Det börjar närma sig nu!

- Bara två veckor kvar till dess att du är klar min lilla vän!

Då var ytterligare ett besök hos BM avklarat. Idag såg det ut såhär...

Vecka: 35+0
SF-mått: 34
Blodsocker: 6,2
Blodtryck: 117/73
Bebisens hjärtslag: 132
Fosterläge: "H"
Huvud: Fixerat

Vi skrev även upp lite önskemål om förlossningen och att jag vill ha det så "naturligt" som möjligt. Med det menar jag att jag gärna vill använda TENS, akupunktur, bad, massage och lustgas så länge det bara går, och om det inte går så får vi ta till EPD. Annars har jag inga speciella önskemål.
Huvudet visade sig vara fixerat och ganska långt ner (jag har kännt hur det har ilat och "kittlat" lite skönt i muffen i en dryg vecka nu, speciellt när jag går längre sträckor) och för att bekräfta detta fick vi även göra ett ultraljud. Det visade sig att bebisen ligger på vänster sida (höger från mitt håll sett) med benen precis under revbenen. Hjärtslagen var något längre nu än undersökningarna tidigare. Mitt blodtryck var jättebra och även mitt blodsocker. Inga anmärkningar denna gången heller med andra ord.
Hon undrade hur det gick med mina händer och jag berättade att jag varit där men inte fått någon hjälp utan bara ett telefonnummer. Det tyckte hon lät konstigt och gav mig ett annat nummer som jag ska ringa någon dag, kanske imorgon. Annars tyckte hon att jag såg lite trött ut men jag förklarade att det nog berodde på flytten med allt vad det har inneburit.

Efter besöket hos barnmorskan gick vi till Familjeenheten en trappa upp i samma byggnad för att skriva på papper på att Johan är den som är pappa till barnet. Man kan ju tycka att det är en självklar grej, men om det skulle hända något med mig som gör att jag är oförmögen att ta hand om barnet själv, så är det han som får göra det, istället för att socialen skall blandas in.

Efter att papprena var påskrivna var vi och lämnade in nycklarna till lägenheten, köpte målarfärg till barnrummet (det blir vitt så länge i väntan på att vi vet hur vi vill att det ska se ut längre fram) färg till köksluckorna (så att vi kan överleve något år utan att behöva göra om. De blir också vita, fast lite smutsvita, istället för den fina gula färgen som är nu), några söta små skallror från Teddykompaniet som vi ska göra ett vagnhänge av, sjukt mycket kattmat (20 kilo!), fågelmat (de som bott här innan har alltid matat fåglarna, så nu känner vi att vi också "måste" göra det även om vi skulle gjort det oavsett), ett matbord till fåglarna som nästan ser ut som vårat hus, vinterfodrade gummistövlar till Johan, extrasulor till dessa samt några smågrejer till. Det blev en dyr historia och nu hoppas vi i alla fall att vi kommer att slippa handla kattmat för några månader framåt...

På tal om att handla så var vi ju iväg till Jönköping igår. Det blev en hel del grejer, bland annat febertermometer och Inotyol-salva, en overall, mössa och vantar, babysitter och en skötväska till bebisen, två långa koftor, två amningströjor, två par leggings, en tunika, strumpor, en vinterjacka, vinterkängor och amnings-bh och amningsinlägg till mig. Nu är det inte alls mycket kvar på listan och jag måste medge att det känns väldigt bra. Nu återstår bara att tvätta och preparera allt innan bebisen kommer...

Har fortfarande inte haft tid till att leta efter kortläsaren och kommer inte att hinna göra det denna vecka. Imorgon åker vi till Södertälje för att gå på/hjälpa till med/fota Johans systers bröllop och sen har hela helgen gått. Jag kommer INTE att känna mig utvilad det minsta. Men nu är det bara att kämpa på, in i det sista. Snart är det min tur att få lite ledighet! (Eller hur! Jag "ska bara" måla barnrummet och garderoben, köksluckorna och en spegel, sy en amningskudde, ett "nest", ett lapptäcke samt lära mig att sticka. Haha!)

Shoppinglista.

- Alltid något på schemat...

Nu är vi äntligen klara med lägenheten! Fy faan vilket skitjobb. Tack mamma som VILLE hjälpa till att putsa fönsterna! Nu lägger vi det bakom oss och siktar framåt.

Idag går färden mot Jönköping. Från där vi bor nu tar det knappt en timma, precis som innan alltså även att vi åker en lite mindre väg. Vi ska försöka hitta till A6 och Solås Center för att kunna bocka för de sista grejerna på våran inköpslista till bebisen. Å andra sidan kommer det nog att bli en del shoppande för min del också eftersom jag numera inte har ett par enda hela byxor, inga tröjor och inga höst/vinterskor. Ska vi kunna ha ett normalt liv så måste jag kunna ha på mig hela kläder åtminstone, och för att "få kroppen tillbaka" måste jag ha en jacka och skor att promenera i under kalla vinterdagar.

Imorgon är det barnmorskan igen och efter det ska vi skriva faderskapspapper. När det är klart ska vi nog bara åka hem och slappa och försöka koppla av. Om jag känner mig själv rätt så kommer det att klia i mina fingrar och jag kommer nog att ägna mig åt att packa upp kartonger istället. Jag har ju fortfarande inte hittat min kortläsare... för ni vill väl fortfarande se bilder?! :-)

På fredag blir det fullt upp igen. Upp till Södertälje för att hjälpa till med bröllop. Transportera bord och fixa till festlokalen, sedan ska jag vara värdinna med Johans lillasyster på deras storasysters bröllop på lördagen. Sen ska vi förhoppningsvis få några timmars sömn innan vi åker hem igen på söndagen. Så snabbt är denna vecka slut och Johan börjar jobba igen utan att ha fått någon som helst ledighet. Jag tycker så synd om honom. Stackarn...

Nu kan ni säga "Godkväll i stugan"...

- Välkomna att hälsa på oss!

I två dagar har vi fått veta hur det känns att äga ett hus. Känslan är fortfarande väldigt konstigt och märklig, men det börjar kanske så sakteliga sjunka in.
Vi har hunnit med ganska mycket tycker jag. Vi har fått hjälp av mamma och Ida som var här både i fredags eftermiddag (de hämtade katterna och Johan vid fem efter att Johan slutat jobbet så tt jag skulle slippa behöva åka in för den sakens skull) och igår. Båda gångerna hade de med sig mat. Idag kom även pappa, Wasinee och Emma hit tillsammans med farbror Kent och Carina som var så nyfikna på hur vi hade det. Det känns jättebra när man hör att de pratat om att huset är "ordentligt" och "gediget". Av mäklaren fick vi veta att huset var ungefär 160 kvm. Vi har alltid tyckt att det känns mycket större, men har väl accepterat att det är dubbels så stort som vi bott tidigare. Det var inte förrän idag som jag, pappa och Kent diskuterade yta, som vi kom på att vi faktiskt kunde mäta. Och istället för 160 kvadratmeter kom vi upp i 270! Förstår ni hur sjukt det är!? Vi, jag och Johan och snart våran bebis, bor i ett jättestort hus på landet! Och det är vi som äger det och marken runt omkring!...

