Mamma ringde mig när jag precis hade kommit hem efter jobbet igår. Hon sa att hon inte hade så bra nyheter och började gråta och bad oss komma över när vi hade ätit klart. Då blev jag arg och tvingade henne att berätta över telefonen och jag kände mig kall som is under hela samtalet. Inga känslor, bara irriterande och ettriga frågor. "Varför? Jaha hur då? Och hur ska det gå till? Vem har sagt det? Vi ses sen då." Sen tappade jag allt när Johan frågade "Lungcancer?" och började gråta. "Skärpte till mig", gjorde te, åt äggmackor, bloggade, tittade runt i lite olika forum, klädde på mig, smorde in ansiktet med ansiktscréme och frågade Johan om han skulle följa med.
Vi tog bilen. Det tar ca fem minuter att gå men här tar man bilen överallt. Jag hade dessutom gjort en dålig parkering när jag kom hem eftersom jag redan då var arg och trött. Arg och trött på jobbet.
Jag plingade på hos mamma och öppnade dörren. Hon kom mot oss och grät, kramade om mig och sa "förlåt, jag ville inte berätta detta nu när du har en bebis i magen". Ida kramade Johan och sen turades vi om. Vi satte oss i köket och drack lite te och bad henne berätta...
Då hade inga "noggrannare" undersökningar som till exempel biopsi gjorts, där man går ner med en kamera och tittar på hur det ser ut, men enligt röntgen är det en knytnäves stor tumör hon har i lungan och förmodligen har hon varit "sjuk" i flera år. Tyvärr ger ofta lungcancer inte symptom förrän det är för sent. För hennes del kan det handla om några månader kvar att leva. I bästa fall, den där promilleandelen som trots allt finns, svarar hon bra på behandlingen (om det ens blir någon) och tumören krymper och kan då opereras bort, men troligen handlar det om månader, eller kanske något år. Denna veckan ska hon göra några undersökningar och nästa vecka kommer svaren.
Vi åkte hem ett par timmar senare...
Jag har inte sovit någonting inatt. Har jag tur hjälper det mig att sova ikväll istället. Jag har inte heller gråtit något förrän nu när jag sitter här själv hemma igen. Johan gick precis till jobbet och så fort han stängde dörren efter sig så kom tårarna. Bebisen gillar det nog inte eftersom jag spänner mig så mycket. Magen arbetar och blir hård.
Jag blev erbjuden att komma hem till mamma och Ida och prata men jag vill inte. Jag vill vara själv. Gråta för mig själv, tycka synd om mig själv, föreställa mig hur det blir när mamma ligger vid dödsbädden. Hon sa att hon hade en önskan, att få se bebisen. Det är 9 veckor kvar. 9 veckor är "några månader", alltså kanske det som är kvar av hennes liv. Och vad händer sen med mig... med Johan och barnet? I ett hus mitt ute i skogen...
Just nu är jag väldigt arg. Jag är fortfarande arg för att livet faktiskt ibland är orättvist. Samtidigt är jag en person som tror på ödet och tror att det som händer ofta händer av en anledning. Det gör det i och för sig inte alltid lättare för stunden, men när man sedan får perspektiv så kan det hjälpa lite grann. Sen är jag arg på pappa som tyckte att JAG skulle ringa till min storasysters man och höra vad HON önskar sig i födelsedagspresent. Ring själv för fan! Hur som helst så har jag inte hans nummer och kan således inte ringa och ärligt talat bryr jag mig inte det minsta. Jag är är inte intresserad av att gå på kalas i helgen, men jag kommer att göra det ändå förmodligen. Jag brukar göra så när det handlar om mina släktingar, för att göra dem glada. Ja, jag är egoistisk och elak. Tydligen och uppenbarligen är jag sådan som person.
Nu ska jag sätta mig på golvet i badrummet, duscha, skrika, sparka och slå något hårt och så länge som jag orkar...förmodligen till dess att jag går sönder.
Vi tog bilen. Det tar ca fem minuter att gå men här tar man bilen överallt. Jag hade dessutom gjort en dålig parkering när jag kom hem eftersom jag redan då var arg och trött. Arg och trött på jobbet.
Jag plingade på hos mamma och öppnade dörren. Hon kom mot oss och grät, kramade om mig och sa "förlåt, jag ville inte berätta detta nu när du har en bebis i magen". Ida kramade Johan och sen turades vi om. Vi satte oss i köket och drack lite te och bad henne berätta...
Då hade inga "noggrannare" undersökningar som till exempel biopsi gjorts, där man går ner med en kamera och tittar på hur det ser ut, men enligt röntgen är det en knytnäves stor tumör hon har i lungan och förmodligen har hon varit "sjuk" i flera år. Tyvärr ger ofta lungcancer inte symptom förrän det är för sent. För hennes del kan det handla om några månader kvar att leva. I bästa fall, den där promilleandelen som trots allt finns, svarar hon bra på behandlingen (om det ens blir någon) och tumören krymper och kan då opereras bort, men troligen handlar det om månader, eller kanske något år. Denna veckan ska hon göra några undersökningar och nästa vecka kommer svaren.
Vi åkte hem ett par timmar senare...
