var i alla fall ganska trevligt att strosa runt lite bland alla jul-upplysta gator.

Från och med idag, den 30 november 2009, ska jag försöka skärpa till mig på alla plan. Det gäller allt! (Eller jag ska i alla fall försöka anstränga mig mycket mer.)

Middag och bio fick förföra min fredag.

- Och så lite Wii till efterrätt.

Igår hade jag en ledig dag och satt fortfarande i mina myskläder när klockan visade ett. Då fick jag lite smått panik och duschade och städade för att därefter försöka komma på vad jag skulle bjuda på för middag.
Vid fyra kom tre hungriga, slutarbetade män och kvinnor innanför dörren till Snickaregatan. Lammfärsbiff och klyftpotatis med touch av timjan och rosmarin fick samsas på tallriken av fårostsåsen och sallad smaksatt med salt och peppar och äkta balsamvinäger!
Maten smakar gott och vi hinner även med lite frutsallad med en klick grädde till efterrätt innan det är dags att bege sig till bion. Innan vi går utlovas det spelkväll som avslutning.
Efter en sådär bekväm stol på biografen är jag glad att filmen är slut, trots att den ändå var över mina förväntningar. Tvärr har jag inte haft möjlighet att se tvåan i Stieg Larssons triologi, men jag förstod tillräckligt mycket för att uppskatta den sista, "Luftslottet som sprängdes". Väl tillbaka hemma hos Johan, som för övrigt inte följde med på bion gå grund av hans tinitus, följde golf och bowling med hjälp av Wii-konsolen. Mamma vann golfrundan och Johan bowlingen. Jag vann några goda skratt och trötthet. Vid tolv gick gästerna och vi kröp till sängs och somnade omedelbart.

Idag är det jobb igen. Jag har sms:at en lagerkille och tjatat mig till skjuts både till och från jobbet. Jag verkligen hatar att vara beroende av andra, men självklart uppskattar jag att jag får åka med. Annars hade jag suttit på bussen i detta ögonblick.

Ikväll hoppas jag på en någorlunda mysig hemmakväll. Jag vet inte vad vi ska äta eller göra men det får tiden utvisa. Nu ska jag dricka mitt kaffe!

Jag är inte käpp.

- Det har bara varit lite mycket den senaste tiden.

Idag gick jag upp klockan sju trots att jag var ledig. Trött som aldrig förr gör jag det jag brukar göra på morgonen. Snart ska jag för första gången sätta min fot hos en kurator.
Vi träffas klockan nio och en timma senare har jag gått genom det mesta som hänt i mitt liv, om än förenklat, sedan jag flyttade från Göteborg. Jag fick bekräftat jag jag inte obefogat är väldigt ledsen och trött och har väldigt mycket i min ryggsäck. Jag fick i uppgift att läsa en bok som heter "Den lilla sorgen" som handlar om att få missfall, samt att bestämma dagar och klockslag för när jag vill vara ledsen och då tända ljus, lyssna på ledsam musik och tänka på min lilla Ida. Missfallet var "droppen" som fick bägaren att rinna över.

Jag är uppenbarligen inget omöjligt fall... Nu ska jag bara komma på hur jag ska ta mig ur situationen jag sitter i nu.

Jag vill be alla berörda (Johan) om ursäkt.

- Dr. Jekyll & Mr: Hide?

Jag går upp ur sängen efter en natt med obetydligt antal timmars sömn. Klockan visar halv åtta. Jag äter frukost, sitter framför datorn och läser nyheterna i Aftonbladet och surfar runt lite lätt. Jag ringer till en lagerkille vid nio och frågar om jag kan åka med honom till jobbet, vilket jag får. Säger till Johan innan jag går att han får ta fram något (kött) ur frysen så att det är tinat när jag kommer hem vid tre-halv fyra, och att han ska komma på vad vi ska äta till.
Jag och lagerkillen träffas tjugo i tio och beger oss till jobbet. Det är lugnt och vi klarar oss på tre personer (en är sjuk) utan några som helst problem.
Får åka med lagerkillen hem efter jobbet och tar cykeln hem från honom. Handtagen på cykeln har börjat lossna. Alltså de där platshandtagen som sitter längst ut på styret. Dom halkar av när de känner för det och framförallt när man ska styra. Jag var nära att slå ihjäl mig när de får för sig att lossna när jag vejar för några förbipasserande. Jävla skitcykel. Redan här känner jag att jag börjar bli otroligt irriterad. För en skitsak? Jag vet, men jag kan inte hjälpa det. Det bara exploderar i mig.
Hemma möts jag av en pokerspelande Johan och två skrikande katter. En gigantisk stek ligger på diskbänken och väntar på att bli tillagad. "Kommer du hem redan" frågar Johan, varpå jag berättar att jag sagt att jag slutar klockan tre, och skulle vara hemma halv fyra. Han har missuppfattat det hela och trodde jag slutade klockan fyra, och att det var anledningen att han fortfarande satt och spelade poker.
Jag ringer Ida och talar in ett meddelande på telefonsvararen om och i så fall när vi ska övningsköra och ber henne höra av sig. Jag tar en kopp kaffe och två clementiner. Humöret är ganska okej men jag känner mig konstig i hela kroppen. En olustig illamåendekänsla. Svårt att förklara. Jag frågar Johan vad han har planerat saker till steken, och han säger att det blir rotfrukter. "Vilken sås ska vi ha då?" undrar jag. Det hade han inte tänkt på. Jaja, tänker jag. Undrar om man kan lösa det på något annat sätt..?
Jag surfar runt lite slött på nätet till dess att Ida ringer upp vid fem och säger att hon bara ska äta lite innan hon hämtar upp mig. Jag förbereder köttet. Marinerar det i fänkål och rosmarin, salt och vitlök och lägger det i en djup ugnsplåt med lite balsamicovinäger, olja och lagerblad- detta skall senare bli en gudomlig sky-sås! Problemet löst! =)
Ida kommer tjugo i sex. Vi åker runt överallt. I stan, utanför stan, i rondeller och på smala enkelriktade vägar. Jag verkligen älskar Idas bil. Ibland åker den jättesnabbt alldeles själv, på ettan. Jag tankar bilen full på bensinstationen. För mig är det viktigt att det inte får kosta Ida något mer än tid, att hjälpa mig att ta körkort. Bensinen står jag för såklart. Vi är ute i två timmar lite drygt. Sedan parkerar jag utanför våran lägenhet och vi snackar lite skit om allt möjligt. Bra och dåliga saker. Johan ringer tre minuter innan åtta och meddelat att "Robinson" börjar om tre minuter. Jag frågar om han tagit ut köttet. "Nej". Ställt in rotfrukterna? "Nej". Varpå jag snabbt förklarade att han skulle ta ut steken och lägga den i folie, hälla ur skyn som ligger i formen för att sedan lägga i rotfrukterna och ställe in dem i ugnen på 200 grader.
Jag kommer upp fem minuter senare. Jag ställer in rotfrukterna i ugnen, Johan lägger folie om steken. Jag hör att Robinsom börjar. Häller upp varsitt glas med någon form av alkoholhaltig dryck som Johan vunnit på jobbet i något lotteri. Jag ropar in till vardagsrummet där han har satt sig i soffan, var skyn är. "Men den har jag ju hällt ut! Precis som du sa!". Vid det här laget är jag fruktansvärt hungrig, utmattad och mår fortfarande dåligt. Jag svär och blir irriterad och tar på mig skorna, går med fantastiskt arga steg till Hemköp för att köpa någonting som kan fungera som sås. Träffar på Ida och berättar det fruktansvärda som har hänt och skyndar mig tillbaka hem. Jag fixar såsen, Johan vill hjälpa till med något men jag kör ut honom från köket och stänger dörrarna och tänker "alltid måste jag göra sakerna för att det ska bli rätt". Jag skär upp köttet, som inte alls är klart efter nästan tre timmar i ugnen (ja, ni förstår hur stor biten är va?). Så jag får sätta in skivorna i ugnen en liten stund till igen (typ 20 minuter!) Vid det här laget är klockan kvart över åtta. Tio minuter senare står allt framdukat på bordet och vi får äntligen sätta oss och äta mat. Jag njuter inte det minsta. Jag är alldeles för arg och irriterad över hela grejen (sådant beror ofta på lågt blodsocker när det gäller mig) och hoppas att det snart ska gå över. Det går inte över. Jag sätter mig ensam framför datorn, gråter en skvätt. Det brukar kännas bättre då men det känns inte alls bättre. Johan börjar med disken och jag säger åt honom att han inte måste diska, för jag vet hur tråkigt han tycker att det är. Jag får ett sms från kollegan på jobbet som är sjuk, att hon inte ska till jobbet på söndagen. Jag sätter mig i soffan och sms:ar mamma och undrar om de har någon möjlighet att skjutsa mig. Mamma ringer upp och säger att de båda jobbar och att de efter jobbet ska iväg till Mariannelund. Jag inser att jag får ta bussen till jobbet och hem igen och blir ledsen. Det blir alltså en väldigt lång dag på väg till jobbet imorgon, bara för att jag inte har körkort. Vid detta laget ångar jag djupt igen att jag flyttade hit. Jävla helvetes fanskapslokaltrafik! Var finns du när man behöver dig?!
Jag går och borstar tänderna och Elling skriker obstinat. Jag stänger ut honom från datarummet. Efter en halvtimme ropar Johan att han går och lägger sig. Klockan är nästan elva. Jag väntar tio minuter, går sedan och lägger mig, är arg och ledsen. Gråter men vill inte väcka Johan så jag går ut och lägger mig i soffan och gråter mig svettig. Krampar ut all gråt. Är helt blöt på bröstet av gigantiska tårar som trängt ut... Jag kan inte andas, jag känner mig ensam, värdelös. Jag tänker på att jag får åka buss vid tio, gå i Nässjö till klockan tolv, för jag har fortfarande inte fått någon kod till jobbet så att jag kan gå in och värma mig. Efter jobbet får jag också gå för att få ta bussen och vara hemma klockan sex. Min arbetsdag är 12-16 men kommer att bli 10-18. Jag gråter klart och går sedan och lägger mig. Jag somnar till slut...

Nu har jag dåligt samvete och känner mig som den värsta människan på jorden. Detta inlägger är INTE riktat som kritik åt någon annan än mig själv.

Nu ska jag gå till bussen, vi ses.

Det börjar gå över nu...

-Tillbaka till verkligheten. Del 1.

Jag är inte lika arg längre. Det har inte gått över helt men jag är inte så totalt utflippad som jag var för en knapp vecka sedan...
Jag har även fått en tid inbokad för att gå till kuratorn. Ja, jag känner att det finns en hel del skräp i mitt bagage som måste redas ut. Jag har haft två väldigt tuffa år bakom mig och nu vill jag inget hellre än att nästa år blir bättre. Inför förra året trodde jag att "2009 kan omöjligen bli sämre än 2008", men det blev visst så ändå. Jag har haft många roliga stunder detta året, men också väldigt många tunga saker... Nu ska jag reda ut knuten på tråden och bli mig själv igen.

Jag skulle även vilja meddela alla att jag i torsdags fick äran att bli sprutad i armen med gris-vaccinet. Detta gjorde lite ont, men det var värt det. En eloge till alla sjuksköterskor och undersköterskor som sitter i olika lokaler runt om i landet och sticker oss i armarna! För mig tog det ca tjugo minuter från det att jag ställde mig i kön, till dess att det var över! =)

Igår hade och och älsklingen en mycket trevlig kväll tillsammans. Vi lyckades se tre filmer. "Slumdog Millionarie", "Män som hatar kvinnor" och "Brüno". Alla tre var väl sevärda och underhållade, på sitt sätt =) En mycket lyckad kväll med dessutom god mat som jag lyckades fixa. Kinesisk nudelsoppa - oxkött med smak av kokos och jordnöt, samt grönsaker som savoykål, gurka och solrosskott och även lite portabella. MUMS!

Nu bär det snart av till jobbet. I eftermiddag ska jag övningsköra med Ida.

Mamma och Ida är så otroligt snälla på alla sätt och vis. Jag är glad att jag flyttade hit bara därför.

Noll inspiration.

Fuckelifuck!

Min blogg har blivit en depp-blogg och så är det. Jag kommer inte göra någonting åt det förrän deppigheten är över. Därmed betyder det inte att det kan finnas inslag av icke-deppighet.
Hur som helst har jag ingen inspiration och ingenting som händer i mitt liv för tillfället. Jag ska försöka få tag på terapeuten som jag kom i kontakt med vid missfallet och hoppas på att få någon att prata med som kan ge gensvar. Bloggen funkar ju som ett bollplank, men bara åt ena hållet. Dessutom ska jag försöka få en ledig eftermiddag/kväll på torsdag för att ta influensa-sprutan. JA! Jag ska ta den och NEJ jag har inga lustiga argument för varför eller varför inte. Jag bara vill!
Annars ser jag fram mot helgen om tre veckor, för då är jag ledig igen. Nej, jag tänker INTE släppa det. Jag befinner mig på jobbet den större delen av min vakna tid. Jag lever inte för att jobba, jag jobbar för att leva.

Skitdag efter skitdag efter skitdag...

- Svårt att se fram mot en ledig helg...

Jag hoppas att ingen behöver känna som jag gör och har gjort idag. Nära panikattacker och gråt i halsen... Men ni ska inte behöva lyssna, så jag gör såhär istället...

Nu kommer väl ihåg detta! Titta, njut och tänk tillbaka på tiden som var då! =)

Hooo hooooooo?

- Snart är det freedagsmyys!

Idag är sista dagen som jag behöver åka iväg och jobba. Underbart! Ikväll hoppas jag att det blir mys med god mat och lite godis! Mmmm!

Denna vecka har jag varit duktig med maten igen. Jag har inte direkt slarvat innan, men det har inte varit lika mycket disciplin på mig som det brukar. Att sitta ner mestadels under arbetstid gör större skillnad än vad jag anat.

Imorgon jobbar älskling (och jag är ledig!) men på kvällen är vi bortbjudna till min syster med familj. Innan dess ska jag passa på att sova ut ordentligt, städa och kanske handla någonting till min kropp-kanske en top! =)

Det var inte meningen...

- Livet i Eksjö fortsätter ett tag till.

Vi vann inte budgivningen. Vi la vårt sista bud ikväll, och någon bjöd högre. Vi är borta ur spelet och vinner inte förstapris- denna gång. Jag sörjer dock inte, trots att jag verkligen hoppades och önskade att vi skulle få det. Nästa gång kanske det är vår tur.

Tack alla som höll tummarna! =) ♥

Budgivning pågår!

- Håll tummarna nu för tusan!

Ok, fick ett trevlig litet sms av älsklingen när jag precis hade ätit min lunch. "Jag har lagt 650.000:-i budgivningen". Med hjärtat i halsgropen ringer jag upp och får bekräftat att vi är fyra "unga par" (som mäklaren hade uttryckt sig) som är med i budgivningen. Nu är budet redan uppe i 800.000... Jag följer detta med spänning och det hoppas jag att ni också gör!

HÅLL TUMMARNA NU FÖR FAAN! =)

Å så skönt!

- Sömn är underskattat.

Å så fantastiskt jävla skönt det är att sova! Inatt, äntligen, har jag fått sova utan att bli väckt av varken katter, sambo eller något annat! Vaknade precis så som jag lagt mig! Underbart!

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag...

- Ont i magen :(

Jag har en olustig känsla i magen. Det har jag haft varje dag i över en månad nu och det blir inte bättre. Jag vet vad det beror på och jag försöker göra något åt saken, men än så länge har jag inte lyckats. Jag känner mig fortfarande väldigt ledsen och hjälplös och allt jag vill är att det ska gå över till det normala och vanliga igen.