Jag har lovat att komma med bilder från vårat nya boende. Än så länge saknar jag kortläsaren men den kommer jag förhoppningsvis hitta snart i mina kartonger märkt med "viktigt!".

Jag kan ju börja med att berätta om i fredags när jag var här själv och precis hade vinkat av flyttkillarna, då jag stod i vårat sovrum på andra våningen och packade upp lite kläder, när jag hör någon gå på grusgången precis utanför. Jag tittar ut men ser ingen men hör att någon är på väg runt och går mot barnrummet som ligger precis bredvid vårat sovrum. Tittar ner men ser ingen. Vi har visserligen ingen grusgång runt huset för den delen heller, utan allt är täckt med gräs...
Även när jag stod i köket lyckades jag se någon i ögonvrån. Inte någon skarp bild, utan mer ett konstaterande att någon gick förbi i rummet intill. Ni vet när man har katter och de går runt och smyger och man ser dem, fast ändå inte. Nu fanns det ju inga katter i huset så det kunde inte ha varit några sådana...
Nätterna här har också varit mycket "intressanta". Jag har flera gånger vaknat av skuggor som jag ser genom mina ögonlock. Även här har jag trott att det var katterna, för de brukar nämligen gå förbi mig i sängen när de ska ta sig vidare någon annan stans, men varje gång jag har tittat upp har de suttit på golvet på andra sidan rummet eller legat tysta och stilla vid fotändan. Så visst händer det spännande saker här! Hur många vågar komma och hälsa på oss nu?! ;-)

Förutom detta så har jag inte kunnat sova på grund av extremt svullna händer och fötter. Jag tyckte att det var jobbigt i somras, men detta är hundra gånger värre! Inatt fick jag sitta och försöka skaka liv i mina armar i 45 minuter utan lyckat resultat. Jag somnade visserligen, men inte av något annat än utmattning, sittandes i sängen! Förmodligen har jag druckit alldeles för lite vatten i kombination med att jobba alldeles för hårt under för många dagar. Och så tal om det så måste jag ju också bara påpeka att jag numera är hemma och är ledig i ungefär ett år! Wehooo!

Så, detta var en lite kort uppdatering om vad som händer i mitt liv för tillfället. Jag kommer att skriva mer och ta mycket bilder när det har lugnat ner sig en aning. Så håll tillgodo!

Today is the day!

- Nu drar vi snart igång!

Jag såg precis flyttbilen genom fönstret! Weeehooo!

Vi är mitt uppe i flytten!

- Jag återkommer när jag har tid igen!

Eftersom vi inte har haft tid till att packa, har ni nu fått vårat straff genom att försöka hinna packa på sisådär 12 timmar. Igår hade vi några timmar eftersom vi var lediga, men då vi stämt tid med en ViaSat-kille i huset någon gång mellan 12-18(!) så var vi tvungna att lämna lägenheten vid halv tolv. Vi var tillbaka halv nio igår kväll och fortsatte då packandet vi påbörjade tidigare under dagen.
Jag har aldrig någonsin haft så ont i min kropp som jag hade igår. Varje gång jag är i huset så får jag jättemycket foglossning! Förmodligen gör jag saker och rörelser som jag annars inte gör och när vi kom i säng igår natt vid ett-tiden kunde jag inte ens komma upp i sängen själv. Och att vända sig i sängen har varit näst intill nödvändigt. Likaså att komma ner från sängen, gå på toa och sen upp i sängen igen! Det har fortsatt idag, men packa måste jag ju ändå. Nu borstar jag tänderna, skall snart iväg till Lennart´s för att köpa en tårta för detta är min SISTA ARBETSDAG!
Ikväll är det medlemsdagar på Coop Konsum här i Eksjö och jag ska möta upp älsklingen där efter jobbet för att verkligen STORhandla så mycket vi bara få plats med. Sen åker vi med det direkt till huset innan vi kommer hem igen för att fortsätta packandet. Imorgon vid halv åtta ska jag möta flyttgrabbarna. SEN bor vi äntligen i huset! :-)

Ok, bara lite mer politik ;-)

- Tänk, det är roligt nästan jämt!

Två dagar kvar.

- Hormonkärring och sammandragningar.

Jaha, så har man bråkat för första gången med Johan. Det var inte alls kul och jag ska därför bestämma mig för att aldrig mer göra det. Det hela handlade om en så banal sak som mat. Jag jobbade stenhårt hela dagen igår (och det vet jag att Johan också gör såklart, han är ju också trött på kvällarna precis som jag). Halva dagen hade jag sammandragningar, även onda sådana, att jag nästan inte orkade gå men på grund av kort om personal och nyanställda så fick jag göra mer än vad jag egentligen orkade. Fick dessutom jobba en timma längre och detta utan att ha ätit annat än lunch vid halv två. När jag kom hem sex timmar senare var jag fruktansvärt trött och orkade knappt gå upp för trapporna, magen krampade, och när jag öppnade dörren kände jag ingen matlukt, och det tillsammans med att Glenn kräktes på hela den gröna mattan i datarummet fick mig att explodera.

Sen trodde jag att Johan skulle dö när han stod och diskade och helt plötsligt låg på golvet och var nära på att svimma. Då blev jag rädd och ledsen och fick dåligt samvete. Sen blev vi sams igen, vilket är så otroligt skönt. Jag brukar inte bråka och skrika. Jag kan vara otroligt irriterande, ettrig och hemsk på många andra sätt, men jag brukar inte skrika (förutom på katterna, TV4 morgon-tv eller något annat irriterande för stunden).
Ibland önskar jag att någon kunde läsa mina tankar. Tänk om man hade en knapp som man kunde trycka på när man tyckte att det var läge för andra att veta hur man tycker och tänker i en viss situation, så plötsligt kom det upp små tankebubblor ovanför huvudet...

Det känns som om jag har gått in i en annan del av graviditeten nu, från och med igår eller i söndags då jag kände ett enormt tryck neråt. Jag har fått sammandragningar/förvärkar, molvärk, och lite strålande smärta ner mot muffen. Det gör mig ingenting alls att jag känner mer nu, men det känns helt klart som att jag egentligen inte orkar jobba så mycket mer nu. Och det behöver jag inte. Det är bara två dagar kvar nu. Fast det blir inte lugnt för att jag slutar att jobba. Redan dagen efter, på fredag, ska jag vara uppe och redo vid halv åtta för att ta emot flyttkillarna som ska ta alla våra grejer (som vi ännu inte börjat packa!) till huset. Imorgon ska en kabeltv-snubbe komma förbi oss i huset och installera en parabol(!) så att vi kan se på fotboll och annat spännande. Till helgen blir det säkert att fixa i ordning och packa upp saker, sen måste vi städa i lägenheten till veckan som kommer. Som tur är har Johan tagit semester hela nästa vecka just för att vi ska kunna få till allt. Veckan avslutas i Södertälje med bröllop vilket självklart ska bli jätteroligt, men jag kan inte låta bli att känna mig lite stressad över det ändå. Det är så otroligt mycket just nu.

Bebisen är livligare på kvällarna nu och vaken i längre perioder. Sover väldigt mycket under dagen när jag jobbar. Rörelsemönstret är annorlunda mot innan. Inga sparkar, mest buffar och "svepningar" inifrån. Tänk att det snart är en helt färdigbakad liten människa i min mage. Det är faktiskt ett mirakel!


Kämpa på nu allihopa där ute. Oavsett om ni är gravida, har en allvarlig sjukdom, är trötta eller deprimerade, ensamma eller olyckliga. Snart vänder det!

Ok, sista inlägget angående politik.

- Snart blir det en "vanlig" blogg igen.

Jag vill bara uttrycka min stora besvikelse över att Sverigedemokraterna nu får vara med och bestämma över Sverige. Jag "går inte på" argumenten om att man säger att man röstar på Sverigedemokraterna med samtidigt hävdar bestämt att man inte är rasist. OM man hade tyckt att alla människor var lika värda skulle man inte rösta på ett sådant parti även om man håller med dem i andra frågor. De andra frågorna är handplockade för att "passa så många människor som möjligt" för att få röster. Och nej, jag kommer aldrig att förstå ett sådant val när Sverige har minst sju andra partier som delvis har samma värderingar gällande samma frågor. Så tycker jag från botten av mitt hjärta.

Annars tycker jag ju självklart att det är tråkigt att Alliansen vann. Jag hade verkligen hoppats på att Sverige hade tagit sitt förnuft till fånga och röstat på de rödgröna istället. Men nu blev det tyvärr inte så men jag är helt övertygad om att det kommer att bli ett regeringsskifte om fyra år istället.
Och som en parentes ska det bli väldigt spännande hur Alliansen styr sin ickemajoritet. Vem ska de välja till sin sida? Och vem vill över till deras sida? Miljöpartiet? (eller Sverigedemokraterna?)

19 september 2010.

- En mycket viktig dag för framtiden!

Jag ser verkligen fram mot att gå till vallokalen och rösta i eftermiddag efter jobbet. Sen ser jag fram mot att sitta och titta på valvakan och hålla tummarna för att de röd-gröna vinner och kan se till så att jag, Johan och vårat barn i magen får så bra möjligheter som det bara går. Det handlar om dagis, skola, sjukvård bland annat. Sen att det strävas efter att ha kortare arbetsdagar så att man har mer tid till familjen är bara en bonus! Heja RÖDGRÖNT!

Och glöm inte att det är sista rösten som räknas. Om ni redan har röstat men kommit på att ni röstat fel. Rösta en gång till. Ni har till klockan 20 på er! :-)

Värt en tanke...

- Stellan Skarsgård säger vad han tycker.

Kanske dags att bestämma sig?

- Det viktigaste är att SD inte kommer över spärren!

Imorgon ska jag och Johan klä upp oss fint för att gå och rösta. Jag ser det som min plikt att säga vad jag tycker. För skojs skull så gjorde jag ett test på www.svd.se och här är resultatet av vad jag tycker. Jag blir alltid vänsterpartist(!) när jag gör tester på nätet, fast jag har faktiskt aldrig röstat på dem. För min del är det miljöpartiet som känns mest rätt och har gjort de de senaste åtta åren i alla fall.

Att Sverigedemokraterna ens finns med tycker jag är obehagligt och äckligt! Och det "faktum" att jag är mer Sverigedemokrat än Socialdemokrat på Svenska Dagbladets test är kanske ännu mer skrämmande!

Härliga, underbara.

- Jag älskar att sova!

Inatt har jag inte sovit jättebra men fantastiskt bra om man jämför med natten innan. Jag hade dock väldigt konstiga drömmar om att läkare sågade av mig händerna (på grund av att jag har ont i dem) och tog något prov genom ryggen på mig som senare visade sig vara något form av moderkaksprov och där de fastställt att det var en pojke i magen och att denne skulle vara allergisk mot havre- och vetemjöl (!).

Jag har precis ätit frukost och bebisen hickar. Jag fullkomligt älskar när den rör sig där inne. Tänk, två kilo väger den nu. Bara 1,5 kilo kvar till dess att du är klar!

Min lilla skruttisrumpa ♥

MIN älskling!

- Han klarade det!

Både teoriprovet (fick 63 rätt av 65) och körprovet blev godkänt! Nu får han köra bil! Äntligen har jag någon som kan skjutsa mig till BB när det är dags! Wehooo :-)

♥ Tack alla snälla som höll tummarna.
Jag tror inte det hade gått utan er hjälp! ♥

Hejja Johan!

- Kom igen, du klarar det!

I skrivande stund sitter min älskade hjärtevän på Nifsarpskolan och skriver sitt teoriprov. Jag skjutsade dit honom för en halvtimma sedan och han blir upplockad av mamma och Ida som är lediga idag (de är alltid "lediga" numera). Sen ska de ta hand om honom och bjuda på lunch till det är dags för honom att göra körprovet.

Idag går jag in i vecka 34 och jag mår lite illa. Jag vet inte om det är sympati-illamående av nervositet för Johan eller om det har någonting med bebisen att göra. Natten har varit en enda lång pina rakt igenom. Kunde inte sova någonting alls på grund av mina UNDERBARA KATTER som passade på att sova HEEELA DAGEN igår för att kunna vara uppe och jaga varandra HEEELA NATTEN. När jag sedan hörde massa fnitter utanför (!?) gick jag till balkongdörren och ser vårdpersonelen på äldreboendet "Snickaren" som ligger mitt emot, stå ute och snacka skit och röka, tittar jag på klockan och ser att den är halv sex. Jag smäller igen balkongdörren så hårt jag bara kunde utan att riskera att den skulle gå i tusen bitar (ja, jag måste ju "sätta folk på plats" . De ska minsann inte få för sig att de kan vara glada och utvilade vid halv sex på morgonen om inte jag får vara det!) Tjugo minuter senare går Johan upp och börjar stöka runt, göra kaffe, sätta på tv:n. Själv ligger jag och kokar i sängen. På grund av utmattning (förmodligtvis) lyckas jag somna efter några minuter och blir väckt knappt en timma senare. Jävla helvete.

Men just det ja, vecka 34 var vi på ja. Magen växer och bebisen ligger där inne. Bufflar runt dagarna i ända. Inte så mycket sparkar utan mest knöl och sträckningar men fick igår mina första sparkar mot revbenen. EN gång och det gjorde satans ont! Som en nål som gnagde sig in mellan de nedersta revbenen.

En sista nedräkning är på sin plats.

- Nu är vi ju snart "där"!

Det blir bara färre och färre saker att räkna ner till. Egentligen har jag kanske många saker som jag ser fram mot men de är ännu inte tidsbestämda.

♥ 8 dagar kvar till jag slutar på jobbet, men bara 6 arbetsdagar kvar, 23 september 2010.

♥ 9 dagar kvar till vi flyttar till huset, 24 september 2010.

♥ 49 dagar kvar till bebisen kommer, 3 november 2010.

Idag är jag ledig. Jag blev väckt av Johan för fyrtio minuter sedan när han kom hem från dagens körlektioner på körskolan. Nu har han stuckit iväg med Ida och kör med henne istället. Han är sååå duktig och motiverad och han kämpar verkligen trots att han egentligen inte orkar. Tänk er själva. Han jobbar heltid, har en gravid "fru" hemma som inte riktigt är som hon ska vara, många körlektioner ofta INNAN han går till jobbet, engagerar sig i graviditeten och pluggar som en dåre till teoriprovet samtidigt som även han har drabbats av mammas cancerbesked. IMORGON har han teoriprov OCH körprov. Det är lite drygt en månad sedan han satte sig i en bil och körde för första gången. Snacka om att vara motiverad. Nu håller vi alla tummarna för honom, eller hur?

