Idag för en vecka sedan var jag så lycklig och glad. Jag skulle snart gå in i vecka 20 och således genomgått hälften av graviditeten. På familjeliv har man en graviditets-sticka som visar hur lång gången man är i dagar, veckor och procent. Jag var 49,8 % gången. I tisdags fick jag ta bort min graviditetssticka samtidigt som jag på bloggen tog bort min bebis-räknare och ömröstningen om "flicka eller pojke". Majoriteten hade ju dock rätt. 9 trodde på flicka och 7 på pojke. Skulle vara kul att veta vem som gissade på vad. Berätta snälla...
I lördags hade jag en riktig skitdag. Ingenting var bra. När vi var ute och handlade kändes det som om alla tittade på mitt svullna ansikte och tänkte "fy fan va ful hon är", när de först tittar till en gång för att vända bort blicken, för att sedan snabbt titta igen. I realiteten var det nog mina tankar som tänkte så... kanske.
Jag älskar Johan så mycket man bara kan älska någon. Han är perfekt för mig. Vi passar så perfekt tillsammans att det är så svårt att beskriva hur det känns. Vi bråkar aldrig och har aldrig gjort (inte för att det nödvändigtvis är en dålig sak, men vi slipper så mycket ilska och ledsamhet i och med att vi inte bråkar), vi skrattar mest och vill vara tillsammans för jämnan. Det måste väl ändå vara ett gott tecken på att vi faktiskt hör ihop? Att jag också ens tänker tanken på att vilja gifta mig gör mig ännu mer säker (inte för att jag någonsin har tvivlat förvisso).
Idag vet jag inte hur jag känner mig. Det har än så länge varit ganska intensivt. Det brukar det vara på måndagar när jag har körlektion. Även idag var Ida med och det var skönt. Jag körde mot Skurugata, en slingrig liten väg. Sen fick jag panikbromsa tre gånger i ungefär 60 kmh. Det var faktiskt kul! Stackars Ida fick ta reda på alla saker som flög runt i baksätet =). Efter lektionen bestämde vi att vi skulle övningsköra imorgon eftermiddag och på fredag, om jag fortfarande inte känner mig redo att gå till jobbet. (Ska jobba onsdag-fredag egentligen men har inte bestämt om jag faktiskt orkar det... idag och imorgon ska jag känna efter ordentligt. Det känns jobbigt att komma tillbaka till ett ställe där jag var gravid sist jag var där och att alla nu vet om att bebisen är död. De var så snälla och skickade mig, Johan och Ida (alltså våran Ida, jag vet att det är svårt när alla heter samma sak, men det VAR en Ida vi fick, det hjälps inte =)...) en jättefin bukett med rosa och vita blommor och med hälsningar om att de tänkte på oss.) Och så bestämde vi också att jag ska hem till dem på lunch nu idag, innan de ska iväg till jobbet. Skönt att inte behöva vara ensam hela dagen.
I lördags hade jag en riktig skitdag. Ingenting var bra. När vi var ute och handlade kändes det som om alla tittade på mitt svullna ansikte och tänkte "fy fan va ful hon är", när de först tittar till en gång för att vända bort blicken, för att sedan snabbt titta igen. I realiteten var det nog mina tankar som tänkte så... kanske.
Igår var en bättre dag. Jag grät kanske bara en gång på riktigt och några gånger utan tårar. Detta mycket tack vare mamma och Johan. Vi skulle ut i svampskogen men hittade ingenting så det slutade med att vi satt flera timmar i bilen istället. Åkte massa småvägar runt om och tittade på hus och natur och drömde oss bort. Vi lyckades också hitta en loppis men som på de flesta loppisar finns det ingenting av värde trots att det finns allting, som Johan uttryckte sig. På kvällen åt vi upp osten som blev över sedan i lördags och sedan lite chokladpudding.
Jag älskar Johan så mycket man bara kan älska någon. Han är perfekt för mig. Vi passar så perfekt tillsammans att det är så svårt att beskriva hur det känns. Vi bråkar aldrig och har aldrig gjort (inte för att det nödvändigtvis är en dålig sak, men vi slipper så mycket ilska och ledsamhet i och med att vi inte bråkar), vi skrattar mest och vill vara tillsammans för jämnan. Det måste väl ändå vara ett gott tecken på att vi faktiskt hör ihop? Att jag också ens tänker tanken på att vilja gifta mig gör mig ännu mer säker (inte för att jag någonsin har tvivlat förvisso).