Igår skrev vi mail till mäklaren för huset där vi framförde att vi var intresserade men väntar på att någon lägger första budet. Har ingen aning om hur det brukar gå till här på landet så det känns bra att ligga lite lågt i början. Jag försöker verkligen glädjas över att vi har hittat ett hus som vi verkligen vill ha, och så snabbt, men samtidigt så känns allt så hopplöst. Jag vet att ingen vet (jo, kanske någon) exakt vad det är jag menar, och det stör mig att jag faktiskt inte kan blogga om det. Det gör mig ännu mer frustrerad.

Å.. så ont i magen! :(

Jag vill ha!

- Huset ännu bättre idag!

Det är svårt att förstå att vi är så nära på att lägga ett bud på ett hus. Imorgon ska vi höra av oss till mäklaren och säga att vi är intresserade.
Det var förresten en till på visningen. Vi såg på dem på förra visningen också. Ett par i vår ålder, möjligen något yngre. Killen av medellängd, smal och med bakåtslickat pagelångt hår. Tjejen lång, smal och långt brunt hår och väldigt medveten. De ville måla allt vitt och riva ut diverse väggar. I mina ögon passar de inte i det huset. De ska ha ett mer modernt boende. Jag tvivlar på att de skulle passa inne i vedpannerummet- åtminstone inte så bra som jag skulle passa där ;)

Wehaa!

- Jag är lite nervös inför morgondagen!

Då ska vi nämligen ta och åka till Hult för att gå på husvisning igen! Dagtid! Vi kommer att vara där en liten stund innan för att kunna gå lite i skogen utanför huset för att kolla in vad det är för skog och om det kan finnas svamp... Förmodligen kommer inte mäklaren att vara där, men då får vi snacka med de som bor där och ställa frågor till dem istället. Eventuellt kommer det ett par till som också är intresserade. Annars har jag ingen koll på hur många det är som visat sitt intresse. Det skulle vara väldigt intressant att veta. Vi har hur som helst ansökt om lånelöfte, vilket inte borde bli några problem, och vi är beredda att höja om det skulle behövas... Håll tummarna!

Ikväll blir det räkor, ost, kex, vindruvor, avocado och folköl!

Jobbhelg.. igen?

- Ja, just det ja. Jag jobbar ju två av tre helger!

Aldrig tidigare har jag blivit så glad att min kropp och själ visar symptom såsom lite magont, allmän frustration och ledsamhet, chokladsug och i behov av att vara omtyckt. Välkommen tillbaka min kära menstruationscykel! Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva denna lycka i ditt sammanhang, men fan va kul det är när du funkar som du ska! =)

Mäklaren har fortfarande inte hört av sig trots att vi hört av oss både via telefon och mail. Vi hade ju hoppats på visning idag efter jobbet, alternativt imorgon innan jobbet... Jag vill ju ha det där huset!

Annars är mitt liv för tillfället väldigt tröttsamt och jag har ingen ork till någonting egentligen. Katterna väcker oss flera gånger per natt med att jama, krafsa på speglar (varför?!), busa i sängen, jaga varandra, kräkas med mera... Det har säkert varit så i ett par veckor nu och inga tecken på att de kommer att sluta. Snart orkar jag inte längre...

Sjuka...

- Grissjukan?

Jag har ont i halsen och i kroppen. Ingen feber, ingen "sjukdomskänsla" i övrigt. När vi kom hem från visningen igår efter att ha ätit mat hos Ida och mamma kräktes Johan och sedan dess har han varit dålig med frossa och feber då och då. Han har också ont i kroppen och i huvudet. Jag hoppas vi känner oss bättre imorgon och att det inte är grisen som kommit och hälsat på...

Huset i Hult.

- Min känsla...

Första visningen av två var i det lilla torpet på 115 kvm i Fageräng mitt ute på landet. Det var i värre skick än vad man anat, trots att vi då varit och tjuvtittat i fönsterna. Stor om inte enorm potential men OJ så mycket jobb. Samtliga rum hade påbörjat renoveras men inte avslutats. Inte ett enda rum var färdigt. Dessvärre hade inte heller ägarna av huset städat upp(!) vilket gjorde att man faktiskt tittade på skräpet istället för huset.

Vi fortsatte vår färd. Den första snön föll över det fantastiskt vackra landskapet. På den mest slingriga och serpentin-liknande väg åkte vi backe upp och backe ner. Bara Småland kan se ut så. Vägen ledde hela vägen till Hult...

Även i kvällsljus såg huset fint ut. Många bilar, många potentiella köpare, många par i vår ålder...
Huset var på många sätt perfekt. Precis lagom mycket att göra. Dock var toaletten något som var ganska brådis att fixa. Då handlar det inte om inom en eller ett par månader, utan kanske inom ett år eller så. Imorgon är en visning till. Och imorgon ska jag ringa och prata med mäklaren, som för övrigt gav ett väldigt seriöst intryck, och be om en visning på söndag förmiddag så att vi kan se huset från insidan i dagsljus. Efter det kommer vi troligen att lägga ett bud. Det ska bli så spännande. Tänk, ett hus! =)

Ord som rör sig i mitt huvud...

- Många ord.


Värdelös? Inkompetent? Frustrerad, väldigt ensam, ilsken, papper, ledsen, sammanbiten, ingen återvändo? Förväntansfull? Positiv? Vita möbler, skrattbehov, folsyra, bilkörning, lånelöfte, hus.


håll tummarna för mig snälla...

Första jobbsöndagen.

- Och nu är den avklarad!

Jobbade idag 12-16. Som tur var började Carina jobba idag också, som tidigare har varit sjukskriven, och tur är ju det. Hon bor också här i Eksjö och jag kan åka med henne både till och från jobbet. Hade hon inte jobbat hade jag inte kunnat ta mig till och från arbetet. Nä, nu ljög jag. Jag hade kunnat åka hemifrån vid 10.00 och vara hemma vid 17.48.

En solig Alla Helgona i Småland

- Tjuvtitt.

Idag vid halv tio åkte jag, Johan, Mamma och Ida en tur till Hult för en tjuvtitt på huset. Vädret hjälpte till att visa det från sin bästa sida. Det är inte ofta som ett hus visar sig vara bättre än vad det framstår genom beskrivning och bilder på en mäklarfirmas hemsida, men detta gjorde faktiskt det genom att det på baksidan fanns en stor altan och en hel del bärbuskar. Det känns som en evighet till onsdag då vi äntligen får gå på visning. Vi är mest nyfikna på övre plan som är lite svårt att få ihop med bilderna och ritningen, men vi håller tummarna...

♥ En glad Johan i solen framför huset ♥

Med och utan färg.

Med färg...

Utan färg...

Ledig i dagarna två.

- Och jag ska bara njuta!

Idag blev jag väckt av min älskling vid tio över sex. Han hade gjort ett försök klockan sex också, men då hade jag sagt att jag ville sova en liten stund till. Jag hade en önskan att jag ville gå upp tidigt så att vi kunde äta frukost och titta på AFV tillsammans (som tydligen går klockan halv sex och sex på morgonen). Så där satt vi, i soffan under täcket med Glenn och Elling mellan oss.

♥ Hela familjen samlad ♥

Idag ska jag försöka se om jag hittar några svarta och vita topar/t-shirts som jag kan använda på jobbet. Kan det finnas på Intersport? Det finns bara Intersport, Lindex och Vero Moda här i stan. Och de två sistnämnda har det inte.

Sen ska jag möta Johan på jobbet lagom till ha slutar, handla lite mat inför helgen och sedan hoppas jag på lite mer mys i soffan. Det är ju så kallt och ruggigt ute så jag vill inget annat än att sitta inne under en filt och dricka varm choklad.

Insnöad...

-Jag behöver också få ett raseriutbrott!