På tal om mamma så fick hon besked av scintigrafin (röntgen av skelettet) i måndags och den visade INGA metastaser. INGEN spridning alltså! Idag ska hon och Ida iväg till Jönköping för att prata med doktorn och prata om vilken behandling som kommer att bli aktuell. Mamma vill börja så fort som möjligt och förhoppningsvis på startar de behandlingen redan denna vecka.

Jag ska faktiskt gå och handla lite saker idag. Det finns en del grejer till bebisen som vi inte har hunnit med att köpa ännu. Bland annat blöjor(!), apoteksgrejer som salvor och annat "bra att ha". Sen måste vi ha en overall och mössa också. Vi vill inte att bebisen ska frysa när vi kommer ut från BB i kallaste November.
Ni får gärna ge tips och idéer på vad man absolut inte får glömma att köpa. Jag känner att jag har noll koll.

Tilldelning till mig!

- En award alltså (finns det inget svenskt ord?)

Fick en glad överraskning idag när jag läste mina kommentarer från dagens inlägg. Jag har fått en "award" av Tanja! TACK! Jag vet visserligen inte vad det innebär, men tydligen kan man göra sig förtjänt av sådant om man bloggar, och det tackar jag för :-)
Att få en sådan innebär också att JAG ska dela med mig av den till dem jag tycker förtjänar det och jag måste säga att jag tycker att väldigt många förtjänar den. Här nedan följer de personer som jag har valt!


Av längtan till dig: En blivande mamma i samma stad som jag. Skriver om sin graviditet med enorm kärlek till sitt barn i magen och sin blivande mammaroll. Trots en inte helt lätt graviditet håller hon ändå modet uppe och har alltid ett leende på läpparna. En blogg man blir varm och lycklig av.

Du och jag blir tre: Även detta en blivande mamma i samma stad som jag. Skriver också om sin graviditet som har varit allt annat än lätt. Förgyller mina dagar med igenkännande katthistorier och mycket annan underhållning. En ärlig blogg, inte bara med rosa moln utan även med lite hårda kanter.

Jojjas: Också en blivande mamma som delar med sig av sina kunskaper när det kommer till hemmapyssel för våra kommande barn. Har gett mig inspiration till att göra både egen amningskudde och färga tyger! Har även en hel del egna erfarenheter av bebisar då hon jobbar på neonatalavdelning och även om jag inte känner henne så ger hon mig trygghet med sin kunskap.

You´re not right in the head: Den yngsta bland de jag vill sända denna award till. Även detta en blivande mamma med enorm viljestyrka och en fantastiskt bloggare med mycket känslor! Hon gör MIG stark och får mig att vilja. Mycket.

Instruktioner:

♥ Ge denna awards till någon eller några mammor du tycker förtjänar denna.

♥ Skriv varför dessa just förtjänar blogg awards

♥ Be dina vänner som fått awarden ta bilden och instruktionerna och ge vidare.

♥ Länka till den som gav dig Awarden.

Lathet, effektivt arbete...

- ... och bilproblem.

Ja, då var det måndag igen men det är väl bara att bita ihop. Helgen har varit mestadels bra, vi har varit i huset och jobbat hårt (nästan) allihopa (jag, Johan, mamma och Ida). Jag och mamma skötte eldningen i huset. Vi fick igång både pannan, vedspisen och kakelugnen (vi får bara elda i en av dem, den andra har eldningsförbud). Efter mycket slit och många timmar blev det varmt i elementen och i varmvattenkranen och även om vi inte lyckades hinna värma upp ackumulatortankarna så blev det stor skillnad, både känslan och doften i huset.
Ida hade med sig röjsågen och klädde sig i något fantastiskt snyggt gummiställ och började i ena hörnet på baksidan av huset. De förra ägarna hade låtit ogräs och nässlor växa fritt som var över en halvmeter högt och gjorde att man liksom missade hela utsikten från köket sett. Sen fortsatte hon av bara farten runt alla träd och buskar, vid staketet, vid snickarboden... Det blev en enorm skillnad och när vi har hunnit räfsa bort allt "skräp" ska jag ta bilder så får ni se skillnaden.
Johan skötte veden. Vi har en jättehög med ved för ett helt år som ligger vid ladugården med två små presenningar över sig som täcker knappt hälften. Nu syns det att han har varit och tagit från ett av hörnen. Lite ved körde han ner till huset och men det mesta la han i vedboden med hjälp från Ida och mamma.
Jag har känt mig väldigt ineffektiv hela helgen. Har försökt räfsa gräs, rensa ogräs mellan stenplattorna, försökt hjälpa till att stapla ved, men ingenting har funkat en längre tid. Jag kan inte böja mig ner längre utan att få ont i ryggen och magen. Väldigt frustrerande!

I lördags hade vi lovat pappa att komma till Nässjö och gå på någon form av danstävling som börjar klockan sex. Det är med andra ord lite brottom. Det tar en halvtimma från huset och hem och en halvtimma hemifrån till Nässjö (med parkering och promenad) och så måste vi ju hinna med att duscha. Vi åkte från huset vid strax efter fyra. Efter knappt två kilometer ser jag att oljelampan i bilen tänds. Johan ringer till Ida och vi ställer bilen i Askeryd, åker till Aneby för att köpa olja. Det visar sig att Aneby inte har någon bemannad bensinmack(!) så vi får åka till Eksjö istället. Nu har klockan hunnit blir tjugo i fem. Vi släpper av mamma och Johan och köper olja, fortsätter färden tillbaka till Askeryd där bilen står, fyller på olja. Nu är klockan tio över fem. Om femtio minuter ska jag och Johan vara i Nässjö. Fem över halv sex ställer jag bilen på parkeringen, springer upp till lägenheten och hittar en naken (!) Johan. Jag skriker att han måste klä på sig. Själv sätter jag på mig en halvsnygg tunika men behåller både strumpor och byxor som jag haft på mig i huset och avslutar med att spruta på mig lite parfym. Vi kommer hemifrån vid 17.44 och är framme i Nässjö fem över. Tyvärr finns det inga parkeringsplatser i närheten så vi får parkera långt bort och gå hela vägen till sporthallen. Vi ringer på vägen och möts upp av Emma i dörren som har våra biljetter. Nu är klockan tjugo över sex och jag har stressat i över två timmar. Om det var värt det? Om jag ska uttala mig snällt så kan jag ju säga att själva tävlingen i sig var ganska kul. Det gick ut på ungefär samma sak som "Let´s dance". Problemet var att det var alldeles för lite tävling och alldeles för mycket snack. Av de 3,5 h som detta höll på, pratade konferenciererna i tre timmar och dansen varade endast i trettio minuter (styvt räknat). Så nej, detta kommer jag definitivt inte rekommendera någon att gå på i fortsättningen, OM man inte är pensionär med dålig humor. Nästa gång kommer jag vänligt men bestämt att tacka nej.

Igår plockade Johan plommon och igår kväll gjorde jag plommonpuré till bebisen och inlagda plommonhalvor i sockerlag (och en burk med lite whiskey i också) till oss. Johan fixade plommonsylt som jag åt till min filmjölk. Den blev jättegod!