Jag har inte sovit någonting inatt. Har jag tur hjälper det mig att sova ikväll istället. Jag har inte heller gråtit något förrän nu när jag sitter här själv hemma igen. Johan gick precis till jobbet och så fort han stängde dörren efter sig så kom tårarna. Bebisen gillar det nog inte eftersom jag spänner mig så mycket. Magen arbetar och blir hård.
Jag blev erbjuden att komma hem till mamma och Ida och prata men jag vill inte. Jag vill vara själv. Gråta för mig själv, tycka synd om mig själv, föreställa mig hur det blir när mamma ligger vid dödsbädden. Hon sa att hon hade en önskan, att få se bebisen. Det är 9 veckor kvar. 9 veckor är "några månader", alltså kanske det som är kvar av hennes liv. Och vad händer sen med mig... med Johan och barnet? I ett hus mitt ute i skogen...
Just nu är jag väldigt arg. Jag är fortfarande arg för att livet faktiskt ibland är orättvist. Samtidigt är jag en person som tror på ödet och tror att det som händer ofta händer av en anledning. Det gör det i och för sig inte alltid lättare för stunden, men när man sedan får perspektiv så kan det hjälpa lite grann. Sen är jag arg på pappa som tyckte att JAG skulle ringa till min storasysters man och höra vad HON önskar sig i födelsedagspresent. Ring själv för fan! Hur som helst så har jag inte hans nummer och kan således inte ringa och ärligt talat bryr jag mig inte det minsta. Jag är är inte intresserad av att gå på kalas i helgen, men jag kommer att göra det ändå förmodligen. Jag brukar göra så när det handlar om mina släktingar, för att göra dem glada. Ja, jag är egoistisk och elak. Tydligen och uppenbarligen är jag sådan som person.
Nu ska jag sätta mig på golvet i badrummet, duscha, skrika, sparka och slå något hårt och så länge som jag orkar...förmodligen till dess att jag går sönder.
8 kommentarer:
Lilla gumman...kan inte tänka mig att du är egoistisk och elak. Du måste ju, samtidigt som allt detta hemska händer, tänka på dig själv och bebisen i magen så att ni mår så bra ni kan. Har, tyvärr, mycket stor erfarenhet av sjuka föräldrar och vet hur ego man stundtals kan känna sig när man tänker på sig själv en stund. Har lärt mig efter många år att det handlar om självbevarelsedrift och att man måste tänka på sig själv först för att kunna hjälpa andra. Det är inte egoistiskt det är nödvändigt. Annars bryter man sakta men säkert ner sig.
Lider så med dig och trots att vi inte känner varann "på riktigt" så tänker jag mycket på er i detta svåra mitt uppe i en tid som egentligen ska vara lycklig för er. Livet är fruktansvärt orättvist ibland och den där meningen kan vara svår att se. Är ändå av samma tro som du, att allt har en mening. Det måste man nog tro för att kunna acceptera vissa saker.
Sänder massa styrkekramar och tankar till dig genom cyberspace...
Jag finner inga ord Lina. Din vän Lisa har rätt i det hon säger.
Dag som natt finns jag/vi här och glöm inte bort att man brukar vara som starkast TILLSAMMANS.
Stora kramar trots att våra magar kommer vara ivägen.
Stora kramar till dig. Jag tror precis som du på ödet.. och att man kanske inte ser meningen på en gång. Men som sagt det är ingen tröst för stunden. Men försök ta vara på varje dag, tänk att det kanske just nu är ödets mening, att du/ni ska ta vara lite extra på varje dag, även om man såklart innerligt hoppas att dom dagarna blir till år. Kram!
Kan inte annat än att sända kramar. Tänker jättemycket på dig vännen. Det är hemskt och du får verkligen inte vara rädd för att ge utlopp för alla de känslor du känner. Ingen egoism kan jag se i dig heller.
Kram Fina Lina.
Hittade hit via FL. Vad tråkigt med din mamma. :-( Cancer är verkligen en skitsjukdom. Min mamma fick sin diagnos i september-99 ... tre månader senare gick hon bort.
Jag var nog dock rätt kylig angående sjukdomen hela tiden ... och trodde på något sätt hela tiden att något skulle hända ... att något skulle kunna rädda henne. Men det kom aldrig något mirakel.
Hoppas dock att din mamma får uppleva ett mirakel. Ibland så händer ju sådant.
Kram
Men nej! Lina.... vet inte vad jag ska säga alls, förutom att jag är väldigt ledsen för eran skull. Hoppas på den lilla lilla promillen... å lilla bebis :(
Vill komma upp å krama dej! KRAM, å skrik å slå så mycket du vill, man FÅR vara precis hur man vill när sånt här händer!! / Anna-Maria
Usch, stackars stackars! Jag tycker du reagerar helt sunt! Ut med allt som känns jobbigt..
Håller alla tummar för att det ska gå att behandla! Klart hon ska få träffa bebisen!
Stor kram!
Hamnade på din blogg igen, kunde inte sova, Och hamnade på detta inlägget.. jag ska läsa vidare, men måste stoppa för att skicka dig en jättrekram!!! Vad sorgligt!
Skicka en kommentar