Elling biter sönder klösbrädan i papp och de få kartonger vi har kvar i lägenheten. Om det av ilska, frustration, för lite stimulans eller för att det är kul har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag själv skulle behöva ett utbrott för att få ut många av mina inneliggande känslor.
En månad och fem dagar har gått sedan förlossningen nu och jag känner mig faktiskt som en människa igen. Det var väldigt tufft att börja på ett nytt jobb nästan direkt efteråt men det går bättre och bättre nu. Jag går inte längre och tänker på graviditeten för jämnan, trots att jag väldigt ofta känner att jag vill vara gravid och längtar tillbaka till hur det var men också framåt. Jag vill snart ge det en chans till, och planera graviditeten denna gång. Idag fick jag också ett brev från Kvinnokliniken;

"Bästa Lina

Nu har vi fått svar på den patologiska undersökningen av moderkakan som inte visar några förändringar som kunde förklara missfallet. Är det något du undrar över är du välkommen att kontakta oss på Kvinnokliniken.

Med vänlig hälsning

Witec Kokowicz
Överläkare"

Jag vet inte om jag bestämt mig för om det är bra eller dåligt att det inte var något fel på moderkakan. Om det var fel på den hade man ju haft en anledning till varför hon dog, men nu är det fortfarande ovisst. Men å andra sidan är jag glad att det inte var något fel, för då kanske det hade varit högre risk att det återupprepas... så jag tycker nog det var bra ändå.

Idag morse och igår morse satt jag, mina två timmar innan jag går till bussen för att åka till jobbet, framför datorn och kollade på snygga bloggar om diverse inredningsstilar och renoveringsprojekt. Nu kan jag inte heller släppa huset i Hult och längtar som en tok till vi ska på visning. Ingen på jobbet tycker att Hult är något att ha, men jag vill bilda min egen uppfattning, som jag alltid vill! =)

Jag har nog redan flyttat in...

- Dessutom har jag hittat en väldigt inspirerande blogg!

I morse ringde mamma och undrade om jag ville övningsköra till jobbet, så det gjorde jag. Under bilturen hann jag berätta om huset som jag skrev om i morse. Både mamma och Ida blev väldigt nyfikna och tyckte att detta lät som ett bättre hus att börja med. Vi behöver ju faktiskt inte hitta vårat slutgiltiga boende redan nu- vi har ju hela livet på oss om det skulle behövas. Då får man känna på lite mer hur det är att renovera och fixa och dona...
Inspirationen och längtan har sträckt sig så långt att jag idag till och med började småkolla lite på gammaldagsa tapeter. Då ramlade jag in på en blogg som jag kommer att följa från och med idag! Så inspirerande!

Nu ska jag umgås med min sambo och vinna över honom i ett parti "Skip-Boo"

Nybakat bröd till frukost.

- Eller nästan i alla fall.

Igår när jag kom hem hade jag ingenting planerat att äta. Med kylskåpet fullt med endast potatis, lök, blomkål, ruccola, persilja och squash så blev det en väldigt enkel men tillräckligt god soppa. Till detta fick jag för mig att man måste ha bröd, men jag hade inget kvar i frysen så Johan fick hjälpa mig att baka ett fullkornsbröd med smak av fänkål. Problemet var ju bara att degen skulle jäsa i en timma och sedan stå inne i ugnen i nästan en timme. Så vi orkade inte vänta på det utan åt soppan med knäckebröd istället. Sen glömde jag bort brödet. Johan kom på att vi "måste nog sätta på ugnen snart" när klockan var tjugo över tio...

Igår hittade vi ett till hus som vi ska på visning på, samma dag som det andra huset (och nästan samma tid! Husen ligger åt helt olika håll, men håller man hastighetsbegränsningen borde man kunna förflytta sig från det ena huset till det andra på ca 35 minuter.). Detta hus har Johan som favorit, men jag har inte några åsikter alls vad jag tycker. Jag vet inte hur pass viktigt det är för mig att bo mitt ute på landet, mot att bo i ett samhälle med 470 invånare, med en äng och skog som närmsta granne. Det som talar till husets fördel är ju att det i princip är "klart" (man behöver inte byta ut fönster, panel, takplattor, sänka golv/höja tak, bygga ny trappa osv...) och det innebär att det jobb som är på huset egentligen bara är roliga saker. Som att tapetsera om, fixa golven, och självklart köket! Dessutom kanske det är ännu en större trygghet att bo i ett samhälle med tanke på om vi får barn. Dagis, lek-kamrater?

Heltidsarbete.

- Here I come...

Usch, jag har varit jättedålig på att blogga, jag vet... Åter igen har jag haft en sån där helg då man har gjort en massa saker, fast egentligen har man inte gjort någonting.

I lördags var Johan ute och plockade svamp i tre timmar. Under tiden var jag hemma och spelade Sims och sedan gick jag till Chans (videoaffären) och hyrde tre filmer och köpte en ganska stor påse godis.
På kvällen tillagade vi helstekt entrecote med potatisgratäng och rödvinssås och stekta färska trattkantareller som älskling hittade på sin svamptur. Sen hade vi filmmaraton fram till halv tolv då vi kröp till sängs. Den sista filmen orkade vi inte se klart...


... så den satte vi på på söndagsmorgonen till frukosten. Sen blev det en tur till Konsum och till Chans för att lämna tillbaka filmerna. När vi kom hem en timma senare satte vi oss framför datorn och kollade på hus. Det finns så många hus, men ingenting som är vi våran smak och stil! (förutom möjligen Fageräng-huset) Vid halv tre kom mamma och Ida som vakat ut från sina jobba-helg-nätter för att hänga med oss för att tjuvtitta lite på huset vi ska på visning på.
Huset låg jättefint uppe på en liten kulle. Den ena grannen hade hästar(!) och landskapet var kuperat och fint. Det lyste från fönstrena så vi antog att någon var hemma, tills det att vi såg att det var julbelysning. Då tog vi bilen och körde upp mot huset och klev ur. Jag önskar på något sätt att jag inte tittat genom fönstrena. Jag kan ju säga att jag förstår varför de låtit bli att ta kort- det såg ut som om någon jävla pundarfamilj bott där! Grejer överallt, och då menar jag inte mycket möbler eller riktiga "saker", utan gamla matvarukartoner, disk, kläder, leksaker huller om buller. Både jag och Johan kände direkt att detta inte var någonting att ha. Sen satte vi oss i bilen och började köra hemåt igen (jag körde) och då slog tanken Johan att det kanske inte alls var så dåligt som man först trodde, så vi har bestämt att fortfarande gå på visningen.

Ikväll sov jag inte alls bra och jag gick upp en halvtimma tidigare än vad jag behöver göra (fast en halvtimma senare om man ska gå efter vad min kroppsklocka är). Idag börjar jag arbeta heltid på jobbet.

12 mil och 100 km/h!

- Jag KAN köra bil =)

Bara så ni vet så har jag kört bil hela vägen från Eksjö till Jönköping, gått på IKEA och sedan kört tillbaka! Jag är väldigt stolt över mig själv! På IKEA köpte jag servetter i färgerna vitt, rött och lila, tio små vita krukor, underlakan, madrass-skydd (alltså att ha runt om madrasserna, eftersom Elling klöser sönder dem) och lite tyg som jag ska sy kuddar av (eller i alla fall öva på att göra!).
Efter jag kommit hem sprang jag till Johan lagom till han slutade ca 15.15 då vi handlade lite mat, gick på systemet och handlade ost i ostaffären. Det är så roligt att gå dit, för de känner igen oss och kommer alltid ihåg vad vi handlar (för det gör inte alltid vi!).

Imorgon blir det sovmorgon och sedan ska jag handla ett par dragkedjor (till kuddarna jag ska sy) och så kanske, förhoppningsvis någon loppis (eller kanske plocka svamp?). Nu är det snart dags för sängen...

Hus, hus, hus. Ge mig ett hus!

- Ett sätt för oss att minska månadskostnaden.

Jag har ju glömt att berätta att jag igår övningskörde till jobbet, alltså hela vägen hemifrån Eksjö och till jobbet i Nässjö. Jag var stolt hela dagen lång! Kanske får jag övningsköra lite imorgon också, men det är inte säkert. En sak som är säker är dock att vi ska på visning på ett hus nästa onsdag. Johan hittade det på Hemnet här om dagen och vi blev väldigt nyfikna på det. Tyvärr finns det inga bilder inifrån, men av texten som beskriver objektet är det någon som bor i det just nu, och inte i behov av omedelbar renovering som till exempel fasadbyte eller tak. Förhoppningsvis kan både mamma och Ida följa med på visningen, annars blir det svårt för oss att ta oss dit...