Jag är jättetrött idag och önskar att jag var ledig en dag till så att jag hade möjlighet att vila upp mig lite. Jag var ju den som gjorde minst nytta i helgen, men med en enormt stor mage (ska den verkligen bli större!?) så har jag insett mina begränsningar. Igår kväll kunde jag knappt resa mig ur soffan då jag var helt slutkörd i kroppen. Nu är det bara 8 arbetsdagar kvar som jag måste jobba. Jag ska försöka orka med det för att sedan kunna se fram mot lite ledighet i väntan på att bebisen ska komma...

Sovmorgon och bestyr.

- Någon mer än jag som har problem?

Klockan är bara halv elva och redan har det tittat in nästan trettio personer på min blogg. Nu är det nästan så att jag känner att jag inte borde ha tagit sovmorgon utan bloggat istället, men Johan tycker att när jag är ledig så ska jag passa på att sova så mycket jag kan, så jag följer hans råd, gladeligen.
Jag gick upp för en timma sedan och tog direkt tag i alla måsten. Jag gillar inte att ha allt sånt framför mig. Hellre tar jag tjuren vid hornen meddetsamma och avslutar alla måste-projekt. Idag behövde jag städa, tvätta, dammsuga och diska. Nu sitter jag med frukosten framför mig och det är sällan så gott som när man har "kämpat" för att få den.

Idag har jag inte alls många planer. Jag märkte dock en sak nu när jag skulle ta på mig någonting på benen för att slippa frysa när jag sitter framför datorn med lite öppet fönster. Jag har inga byxor. Eller nej, det är inte sant. Jag har två byxor som jag kan ha. De ena ligger för tillfället i tvätten. Det är ett par mammaleggings som används varje dag(!) och tvättas nästan lika ofta. Än så länge har de visat sig vara av superkvalitét men jag skulle inte bli förvånad om de snart gick sönder. De andra byxorna är ett par träningsbyxor, ankellånga, som jag fick med H&M någon gång för flera år sedan när jag köpte kläder online. De har varit jättebra för de har en bred midja som man kan vika ner vilket gör dem väldigt töjbara. De har visserligen aldrig använts som träningsbyxor utan har istället fungerat som "hemmabyxor". Ni vet de där favoritkläderna man slänger på sig så snart man kommit innanför dörren (då ingen annan än möjligtvis sambon är hemma). Men nu har till och med Johan börjat skratta åt mig. Han uttrycker sig visserligen att jag är "söt" men jag misstänker att det har gått så långt nu att han känner att han måste kommentera. Byxorna har alltså hål överallt. Det senaste tillskottet är ett ca tio centimeter stort hål precis under rumpan... Borde jag egentligen berätta detta för er, tänker jag nu helt plötsligt. Men jag känner ändå att det finns någon form av förståelse för detta, någonstans där ute. Jo, till saken. Jag borde verkligen köpa mig något nytt till gravid-garderoben. Jag blir ju inte mindre och jag kommer inte att kräva mindre bekväma byxor. Tvärt om! Med andra ord borde jag kanske ta en sväng förbi någon butik och köpa mig något "mindre vågat" än hål-i-rumpan-byxorna.

Idag är mamma i Jönköping(?) på skelettröntgen. Nu håller vi tummarna för att det inte finns några metastaser där heller!

Jag glömde en sak.

- Lite irritation på sin plats igen!

Jag måste bara få kommentera ett av kanal 5 nya dokusåpor, "Kungarna av Tylösand". Jag satt och lekte med katterna i vardagsrummet. Tv:n är på och jag blir lite småintresserad när jag hör att det är ett nytt program. Det dröjer inte många minuter till jag sitter där med hakan ner i golvet. Jag är INTE pryd på något sätt men detta är bland det värsta jag varit med om. HUR kan en programidé gå ut på att ge folk sprit för att de ska bli fulla och vilja ha sex med varandra?! Hur ÄCKLIGT är Sverige när det är tillåtet att tjäna pengar på unga människors osäkerhet!? Det där hade kunnat vara jag själv för drygt tio år sedan! Osäker på insidan med ett "tufft" yttre för att ingen ska få veta sanningen. Sprit och sex. Nä, fy fan kanal 5.

Mer kunskap!

- Å så går vi in i en ny vecka.

Vecka 32. Det börjar bli mer och mer påtagligt att allt inte är som vanligt med kroppen. Jag har inga större bekymmer på dagarna men så fort jag ska lägga mig i sängen får jag nästan panik. Totalt täppta näsborrar i kombination med att det känns som om lungorna ska komma ut ur munnen, att knäskålarna skaver mot varandra, handlederna ömmar och gör ont och en mage som är i vägen gör mig totalt rabiat och galen. Att sedan katterna kräks på golvet (alltid på minst tre ställen samtidigt), springer runt och jagar flygfän och river sönder tapeterna, klöser sönder soffan eller bara hoppar upp i sängen och vill ha gos gör det inte lättare alls. Jag förstår dig Rebecka!

Idag ska jag gå tidigare från jobbet. Vi ska på möte hos försäkringskassan och försöka lära oss hur det går till med föräldrapenningen. Vi kan verkligen ingenting och ibland känns det helt hopplöst.

Imorgon är jag ledig och har även hela helgen framför mig med ledighet. Mamma tyckte att vi skulle åka ut till huset, få in veden i vedboden, köra ett varv med grästrimmern över vårat igenväxta potatisland (har inte varit ett potatisland på flera år, men tanken är att vi ska kunna odla någonting där nästa år. Just nu växer det endast kirskål), elda i pannan så att hela huset blir varmt, klippa gräset, plocka upp all fallfrukt som ramlat ner (IGEN! Ett evighetsarbete uppenbarligen) och förhoppningsvis också hinna njuta lite.

Mamma ringde senare igår och berättade att hon fått svar på att det är "småcellig lungcancer" hon har. Det är den ovanligaste formen, svår att operera bort men förmodligen svarar den bättre på behandling än icke småcellig lungcancer. Vi vet inte så mycket mer ännu så vi får vänta ännu lite till.

Nu måste jag fixa till mig, sedan ska jag tanka bilen för att kunna ta mig till jobbet och försöka göra lite nytta innan det är dags för mig att ta helg :-)

Marknad, barnmorske- och bankbesök.

- Ikväll är min och katternas kväll.

Snoozade en timma i morse. Hade ställt klockan på åtta men gick upp först vid nio. Vid tio kom Johan hem från körskolan och en halvtimma senare gick vi till Familjecentralen. Det var kämpigt att gå dit. Jag går ju varje dag på jobbet men det är tydligen inte samma typ av gångstil eftersom jag inte berörs av det där. Men nu var jag tvungen att sänka farten lite när det tog emot.

