Vi vill att Ida ska strös i minneslunden på Skogskyrkogården här i Eksjö.
Terapeuten ringde igår och berättade vem hon var och ställde frågor till mig, bland annat om i vilken minneslund vi ville att hon skulle strös. Hon tyckte att jag haft tur som har Johan, min mamma och hennes Ida nära mig. Det är inte alla som har anhöriga att prata om sorg med. Att öppet tala om hur man tänker och att man upprepar samma tankar gång på gång gör att man faktiskt läker mycket lättare än om man håller inne med det. Idag kan jag tänka på Ida utan att börja gråta. Det känns faktiskt som en enorm lättnad. Jag har fått lite distans till allt som hänt och då är det lättare att se tillbaka på det. Däremot märker jag att andra har svårt att veta hur de ska reagera. Som igår när jag cyklade förbi Arbetsförmedlingen och gick in för att berätta för dem. Hon gömde sig nästan bakom datorskärmen och kröp ihop som en gammal gumma. Sen viskade hon resten av vårt samtal samtidigt som jag försökte få henne att förstå att jag kommit så pass långt i mitt sorgarbete redan att jag inte har några svårigheter att tala om det. Men hon öskade oss i alla fall lycka till i fortsättningen innan jag gick därifrån.
Jag skrev mail till dem på jobbet igår om att jag hoppar över att jobba denna vecka också. Jag känner inte att jag har några problem att prata med arbetskamraterna, men att hjälpa kunderna med vad de tycker är det viktigaste i livet just nu, en möbel, kommer att göra mig fruktansvärt frustrerad och jag är inte säker på att jag kommer att kunna hålla tyst, utan att säga något opassande. Jag är alltså inte hundra procent redo att börja jobba igen, trots att jag inte tycker att det är speciellt roligt att vara hemma.
Jag fick Johan att hjälpa mig här om dagen att få upp vågen från en av kartongerna där nere i källaren. Den visade på + 10 kilo! 3 kilo var säkert där från början av semestern innan vi flyttade. Då var det bara glass och smoothies som gällde. 5 kilo var nog graviditetskilon och de sista 2 kilona vill jag påstå vara trösten efter beskedet på ultraljudet. Igår startade jag mitt sunda leverne igen. Det resulterade i -3 kilo på vågen i morse (förmodligen har det med mina hormoner i kroppen att göra också. Jag har fortfarande spända och stora tuttar, men som kanske, kanske börjar bli lite mindre nu, alltså blir jag säkert också av med lite vätska i kroppen, plus att jag gör mig av med massa överflödigt blod som man också får när man är gravid.). En trevlig överraskning om än lite oväntad. Nu är det bara 7 kilo kvar! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar