Ibland, för någon sekund, glömmer jag bort...

- Sen slår det till igen. Hårdare!

Numera trivs jag bäst på natten i drömmarnas värd, trots att jag de senaste nätterna har drömt om krig och drunkningsolyckor föredrar jag dem framför mitt vakna tänkande. När jag inte sover ser jag Idas ansikte framför mig och undrar ifall det gjorde ont när hon dog. Och hur det kommer sig att min kropp är så jävla dum att den inte säger till när någonting är fel! Jag är så arg på mig själv att jag inte kände efter mer noga. Jag vet att det inte gjort något annorlunda i slutändan, men vi hade ju i alla fall kunnat få vara lite förberedda på själva rutin-ultraljudsdagen, istället för att sitta där som små fån och hoppas att få se en större bebis som kanske suger på tummen. Istället fick vi se den där lilla livlösa klumpen, då utan identitet. "Men Lina, hur länge sedan var det egentligen som du kände rörelser från bebisen?" undrade barnmorskan. Det enda jag fick fram var "... jag trodde att jag hade kännt dem...". Johan förstod ingenting och var tvungen att få allt upprepat igen. Då sa barnmorskan att bebisens hjärta inte slog...

Jag är arg, jag är bitter, jag är förbannad, jag är ledsen, jag är förtvivlad.

Just nu har jag väldigt svårt att se det som faktiskt är bra i mitt liv. Allt känns faktiskt meningslöst. Jag struntar i om jag får dricka av vinet och ölen vi köpte idag. Jag struntar i om jag får äta av mögelosten och salamin som jag valde ut i specialaffären. Jag struntar i som jag får äta en blodig entrecôte. Allt där där man måste avstå ifrån när man är gravid är verkligen en piss i havet. Jag skulle göra vad som helst för att få fortsätta att vara "förbjuden" att äta det.

Nåja. Där ovan har ni i alla fall kvällens upplägg. Entrecôte med ugnsbakad potatis och salsa. Till detta serveras öl eller rödvin. Senare ikväll blir det ost-och salamibricka med trapistöl, rödvin och sött vitt vin.