Ikväll har jag tittat på "Lyxfällan" och åter igen blivit förvånad över hur korkade människor kan vara. Jag ser dessutom redan fram mot nästa vecka då en ensamstående (?) kille har skulder för att ha bjudit sina vänner på öl på krogen... Jag har svårt att tycka synd om vissa människor. Är jag en hemsk människa?
Och på tal om pengar så skulle vi (för att ge ett exempel) minska våra kostnader med 4000:- i månaden om vi köpte huset som jag länkat till ovan, om vi lägger en kontantinsats på 300.000:-. Då kan man lägga undan de 4000:- varje månad för att kunna ha en buffert till renovering och till andra eventuella kostnader om något går sönder. För oss skulle det alltså bli billigare att bo i ett hus än i en lägenhet. Ett HUS! =)

Jobbelijobb

- Sista dagen denna vecka.

På måndag börjar jag jobba på riktigt med ett schema. Idag jobbar jag också, men sedan är jag ledig fram till nästa vecka. Gött!

Jag har antagit utmaningen!

- Laga mat!

Johan har en syster som bloggar om sådant som jag tycker är väldigt intressant; om mat, och då framförallt hemlagat och ekologiskt (helst egenodlat). Dessutom har hon börjat med en utmaning för vem som helst att vara med i. Utmaningen gå ut på att lära sig mer om de, i detta fallet två, grönsakerna/rotfrukterna som är "månadens utmaning" samt att hitta nya användningsområden. Att våga "ta ut svängarna lite", som hon uttrycker sig, så att man helt enkelt hittar nya smakkombinationer. Allt för att det ska bli mer spännande för alla att laga säsongsmat. Det skulle vara kul om någon mer vågar vara med!

Igår gjorde jag själv något som jag länge velat göra själv, nämligen blomkålspuré. Det är inget nytänk för fem öre, men det är något jag aldrig gjort själv! I detta fall gjorde jag det tillsammans med stekt kassler och stekta champinjoner med lite persilja och en sallad, men jag skulle kunna tänka mig att purén skulle passa utmärkt med en hint av tryffel i till en härlig oxfilé.

Betyget från mig och Johan det högsta! Fantastiskt krämigt och len men ändå lätt i konsistensen och med ganska mycket sötma.Perfekt med lite saltare tillbehör.

Blomkålspuré

1 blomkålshuvud
3 sharlottenlökar
½ burk créme fraiche
smör
salt
malen vitpeppar
svartpeppar

Skär blomkålen och sharlottenlöken i bitar och låt koka tillsammans i saltat vatten tills de är rejält genomkokade. Lägg allt i matberedaren, eller använd stavmixer till dess att den är slät i konsistensen. Tillsätt créme fraiche och blanda ordentligt. Salta, peppra tills du tycker att det är tillräckligt. Det behövs en del salt eftersom att smaken är väldigt söt.

Smaklig spis!

Borde jag skämmas?

- Jag skäms aldrig! =)

Jag måste erkänna att jag de senaste två dagarna har börjat snoka runt på olika kändisars bloggar. Vissa verkligen intressanta och peppande, andra tyvärr mer deprimerande och så långt ifrån det jag står för och är. Men ändå uppfyller det någonting i mig och det känns faktiskt roligt, och vad har det för betydelse egentligen? Tänk vad tråkig världen hade varit om alla var likadana. Då hade nog inte bloggar existerat.

Idag var jag duktig och gick upp klockan sju trots att jag är ledig. Då blev jag väckt av Johan med smekningar i pannan, Glenn som satt på mig och kloade och Elling som satt bredvid och sa "prutt, prrr, pritt, prut" och försökte puffa upp min hand till hans huvud. Jag älskar mina killar!

Underbara, fina, vackra höst!

- Jag längtar redan till helgen igen...

Gårdagen spenderades hemma och i Lilla huset. Ida ringde vid ett och undrade om vi ville följa med, och självklart kan man inte tacka nej till ett sådant erbjudande. Jag och Johan begav oss ut på en sista svamppromenad för året och vi (läs jag) lyckades hitta både de sista kantarellerna och lite trattisar. Mamma och Idas uppgift var att fixa till hålen i gräsmattan som traktorn gjort under sensommaren/hösten, så lite gräs och klöver samt sätta lökar i jorden. Det sista hjälpte vi till med och jag krattade även lite löv. Lilla huset visade sig från sin allra bästa sida och höstsolen värmde skönt trots att jag mestadels kände mig som en isbit.


Idag är jag ledig och ska bege mig till Kvinnokliniken och träffa gynokologen för att se så att allt som ska ha försvunnit har försvunnit från livmodern. Annars blir det skrapning. Mensen var falskt alarm. Fortfarande bara lite resterande blödningar då och då.

Vi hörs lite senare!


uppdatering klockan 12.35

Undersökningen gick bra. Samma läkare som tittade på mig den dagen i September. Han tyckte jag såg frisk och glad ut. Livmodern och äggstockarna såg ut som de skulle och mensen var inte på gång än på ett tag upplyste han mig om. Tyvärr hade det inte ännu kommit något provsvar på moderkakan, men han skulle höra av sig när det gjorde det. Sedan önskade han oss välkomna tillbaka och "vi ses väl förhoppningsvis inom ett år, antingen här när du är gravid eller på förlossningen".

Kemtvätt rekomenderas!

- Annars vadå?

Jag som jobbar med möbler undervisar alltid kunderna när de köper en tygsoffa att man aldrig ska tvätta tygfodralen hemma i maskinen, utan alltid lämna in dem på kemtvätt. OM man tvättar själv så går det inte igenom om en reklamation om det skulle visa sig att fodralen vrider sig eller krymper så pass mycket att de inte går att använda.
Jag vet inte ens om Eksjö har en kemtvätt men om det skulle visa sig att det finns så har de i alla fall inte öppet på söndagar. Denna söndag hälldes en hallon och banan-smoothy ut i soffan med hjälp av Glenn och Elling som rusade runt som galningar, upp och ner på alla möbler. Så, vad skulle vi göra? Jo, in i maskinen med alla fodral, 30 grader och hoppas på det bästa. Tyvärr räckte inte 30 grader för sittdynorna, så nu har de fått åka in i maskinen igen, fast på 40 grader. Jag håller tummarna...

Lingonvecka?

- Var nöjd med allt som livet ger...!

Nu kanske inte så många tycker att det är förtjusande att få mens , och det kanske inte gläder er alls när jag förväntas få min, men OM det nu är så att jag fått min mens så finns det ingen som blir gladare än jag. =) Det betyder att min kropp blivit mer "normal" igen och det känns faktiskt skönt. (Det betyder dock inte att kroppen gått tillbaka till det normala. Mina höfter, rumpa och lår blev mycket, hur ska jag formulera mig... fylligare under graviditeten och tydligen är det så min kropp vill se ut nu. Jeansen jag köpte när jag vägde lika mycket som nu och kanske ännu lite mer, är nästan omöjliga att få på mig! Men nej, jag klagar inte, det är bara ett konstaterande) =)

Det där med vikten...

- Vad är det som händer?

Jag har aldrig haft svårt för att gå ner i vikt. Om jag bara äter ordentlig mat och motionerar (vardagsmotion) så löser sig ekvationen väldigt bra. Tills nu. Min kropp har ändrat sig på nåt sätt och jag vet inte vad jag ska göra för att få mig själv i form igen. I två veckor har jag ätit bra och nyttig mat, motionerat så mycket jag hunnit och kunnat, utan att det gett resultat. Vågen står fortfarande på samma siffra och jag vet inte vad jag gör för fel... Jag ska absolut inte ge upp. Att äta bra mat och leva sunt är min vision numera (från och med för 1½ år sedan). Dessutom känns det bättre för mig själv och mitt samvete om vi blir gravida igen, om jag äter rätt. Då missar jag inga viktiga mineraler eller vitaminer. Dessutom har jag någonting att lägga onödig tankeverksamhet på. Jag känner dock att jag har lite för lite kokböcker som kan ge mig inspiration. Det är sällan jag lagar ett helt recept från kokbok, men oftast ger bilderna mig förslag på vad man kan äta till middag. Tasteline har tidigare varit jättebra, men det har blivit så långsamt att vistas på den sidan, så nu orkar jag inte längre.