Vecka: 31+6
SF-mått: 31
Blodsocker: 5,9
Blodtryck: 128/77
Bebisens hjärtslag: 140
Fosterläge: "H"

SF-måttet har ökat 3 cm på tre veckor och bebisen följer sin egna kurva, precis över strecket. Blodsockret hade gått upp ännu lite till, men det säkerligen förmodligen beroende på min sovmorgon och att frukosten åts ännu närmre provtagningen. Blodtryckets övertryck hade gått ner något och undertrycket höjts något. Kanske beroende på promenaden? Innan vi lyssnade på bebisens hjärtljud klämde barnmorskan på magen och hittade huvudet där det "ska" vara, i alla fall när man är längre gången. Med andra ord vet jag att bebisen gillar att ligga med huvudet neråt och har gjort så de senaste 8-10 veckorna eftersom den bara sparkar uppåt. När vi skulle lyssna på hjärtljuden hittade barnmorskan inte något. Jag försökte att inte stressa upp mig men den där minuten det tog innan hon hittade rätt kändes som en evighet! Och även denna gång låg hjärtljuden på 140, precis som alla gånger tidigare.
Idag fick jag väga mig också. Vågen visade på +13 kilo och det tycker jag känns jättebra!
Nästa gång vi ska dit är om tre veckor. Då är vi nyinflyttade i huset och förhoppningsvis känns det skönt att komma därifrån lite. Johan har tagit semester veckan efter vi flyttar in bara så att vi hinner komma i ordning och att allt är på plats.

Efter besöket gick vi på den stora marknaden som anordnats med över 200 "knallar". Massa skräp fanns det som vanligt. Det enda som föll oss på läppen var munkar (donuts för er Göteborgare. Munkar fanns visserligen också, men här kallas det för.... kokostoppar(? Förvirrande, eller hur?!). Sex stycken köpte vi. Vi åt upp två var innan dess att jag skulle på möte hos våran kontaktperson på Nordea. Alla mina konton på de andra bankerna kommer att anslutas och jag kommer från och med nu ha Nordea som min bank.

Efter det hämtade vi bilen, åkte hem och lagade köttfärssås och spaghetti, la oss ner i sängen och vilade (jag i en halvtimma, Johan i över en timma). Underbart och underskattat att sova middag, det borde alla få göra alltid!

Nu har jag lämnat av Johan på jobbet, diskat och städat lite och funderar på att ringa mamma som fått provsvaren på vilken typ av cancer hon har (vilken grad av lungcancer) och vilken behandling hon kommer att få. Hon sa att hon skulle ringa men det har hon inte gjort...
Ikväll är det jag och katterna som ska försöka underhålla oss själva. Men om jag känner katterna rätt så kommer de att sova mestadels av kvällen för att sedan vakna till när Johan kommer hem halv elva, så jag får försöka underhålla mig själv. Men det borde väl inte vara några problem, det är ju HÖST och massa säsongspremiärer på tv!

Livet fortsätter...

- Dag efter dag springer förbi.

Sedan sist har jag hunnit med att gå på 40-årskalas, jobbat, träffat morbror Pentti och Ankan, varit ute i huset, jobbat igen, gått på sista föräldrautbildningen samt börjat kolla på alla måndagens programpremiärer på tv.

Syrrans 40-årskalas var kanontrevligt och med mycket underhållning. Vi fick bland annat en snabbkurs, på en timma ungefär, i latinodans. Bland annat samba, cha-cha, bachata och merengue. Det var ett väldigt intensivt danspass och ALLA var med. Det var roligt, fantastiskt jobbigt och svettigt och gav jättemycket mersmak. Jag sa till och med till Johan att jag kan tänka mig att önska mig lektioner i någon form av latinodans när jag fyller 30. Vi får se hur mycket tid jag känner att jag har då iofs ;-)

Morbror Pentti och Ankan har jag inte träffat på nästan tio år. De håller vanligtvis till uppe i Gällivare och jag har inte vägarna förbi särskilt ofta. Däremot har de ett sommarställe i Vadstena som de besöker många veckor om året men eftersom jag inte har bott här nere förrän tills för ett år sedan, så har det inte blivit av att vi har träffats här heller. De var precis som vanligt. Snälla, lite busiga i blicken och väldigt omtänksamma. Och för första gången såg jag likhet mellan honom och mormor.
Ida bjöd på mat, en jättegod räksoppa med nybakt bröd och efterrätten blev kaffe och choklad. Sen åkte vi till huset och visade dem runt innan de var tvungna att åka tillbaka till Vadstena.
Nu kommer det förhoppningsvis inte alls dröja lika länge tills vi träffas igen.

Igår gick jag från jobbet redan vid halv ett. Vid ett samlades gänget från förra veckan på Familjecentralen för en till utbildning i att bli förälder. Det var kul att se alla igen och denna gången gick vi igenom tiden efter förlossningen, den första tiden hemma, amning och humör. Männen fick samlas i en grupp för sig när vi blivande mammor pratade amning. Enligt Johan så var det mest "pinsamt" att sitta där och lyssna på "hur en man ska vara mot sin kvinna". Det som sas där var är ju redan en självklarhet, men så kanske det inte är i alla förhållanden. Att man "ska hjälpa till hemma" och "uppmuntra" sin partner. Jag har tur som har en så förståndig, klok och fantastisk man vid min sida. En man som vill vara pappa, inte någon som bara ser på och tycker att det är kvinnans sak att uppfostra ett barn. Bara en liten sak som han påpekade igår när vi satt och tittade på tv, när några män från "Bygglov" kramade om varandra efter en renovering. "Visst är det ett skönt mansideal just nu. Det är liksom tillåtet att vara "mysig" med varandra. Att kramas och tycka om varandra och visa känslor fastän man är en man". Och jag svarade att jag aldrig har tyckt om "hårda kanter" och förstod precis vad han menade.

Jag, Ida, Johan och mamma har bestämt att hon kommer att leva länge till. Hon kommer nog till och med dö en naturlig död. Av ålderdom menar vi nu. Mamma har lovat att kämpa, kämpa, kämpa och vi har lovat att peppa, peppa, peppa! Mamma ska sätta ut sin lägenhet till försäljning i veckan. Hon flyttar hem till Ida. Jag ska få några smycken som mamma ärvt av mormor, sen fick vi servicen också om vi ville ha, den gamla. Mamma vill ha allting gjort redan nu. Ingenting ska behöva "komma i vägen" eller bli jobbigt eller bökigt om situationen blir värre (vilket den kommer att bli med alla mediciner och cellgifter). Allt ska göras nu så att vi har tid till att umgås när det verkligen behövs.
Igår ringde hon och sa att hon beställt en "sådan där påse till bebisen". Hon pratade om en fårskinnspåse som en av Idas(?) vänners bekant tillverkar själv. Hon är ganska gammal nu och har gått i pension, men hon tillverkade tidigare för Brio. En sådan tyckte mamma att bebisen skulle behöva när det är kallt i november och till dess att våren kommer...

Inga metastaser!

- "Högsta vinsten" typ.

Mamma ringde mig när jag precis hade kommit till jobbet. Jag har lite dålig teckning där men jag hörde att hon sa att doktorn hade ringt henne nu på morgonen och berättat om veckans undersökning på intilliggande organ och organ som lungcancer gärna sprider sig till, och det hade visat att det INTE fanns några metastaser i något annat organ. Hon uttryckte sig följande när jag frågade vad det betydde; "Det är som vinna högsta vinsten i ett lotteri ungefär, och Johans tanke på att få se mig med "Skrutten" kommer med all sannolikhet att besannas".
Nu vet jag inte riktigt om jag skulle använda mig av samma ord som hon om jag var i en liknande situation, men från att inte veta någonting till att veta att tumören i alla fall är begränsad till ett ställe, gör att den blir mer lättbehandlad och om vi har tur så småningom går att operera bort, så kanske man ändå skulle vilja betona med liknande ord vilken extrem tur hon har haft.