Idag vet jag inte hur jag känner mig. Det har än så länge varit ganska intensivt. Det brukar det vara på måndagar när jag har körlektion. Även idag var Ida med och det var skönt. Jag körde mot Skurugata, en slingrig liten väg. Sen fick jag panikbromsa tre gånger i ungefär 60 kmh. Det var faktiskt kul! Stackars Ida fick ta reda på alla saker som flög runt i baksätet =). Efter lektionen bestämde vi att vi skulle övningsköra imorgon eftermiddag och på fredag, om jag fortfarande inte känner mig redo att gå till jobbet. (Ska jobba onsdag-fredag egentligen men har inte bestämt om jag faktiskt orkar det... idag och imorgon ska jag känna efter ordentligt. Det känns jobbigt att komma tillbaka till ett ställe där jag var gravid sist jag var där och att alla nu vet om att bebisen är död. De var så snälla och skickade mig, Johan och Ida (alltså våran Ida, jag vet att det är svårt när alla heter samma sak, men det VAR en Ida vi fick, det hjälps inte =)...) en jättefin bukett med rosa och vita blommor och med hälsningar om att de tänkte på oss.) Och så bestämde vi också att jag ska hem till dem på lunch nu idag, innan de ska iväg till jobbet. Skönt att inte behöva vara ensam hela dagen.
8 kommentarer:
Hej Lina! Jag gissade på en flicka :-)
Tycker du har skrivit så fint om allt det som har varit. Tänker på dig jättemkt, fast vi inte setts på typ tio år.
// Anna Petersén
Hej Anna Petersén!
Vad kul att du också hittat hit! Tack för att du tänkt på mig trots att vi inte känner varandra nästan något alls, och kul att du gissade rätt =)
Fortsätt gärna läsa. Mycket skrivande nu funkar som terapi, men snart är jag nog igång på "riktigt" igen.
Tänker på dig varje dag, bara så att du vet :)
Bra att du skriver så mycket om ditt sorgearbete, det är många känslor & tankar att hålla för sig själv annars. Jag gissade på flicka, jag vet eg inte varför - kanske för att jag själv fick det trots att jag trodde pojke.
Jag vet inte om detta gör dig nåt gladare just nu, men en kompis till mig & hennes kille var med om samma sak som er hösten -07. Nu har dom en son som dom älskar högst av allt här i livet, han är några månader och ska just till att lära sig krypa. :) Så er tid kommer, det är jag helt säker på! (Svårt att skriva detta utan att det blir klumpigt, men jag hoppas att det jag vill få sagt kommer fram på rätt sätt) Stor kram!
Jag gissade flicka.
Du är så ärlig och stark, det är så fint. Önskar så att jag kunde krama dig. På tal om krama så har min kompis Thereses lillebror flyttat till Eksjö för att plugga. Vore fint om jag kunde följa med henne någon gång när hon ska hälsa på och krama dig på riktigt!
Tack Olivia. Jag tänker på dig också. Det skulle vara så kul att träffa dig. Och Anna!
Ullis: Tack! Jag har inga svårigheter med att se framtiden för oss. Vi har gift oss i trädgården i vårt drömhus, det är sommar och barnen springer omkring på gräsmattan. Romantiserat? Javisst, men helt realistiskt!
Jag vet att detta tyvärr är vanligt att det händer. Tyvärr pratar för få om det. Jag tycker att man SKA prata om det för det är viktigt att alla vet att man inte är ensam om det. Jag trodde att det nästan enbart hände innan vecka 8. Men ju mer jag läst om det ju mer förstår jag att det faktiskt är ganska vanligt att det händer så pass långt in i graviditeten och ännu senare till och med. Jag känner mig inte bitter länge. Jag är nästan mer lättad över att det hände nu och inte senare.
Tack Ullis! =) (Jag gissade också på en flicka!)
Maria: Du gissade också rätt! =)
Jag blir mer och mer vanliga Lina ju fler dagar som går. Jag känner mig faktiskt stark nu. För några dagar sedan kände jag mig som den minsta människan på jorden. Men allt läker, allt ordnar sig. Det måste man tro. JAG tror det.
Du får självklart gärna komma och hälsa på! Hör bara av dig innan =)
Kramar tillbaka!
Skicka en kommentar