Btw, på tal om nyttigheter (yeah right) så skulle jag vilja testa något recept där man använder sig av kondenserad mjölk eller lemon curd. Det behöver inte vara i en och samma recept. Jag har inget förslag alls så NI får gärna dela med er om ni har någon onyttiga smaskigheter med någon av dessa ingredienser! Annars får det bli äppelkaka eller äppelpaj istället. Det är också helt ok =)

Vad är det för dag?

- Egentligen spelar det ingen roll.

Oregelbundet schema gör det svårt för mig att veta vilken dag det är. Jag var ledig i måndags, alltså tror jag att det är onsdag idag. Men det gör mig absolut ingenting att det är torsdag och en dag kortare till helg. När jag börjar mitt riktiga schema, om ca 1½ vecka måste jag se fram mot att jobba två av tre helger. Det känns inte så roligt med tanke på att Johan är ledig på helgerna. Men det är väl bara att bita ihop och se glad ut... Hur ofta jobbar alla ni andra helg? (Om nu helgarbete existerar fortfarande?)

Jag, Johan, Glenn & Elling.

- Ni skulle bara veta hur söta vi är ;)

Ok, här svänger humöret upp och ner. Jag har själv märkt av att tisdagar och torsdagar är mer dystra än vad måndagar och onsdagar är. Idag känner jag mig inte lika förtvivlad som igår, men jag tror tyvärr att de tankarna kommer att komma tillbaka med jämna mellanrum, men det ska vi inte tänka på nu.

Idag är jag glad för att jag har Johan, verkligen världens bästa, vid min sida. Han är alltid, alltid, alltid snäll, omtänksam, glad, kärleksfull, hjälpsam och älskvärd! Tillsammans med Glenn och Elling har jag sällan tråkigt (hm, vem var det som i fredags efter jobbet/mässan gick jag runt i lägenheten och klagade över att det var tråkigt och inte fanns något att göra? Äh, strunt samma! ;)... ). Glenn är på sitt vis, och ni som känner honom vet precis hur han är. Han har dock blivit lite äldre. Det är stor skillnad på katter som är två år mot katter som är fyra.

Glenn har blivit en riktig karl och blir mer och mer lik en lejonhane (hans karaktärisktiska haka gör sitt. Det är inte för inte han kallas Glenn Travolta) Glenn dricker fortfarande sitt vatten ur ett glas på bordet, och inte vilket vatten som helst duger. Det ska vara färskt och kallt. En inte så manlig grej han fortfarande håller på med är att "snutta" på min öronsnibb, även att det blir mer och mer sällan. Idag var första dagen på säkert en månad, men han tycker det är såå mysigt! =) Glenn är den absolut snällaste katten jag har träffat. Det finns absolut inget elakt i honom över huvud taget.

Elling är en liten spjuver utan dess like. Han är väldigt snäll men också väldigt kaxig för sin storlek (hälften av Glenn och kanske bara en tredjedel av vikten) och det är han som bossar över Glenn. Han älskar att bli kliad på magen, vill alltid gosa och sitta i knät (speciellt hos Johan) och pratar väldigt, väldigt mycket. Inget mjauande, bara "prat". Han är även en tänkare. Kan sitta en halvtimma mitt på golvet, utan att röra en min. Bara sitta. Elling gillar också färskt vatten, men det enda som duger åt honom är vatten ur kranen på toaletten.

Finaste samlade i ett kollage. Lägg märke till Ellings tass-stretch på nedersta bilden ;)

- En snöig(!) tisdag i mitten av Oktober.

- En Lina utan framtidstro!

Nej, det är inte här det är snö- det är i Nässjö det är snö. Behöver jag säga att det var kallt att stå och vänta på bussen i 20 minuter...

Jag känner mig så fasansfullt förtvivlad idag att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Samma sak rullar runt i min skalle gång på gång; vad ska jag göra med mitt liv?!
Jag kan ju inte göra så mycket just nu. Det enda jag kan göra är att gå och vänta... men NÄ, det funkar ju inte så! Jag KAN INTE gå och vänta på någonting. VAD ska jag vänta på? Ska jag vänta på att bli vuxen, få körkort, köpa hus, skaffa barn, utbilda mig? VAD är det jag ska vänta på?! Jag är så jävla less på allt. Less på mig själv framförallt. Varför är jag inte mer företagsam, varför kan jag inte komma på en bra lösning? Varför? VARFÖR!?

Min dag, idag.

- Tabellvariant.

08.30: Körlektion med Bengt
09.15: Öva på teorin på körskolan
10.25: Ringa och avboka tandläkartiden imorgon
10.30: Hälsa på Johan på Konsum
10.40: Handla kläder att kunna ha på jobbet
13.05: Äta lunch
13.20: Diska
13.30: Plugga körkortsteori, surfa på nätet
14.00: Tvätta kläder
15.00: Gå Hunsnäset med mamma och Ida
16.15: Besöka Apoteket
16.20: Plocka ur tvättmaskinen
16.25: Dammsuga
16.35: Tvätta handdukar
16.40: Förbereda middag
16.45: Skriva blogg
17.05: Laga mat
17.20: Hälsa Johan välkommen hem
17.25: Duka och äta
18.00: Slappa

Uppmuntran.

- Lite tur kanske det är ändå?

Vi förlorade matchen. Kanske är det tur att vi slipper åka till Sydafrika.., jag har hört att det är ganska varmt och soligt där...

Heja Sverige!

- Nu blir det åka av!(?)

Sverige mot Danmark, ingen kan ha missat det! Idag, ikväll, om en liten stund dras det igång och jag tror faktiskt på Sverige. Jag tror att vi vinner mot danskarna med 2-1. Johan vankar av och an i lägenheten och finner ingen ro. Stackarn är så nervös...

**********

Fuck!
(uppdaterat 21.53)

Jag ska på mässa idag.

- Nytt sortiment för våren...

Jag har ju börjat jobba på Mio istället för Materialmännen. Jag fick chansen att få ett heltidsjobb och de ville (såklart?) ha mig som medarbetare. Jag har jobbat där sedan i måndags och redan nu är det dags för mig att åka på min första mässa som Mio-medarbetare. Trots att jag har jobbat två år på Mio i Västra Frölunda har det aldrig hänt att jag åkt iväg på en Mio-mässa, vilket jag nu ser mycket fram mot.

Nu har jag ätit frukost, druckit ett par småkoppar kaffe och städat (tror ni att det är poppis att jag dammsuger klockan sju på morgonen?). Nu ska jag ta på mig stassen och sedan gå en promenad till en av mina lagerkillar-kollegor som bor en liten bit härifrån.

Älskling... varför?

- Dagens I-landsproblem rapporteras.

Mycket märkligt. Igår åt vi falafel. Vi la resterna i varsina två matlådor (grönsaker i en, falafel och ost i en) och bröd vid sidan av i en påse. Jag försöker att alltid se till att det blir olika matlådor så att man kan hålla reda på vilka som är vems, och igår tog jag två små SIA-glasspaketslådor och Johan fick ett större SIA-glasspaket och en "vanlig" matlåda. Anledningen att det är viktigt att vi inte blandar ihop dem är ju att jag äter så mycket mindre än vad Johan gör, så detta är ju alltså för bådas skull, framförallt för Johans. Idag såg jag att Johan fått med sig mina matlådor med väldigt lite mat och jag sitter här med hur mycket som helst. Ska jag vara snäll och gå med dessa till affären, och kanske hoppas på att han inte sitter i kassan så att vi kan byta ut dem, eller ska jag ta med mig det till jobbet och sedan slänga hälften för att jag inte äter upp det?