Nästa vecka väntar skelettröntgen och det hoppas vi kommer att gå minst lika bra!

(...så lite solsken skiner in även hemma hos oss... )

Tack alla ni.

Jag kom på att jag bara vill säga tack till alla som hört av sig och skrivit så fina saker. Jag är fortfarande inte helt tillbaka i verkligheten även om det sakteliga blir så såklart.

Jag vill ännu en gång bara påpeka att jag skriver som jag känner för stunden. Är jag arg på någon så skriver jag det. Den ilskan kan gå över fem minuter senare, men det betyder ju inte att den ilskan inte var verklig fem minuter tidigare. Jag ångrar aldrig det jag skriver, men jag kan ibland tycka att jag uttrycker mig på fel sätt. Så blir det lätt i "stundens hetta". OM ni av någon anledning tar illa upp, skriv det så kan jag förklara vad jag menar.

Jag känner ibland att jag "bloggar för mitt liv". Hade jag inte haft min blogg hade jag gått under. Jag är jättedålig på att prata känslor i verkliga livet. Jag är rädd för att gråta framför andra människor för jag känner mig så ful. Men när jag får skriva så kan jag göra det samtidigt som tårarna droppar ner på tangentbordet och luften från mina lungor försvinner och det känns som att jag ska kvävas. Då gör det ingenting om jag blir fult svullen i ansiktet. Hade jag inte haft min blogg hade jag sällan ventilerat mig och mina känslor. Jag hade burit dem inombords och till slut hade jag bara haft en stor svart klump där inne. Här kan jag säga det jag tycker och känner för stunden...

Tack alla för att ni finns...

Det ligger frost på taken...

- Nu ÄR hösten här.

Jag har träffat mamma varje dag sedan vi fick beskedet om lungcancer. Hon har varit på sjukhuset varje dag för att göra diverse prover och röntgen, få mediciner utskrivna och ännu fler läkartider. I onsdags efter föräldrautbildningen, som vi var på Johan och jag, mötte de upp oss utanför Familjecentralen och vi gick och käkade buffé på Sunrise, en kinesisk restaurang på gågatan som faktiskt har väldigt god buffé (tycker till och med jag!). Tårarna var inte långt borta och Ida satt mest och tittade på en staty på väggen som också grät...
Johan började jobba vid halv fem och det var ju då som tårarna kom. Jag hade ju bestämt mig för att stanna hemma, men efter att ha gråtit tills jag tappade andan åtskilliga gånger, ställt mig i duschen och gråtit ännu mer, bestämde jag mig för att gå hem till dem ändå. De hade precis flyttat hem till Ida nu efter två veckor i mammas lägenhet. Idas lägenhet ligger bara ett kvarter bort från våran och det kändes som en lagom promenad. Vi gjorde ingenting. Satt mest och stirrade och drack te, mamma berättade vad hon skulle genomgå på sjukhuset dagen efter. Efter en och en halv timma gick jag hem och tittade på "Livet på BB" som jag inte alls tyckte var lika bra som tidigare avsnitt. Sen kom Johan hem och vi låg och pratade i sängen då han sa det där fina om att han såg mamma på gräsmattan med Skrutten.

I torsdags jobbade jag och det var inte alls roligt. Jag var på riktigt dåligt humör hela dagen och höll mig för mig själv så länge jag kunde. Berättade i alla fall för en chef vad som hänt men orkade inte berätta något utförligt.
När jag kom hem på kvällen kände jag mig bättre. Jag lagade mat och vi satt och tittade på tv och Johan blev så chokladsugen (jag är btw alltid chokladsugen nu för tiden) att han var tvungen att gå till Willy´s och köpa några olika chokladkakor. När vi hade fått i oss några rutor kände vi oss båda bättre till mods.

Igår var jag ledig och sov ända till halv tio. Sen duschade jag och försökte få tag på pappa angående den där presenten till min syster. Han svarade inte så jag planerade själv ut vad jag skulle köpa och bestämde mig för att inte ändra min åsikt oavsett vad han skulle ha för förslag. Efter ett par timmar ringde Ida och sa att hon och mamma varit på sjukhuset för olika undersökningar, hade gått massa recept som de skulle hämta ut på Apoteket och efter det gå till Sunrise, igen, och äta lunch och undrade om jag ville följe med. Jag tackade ja och tog bilen och ställde den på Konsumparkeringen, försökte ännu en gång få tag på pappa utan resultat. Så istället fick jag strosa runt i några affärer för att döda lite tid. De ringde efter en halvtimma och vi möttes upp utanför restaurangen. Det blev bara sushi för min del. Att äta friterat varje dag känns inte jättenyttigt och valde därför det bästa alternativet. Johans chef visade sig sitta vid samma bord. Jag vet att han vet att mamma är sjuk. (Han hade stannat i dörren till omklädningsrummet och frågat Johan vad som stod på. Han är en sådan människa att han alltid verkar se när något är galet. Så Johan berättade och han tyckte, som många andra, att vi drabbats av onödigt mycket sorg den senaste tiden och sa till Johan att han självklart fick vara hemma från jobbet för att "stötta Lina".) Nu pratade vi mest om att han tog en snabblunch för att sedan åka och titta på ett större hus. När han drog iväg så tyckte mamma att vi skulle åka till vårat hus för att elda lite i pannan. Nu har det ju stått tomt och ouppvärmt i tre veckor och huset mår bra av att värmas upp, speciellt när det har varit så fuktigt ute som den sista månaden. Innan dess försökte jag få tag på pappa igen, men bra resultat, berättade mitt förslag och frågade hur mycket han kunde tänka sig att ge (i presentkort). Jag fixade detta och även en liten flaska från systemet, köpte kort och inslagningspapper för att sedan åka till Ida och hämta upp dem för att åka till huset.

Det gick att få fyr på pannan efter ett litet tag. Det var en del spjäll att dra ut och in och att lära sig titta på rätt mätare. Men vi tror att det gick bra. Vi eldade dock inte så mycket att elementen blev varma, men eventuellt ska de åka dit idag också, mamma, Ida och Johan. Själv ska jag åka till jobbet.

Det känns bra att spendera så mycket tid som möjligt med mamma. Bara vardagliga saker känns bra att göra. Det behöver inte vara något "extra" som någon solsemester eller liknande. Att sitta och dricka te, hjälpa till med tvätten eller laga mat känns opretentiöst och "på riktigt".

En röntgen är gjord nu. Det var den som gjordes igår. Då tittade de på alla organ från hjärnan ner till under buken för att se om cancern hade spridit sig.
Nästa vecka ska hon på en skelettröntgen för att se om något finns där. Svaren på detta kommer också nästa vecka. Tur att jag har en "lätt" vecka på jobbet då med bara tre arbetsdagar. (En av dem kommer jag dessutom att gå tidigare eftersom den andra delen av föräldrautbildningen är på måndag mellan 13-16.) Sen får vi se vad resultaten säger. Jag tycker det känns overkligt om hon skulle dö om några månader. För min del känns det mer som tidigast nästa sommar. Hon MÅSTE ju få tid för sitt barnbarn innan hon lämnar oss, OM hon lämnar oss. Chansen finns ju fortfarande att hon klarar av detta och det har jag absolut inte glömt även att jag är realist.

Ikväll blir det kalas för syrran som fyller 40. Jag har beslutat att inte berätta för henne idag. Vi har ju inte så mycket kontakt och i vanliga fall hade jag skickat ett sms, men nu har det gått några dagar sedan beskedet och jag har fortfarande inte berättat för henne, så kan jag lika gärna vänta till nästa vecka, efter hon har festat och haft kul. (Och för er som inte känner till mitt släktträd så vill jag bara säga att båda mina systrar har samma pappa men olika mammor. Sen känner de ju till varandra men det finns inga blodsband. Därför vet inte min syster om min mammas tillstånd.)

För att tala om något helt annat så har jag börjat sova väldigt dåligt. Kanske beror det på alla tankar jag har, men jag tror ändå att det till stor del beror på min numera ganska stora mage som är i vägen och gör att jag inte kan ligga bekvämt. Jag får dessutom gå upp och kissa säkert 5-7 gånger per natt! Men bebisen växer i alla fall, det känner jag. Magen är nästan alltid hård nu oavsett hur bebisen ligger eftersom den tar ganska så mycket plats. Jag tvivlar på att min mage kommer att kunna växa mer nu. Nu börjar det kännas som om jag ska spricka. Fast jag tycker fortfarande inte att det är speciellt tungt och jobbigt så länge jag är på benen. Det är ju positivt.

Samtidigt någon annan stans...

-... men ändå precis bredvid.

Nu ligger mamma på sjukhus för att göra biopsi och endoskopi. Hon skulle vara där sju i morse och fick således inte dricka sitt morgonkaffe som hon annars gör från fem till sju. Prover ska tas från tumören för att analyseras och sedan konstateras.

Samtidigt som ett liv sakta tynar bort växer det i samma takt ett annat liv, ett nytt liv... i min mage. Idag går jag in i vecka 31. Igår efter det att Johan kommit hem från jobbet gick vi och la oss tillsammans och pratade om mamma och om bebisen. Han tyckte att vi lika väl kunde "tjuvläsa" i böckerna om den veckan jag går in i idag eftersom "klockan är ju nästan midnatt". Vi läste att "bebisen är ca 39 centimeter och väger 1,6 kilo. Den börjar nu samla på sig underhudsfett och är ännu tillräckligt liten för att vända sig runt i magen". Jo tack! Det har jag märkt. Sen sa Johan att han fick en bra känsla inför mammas biopsi. "Det kanske inte kommer att gå att ta bort helt och hållet, men jag ser henne definitivt ute hos oss på gräsmattan. Det är sommar och hon leker och skrattar med "Skrutten" och ser precis ut som vanligt".
Jag hade inte så svårt att somna igår, men jag vaknade många gånger inatt av någonting. Katterna var inte lika "underhållande" som natten innan men jag låg obekvämt och behövde gå på toaletten några gånger.

Idag ser jag inte fram mot att gå till jobbet och utbilda min/mina efterträdare. Det känns riktigt tufft! Jag ska dock försöka genomlida dagen och försöka blicka till morgondagen då jag får vara ledig igen och i alla fall slipper tänka på jobbet och andra helt oviktiga och meningslösa saker för mig.

Skitiga skitsjukdom!

- Iskall och kokhet på samma gång.

Mamma ringde mig när jag precis hade kommit hem efter jobbet igår. Hon sa att hon inte hade så bra nyheter och började gråta och bad oss komma över när vi hade ätit klart. Då blev jag arg och tvingade henne att berätta över telefonen och jag kände mig kall som is under hela samtalet. Inga känslor, bara irriterande och ettriga frågor. "Varför? Jaha hur då? Och hur ska det gå till? Vem har sagt det? Vi ses sen då." Sen tappade jag allt när Johan frågade "Lungcancer?" och började gråta. "Skärpte till mig", gjorde te, åt äggmackor, bloggade, tittade runt i lite olika forum, klädde på mig, smorde in ansiktet med ansiktscréme och frågade Johan om han skulle följa med.
Vi tog bilen. Det tar ca fem minuter att gå men här tar man bilen överallt. Jag hade dessutom gjort en dålig parkering när jag kom hem eftersom jag redan då var arg och trött. Arg och trött på jobbet.
Jag plingade på hos mamma och öppnade dörren. Hon kom mot oss och grät, kramade om mig och sa "förlåt, jag ville inte berätta detta nu när du har en bebis i magen". Ida kramade Johan och sen turades vi om. Vi satte oss i köket och drack lite te och bad henne berätta...
Då hade inga "noggrannare" undersökningar som till exempel biopsi gjorts, där man går ner med en kamera och tittar på hur det ser ut, men enligt röntgen är det en knytnäves stor tumör hon har i lungan och förmodligen har hon varit "sjuk" i flera år. Tyvärr ger ofta lungcancer inte symptom förrän det är för sent. För hennes del kan det handla om några månader kvar att leva. I bästa fall, den där promilleandelen som trots allt finns, svarar hon bra på behandlingen (om det ens blir någon) och tumören krymper och kan då opereras bort, men troligen handlar det om månader, eller kanske något år. Denna veckan ska hon göra några undersökningar och nästa vecka kommer svaren.
Vi åkte hem ett par timmar senare...

Jag har inte sovit någonting inatt. Har jag tur hjälper det mig att sova ikväll istället. Jag har inte heller gråtit något förrän nu när jag sitter här själv hemma igen. Johan gick precis till jobbet och så fort han stängde dörren efter sig så kom tårarna. Bebisen gillar det nog inte eftersom jag spänner mig så mycket. Magen arbetar och blir hård.
Jag blev erbjuden att komma hem till mamma och Ida och prata men jag vill inte. Jag vill vara själv. Gråta för mig själv, tycka synd om mig själv, föreställa mig hur det blir när mamma ligger vid dödsbädden. Hon sa att hon hade en önskan, att få se bebisen. Det är 9 veckor kvar. 9 veckor är "några månader", alltså kanske det som är kvar av hennes liv. Och vad händer sen med mig... med Johan och barnet? I ett hus mitt ute i skogen...

Just nu är jag väldigt arg. Jag är fortfarande arg för att livet faktiskt ibland är orättvist. Samtidigt är jag en person som tror på ödet och tror att det som händer ofta händer av en anledning. Det gör det i och för sig inte alltid lättare för stunden, men när man sedan får perspektiv så kan det hjälpa lite grann. Sen är jag arg på pappa som tyckte att JAG skulle ringa till min storasysters man och höra vad HON önskar sig i födelsedagspresent. Ring själv för fan! Hur som helst så har jag inte hans nummer och kan således inte ringa och ärligt talat bryr jag mig inte det minsta. Jag är är inte intresserad av att gå på kalas i helgen, men jag kommer att göra det ändå förmodligen. Jag brukar göra så när det handlar om mina släktingar, för att göra dem glada. Ja, jag är egoistisk och elak. Tydligen och uppenbarligen är jag sådan som person.

Nu ska jag sätta mig på golvet i badrummet, duscha, skrika, sparka och slå något hårt och så länge som jag orkar...förmodligen till dess att jag går sönder.