Älskling... varför? Jag var ju vaken när du gick! =)

Jag vill bara säga...

- Idag är en bättre dag! =)

Inatt har jag inte haft några dåliga drömmar, mest spännande och roliga. Jag kanske inte ska lägga ner så mycket krut på vad jag drömmer eller inte drömmer, men jag kan inte rå för det. Drömmarna nu för tiden hänger med mig hela tiden i mitt vakna tillstånd så det är klart det påverkar mitt humör. Tur att jag har Johan som alltid kan få mig på bra humör.

Dagens ris:

Jag fick reda på, av Johan, att det enda stället (Coop Konsum här i Eksjö) som säljer busskort (månads- period- värdekort med mera) öppnar klockan nio och stänger klockan sju. Jag åker buss till jobbet klockan nio och kommer hem klockan sju. Hur ska det lösa sig?! Jag har bara 13,50 kvar på kortet och jag tror att det kostar 15 att åka. (OK, de tar fortfarande kontanter på bussarna här på landet, men det blir ju mycket dyrare.)


Idag öppnar en ny matvarubutik här i stan. I gamla Hemköps lokaler (våran närmaste affär, ca 1-2 minuters gångväg) kommer idag portarna till Willy´s öppnas! Detta är min favoritbutik när det i alla fall handlar om vardagliga matvaror, så ikcäll ska vi dit och inhandla massa kattsand, kattmat och förhoppningsvis kunna fylla frysen med diverse bra-att-ha-grejer.

Dålig magkänsla...

- Varför?

Idag vaknade jag av en stor klump i magen och i hjärtat. Förmodligen har det med drömmarna jag drömde inatt. Egentligen inget "farligt" men alldeles för verkligt. Jag orkar inte ha dåligt samvete, jag orkar faktiskt inte det! Det har faktiskt hänt alldeles för mycket saker i mitt liv den senaste tiden att jag inte orkar ta på mig något ansvar och jag vill inte känna mig skyldig till någonting. Men jag gör det ändå... Och ovanpå allt detta rinner allt annat tillbaka...

Igår när jag satt på bussen kom jag plötsligt på mig själv att jag inte längre var gravid.
Samtidigt försökte jag komma ihåg den speciella känslan man har i magen när man vet att någon ligger där inne. Känslan av att aldrig behöva vara ensam, inte ens på bussen en kall oktoberkväll... jag kommer inte riktigt ihåg den känslan...

Det gjorde mig så ledsen. Idag gör det mig ännu mer ledsen. Idag är en värdelös dag och jag ska jobba min andra dag på mitt nya jobb. Då kan man inte vara sjuk. Dessutom vet dom ingenting...

"Hm, sen när har hon börjat använda badmössa..?"

- Johans tankar om sin flickvän.

"Vad fin du är" säger Johan kanske tjugo gånger om dagen. Om jag inte svarar "Jag vet" så blir jag kittlad först i tio sekunder, och om jag nästa gång inte heller svarar "Jag vet" så blir det femton sekunders straffkittling. Jag älskar honom så mycket!

Igår hoppade han in i duschen innan vi gick till sängs. Han stod där ett tag. Undrade när och varför jag börjat använda badmössa, tills det slog honom att jag hade gjort slingor i håret... Som by the way blev väldigt bra (tror jag. Jag har fortfarande inte sett det i dagsljus ännu. Det är mörka åskmoln på himlen här och nästan kvällsmörkt ute och i lägenheten.). De blev i alla fall inte gröna, men kanske lite för gula... Bilder kommer inom kort.

Ikväll ska vi äta middag här hos oss med mamma och Ida. Jag tror jag ska bjuda på soppa, för det älskar båda två. Kanske blir det den supergoda och annorlunda jordnötssoppan med nybakat bröd, men inget är bestämt ännu. Sedan kommer kvällen att gå i spelets tecken. Vi har köpt Trivial Persiut och ska försöka överglänsa varandra med våra kunskape. Till detta kommer vi att smaska på ostar och dricka vin. Det är precis SÅ en torsdagskväll ska se ut! (Ibland i alla fall)

Jag borde egentligen inte göra det här, men...

- Nöden har ingen lag!

Sitter och väntar ut tiden. Har köpt hårblondering och har spenderat de två sista timmarna med att försöka lirka ut hårstrån genom en plasthätta med en virknål! Det var extremt jobbigt och jag har fruktansvärt ont i armarna nu (och i hårbotten! Nålen är sylvass...) I brist på annat så har jag alltså ännu en gång gjort ett försök att själv blondera slingor i mitt hår. Nu vet jag att det inte är det bästa man ska göra om man är gravid eller som jag fortfarande har graviditetshormoner kvar i kroppen. Resultatet kan då bli grönt och jag tvivlar på om det är min färg. Vad tror ni? =)

Jag ville mest bara skriva att jag faktiskt hittar på lite saker om dagarna.

Åter igen ett tack till alla som hört av sig och skickat hälsingar när det var som jobbigast. Det betyder jättemycket!

Tillbaka till verkligheten...

-... och livet?

Vi vill att Ida ska strös i minneslunden på Skogskyrkogården här i Eksjö.

Terapeuten ringde igår och berättade vem hon var och ställde frågor till mig, bland annat om i vilken minneslund vi ville att hon skulle strös. Hon tyckte att jag haft tur som har Johan, min mamma och hennes Ida nära mig. Det är inte alla som har anhöriga att prata om sorg med. Att öppet tala om hur man tänker och att man upprepar samma tankar gång på gång gör att man faktiskt läker mycket lättare än om man håller inne med det. Idag kan jag tänka på Ida utan att börja gråta. Det känns faktiskt som en enorm lättnad. Jag har fått lite distans till allt som hänt och då är det lättare att se tillbaka på det. Däremot märker jag att andra har svårt att veta hur de ska reagera. Som igår när jag cyklade förbi Arbetsförmedlingen och gick in för att berätta för dem. Hon gömde sig nästan bakom datorskärmen och kröp ihop som en gammal gumma. Sen viskade hon resten av vårt samtal samtidigt som jag försökte få henne att förstå att jag kommit så pass långt i mitt sorgarbete redan att jag inte har några svårigheter att tala om det. Men hon öskade oss i alla fall lycka till i fortsättningen innan jag gick därifrån.

Jag skrev mail till dem på jobbet igår om att jag hoppar över att jobba denna vecka också. Jag känner inte att jag har några problem att prata med arbetskamraterna, men att hjälpa kunderna med vad de tycker är det viktigaste i livet just nu, en möbel, kommer att göra mig fruktansvärt frustrerad och jag är inte säker på att jag kommer att kunna hålla tyst, utan att säga något opassande. Jag är alltså inte hundra procent redo att börja jobba igen, trots att jag inte tycker att det är speciellt roligt att vara hemma.

Jag fick Johan att hjälpa mig här om dagen att få upp vågen från en av kartongerna där nere i källaren. Den visade på + 10 kilo! 3 kilo var säkert där från början av semestern innan vi flyttade. Då var det bara glass och smoothies som gällde. 5 kilo var nog graviditetskilon och de sista 2 kilona vill jag påstå vara trösten efter beskedet på ultraljudet. Igår startade jag mitt sunda leverne igen. Det resulterade i -3 kilo på vågen i morse (förmodligen har det med mina hormoner i kroppen att göra också. Jag har fortfarande spända och stora tuttar, men som kanske, kanske börjar bli lite mindre nu, alltså blir jag säkert också av med lite vätska i kroppen, plus att jag gör mig av med massa överflödigt blod som man också får när man är gravid.). En trevlig överraskning om än lite oväntad. Nu är det bara 7 kilo kvar! =)

Sorgearbetet fortskrider.

- En dag i taget. Och tur är ju det. Alla dagar är olika.

Idag för en vecka sedan var jag så lycklig och glad. Jag skulle snart gå in i vecka 20 och således genomgått hälften av graviditeten. På familjeliv har man en graviditets-sticka som visar hur lång gången man är i dagar, veckor och procent. Jag var 49,8 % gången. I tisdags fick jag ta bort min graviditetssticka samtidigt som jag på bloggen tog bort min bebis-räknare och ömröstningen om "flicka eller pojke". Majoriteten hade ju dock rätt. 9 trodde på flicka och 7 på pojke. Skulle vara kul att veta vem som gissade på vad. Berätta snälla...

I lördags hade jag en riktig skitdag. Ingenting var bra. När vi var ute och handlade kändes det som om alla tittade på mitt svullna ansikte och tänkte "fy fan va ful hon är", när de först tittar till en gång för att vända bort blicken, för att sedan snabbt titta igen. I realiteten var det nog mina tankar som tänkte så... kanske.

Igår var en bättre dag. Jag grät kanske bara en gång på riktigt och några gånger utan tårar. Detta mycket tack vare mamma och Johan. Vi skulle ut i svampskogen men hittade ingenting så det slutade med att vi satt flera timmar i bilen istället. Åkte massa småvägar runt om och tittade på hus och natur och drömde oss bort. Vi lyckades också hitta en loppis men som på de flesta loppisar finns det ingenting av värde trots att det finns allting, som Johan uttryckte sig. På kvällen åt vi upp osten som blev över sedan i lördags och sedan lite chokladpudding.

Jag älskar Johan så mycket man bara kan älska någon. Han är perfekt för mig. Vi passar så perfekt tillsammans att det är så svårt att beskriva hur det känns. Vi bråkar aldrig och har aldrig gjort (inte för att det nödvändigtvis är en dålig sak, men vi slipper så mycket ilska och ledsamhet i och med att vi inte bråkar), vi skrattar mest och vill vara tillsammans för jämnan. Det måste väl ändå vara ett gott tecken på att vi faktiskt hör ihop? Att jag också ens tänker tanken på att vilja gifta mig gör mig ännu mer säker (inte för att jag någonsin har tvivlat förvisso).

Idag vet jag inte hur jag känner mig. Det har än så länge varit ganska intensivt. Det brukar det vara på måndagar när jag har körlektion. Även idag var Ida med och det var skönt. Jag körde mot Skurugata, en slingrig liten väg. Sen fick jag panikbromsa tre gånger i ungefär 60 kmh. Det var faktiskt kul! Stackars Ida fick ta reda på alla saker som flög runt i baksätet =). Efter lektionen bestämde vi att vi skulle övningsköra imorgon eftermiddag och på fredag, om jag fortfarande inte känner mig redo att gå till jobbet. (Ska jobba onsdag-fredag egentligen men har inte bestämt om jag faktiskt orkar det... idag och imorgon ska jag känna efter ordentligt. Det känns jobbigt att komma tillbaka till ett ställe där jag var gravid sist jag var där och att alla nu vet om att bebisen är död. De var så snälla och skickade mig, Johan och Ida (alltså våran Ida, jag vet att det är svårt när alla heter samma sak, men det VAR en Ida vi fick, det hjälps inte =)...) en jättefin bukett med rosa och vita blommor och med hälsningar om att de tänkte på oss.) Och så bestämde vi också att jag ska hem till dem på lunch nu idag, innan de ska iväg till jobbet. Skönt att inte behöva vara ensam hela dagen.

Ibland, för någon sekund, glömmer jag bort...

- Sen slår det till igen. Hårdare!

Numera trivs jag bäst på natten i drömmarnas värd, trots att jag de senaste nätterna har drömt om krig och drunkningsolyckor föredrar jag dem framför mitt vakna tänkande. När jag inte sover ser jag Idas ansikte framför mig och undrar ifall det gjorde ont när hon dog. Och hur det kommer sig att min kropp är så jävla dum att den inte säger till när någonting är fel! Jag är så arg på mig själv att jag inte kände efter mer noga. Jag vet att det inte gjort något annorlunda i slutändan, men vi hade ju i alla fall kunnat få vara lite förberedda på själva rutin-ultraljudsdagen, istället för att sitta där som små fån och hoppas att få se en större bebis som kanske suger på tummen. Istället fick vi se den där lilla livlösa klumpen, då utan identitet. "Men Lina, hur länge sedan var det egentligen som du kände rörelser från bebisen?" undrade barnmorskan. Det enda jag fick fram var "... jag trodde att jag hade kännt dem...". Johan förstod ingenting och var tvungen att få allt upprepat igen. Då sa barnmorskan att bebisens hjärta inte slog...

Jag är arg, jag är bitter, jag är förbannad, jag är ledsen, jag är förtvivlad.

Just nu har jag väldigt svårt att se det som faktiskt är bra i mitt liv. Allt känns faktiskt meningslöst. Jag struntar i om jag får dricka av vinet och ölen vi köpte idag. Jag struntar i om jag får äta av mögelosten och salamin som jag valde ut i specialaffären. Jag struntar i som jag får äta en blodig entrecôte. Allt där där man måste avstå ifrån när man är gravid är verkligen en piss i havet. Jag skulle göra vad som helst för att få fortsätta att vara "förbjuden" att äta det.

Nåja. Där ovan har ni i alla fall kvällens upplägg. Entrecôte med ugnsbakad potatis och salsa. Till detta serveras öl eller rödvin. Senare ikväll blir det ost-och salamibricka med trapistöl, rödvin och sött vitt vin.

♥ 2009-09-24 ♥

- Vi blev mamma och pappa lite för tidigt...

Det hade regnat ända sedan vi kom till sjukhuset vid nio. Vinden blåste hårt och man var glad att man fick vistas inomhus. Vi fick prata med några sköterskor, väldigt vänliga, omtänksamma och tillmötesgående. De gav mig slidpiller och värktabletter, visade mig var de stora bindorna fanns och plåthinken som stod på golvet i toaletten. Den skulle jag använda så snart jag började blöda.
Efter att jag tagit mina piller fick jag vara sängliggande i 1½ timma. Under tiden läste Johan dikter för mig, bland annat om en arg tupp med träskor som cyklade. Det gjorde mer och mer ont ju mer jag skrattade men kunde inte låta bli. Till slut gjorde det lite ont oavsett om jag gjorde något eller inte, men när vi fick röra på oss igen, vid elva ungefär, gick vi en promenad på sjukhuset. Först till Apoteket och sen för att möta mamma och Ida som jobbar på intensiven på samma våning som vi låg på.
Vid tolv var vi tillbaka på avdelningen och inväntade lunchen. Nu satte värkarbetet igång. Först lite svaga men ganska snabbt riktigt ordentliga och svåra att ta sig genom. Lunchen kom in. Torr panerad fisk med potatis och kall sås och en fruktkompott med en gräddklick.
Jag gav fisken ett försök men det var omöjligt, men jag fick i mig fruktkompotten mellan några värkar... Sen dröjde det inte så länge tills jag kände hur något varmt i handbollsstorlek försökte tränga sig ut mellan mina ben. Jag blev så fruktansvärt rädd och började gråta och skaka. Strax efteråt kom en sköterska in och skulle ta blodtrycket på mig men struntade i det och gick ut med den varma och kom tillbaka en stund senare och undrade om vi ville se henne...

...Strax innan två fick vi se en liten, liten Ida, bara femton centimeter lång, med små fötter och händer. Hon hade fylliga ögonbryn, en liten, liten näsa och fantastiskt fina läppar. Hon fick vara med oss i en halvtimma ungefär. Under hela tiden sken solen in i rummet...

Det var svårt att innan föreställa sig hur hon skulle se ut. Jag trodde att hon skulle vara mer fosterliknande, men hon var ju en hel människa, fast väldigt, väldigt liten. Hon hade allt som man skulle ha fast i miniatyr. Jag tog någa bilder på henne... min lilla Ida.
Läkaren som tittade på henne och moderkakan kunde inte säga varför hon inte överlevde i magen. Det blir ingen obduktion men moderkakan skickas iväg för provtagning.

Nu känns det så fruktansvärt tomt. Jag har ingen bebis i min mage, den är tom. Och jag är smalare och det känns frutansvärt! Jag vill att magen ska vara ivägen när jag diskar och äter mat...