Jag har träffat mamma varje dag sedan vi fick beskedet om lungcancer. Hon har varit på sjukhuset varje dag för att göra diverse prover och röntgen, få mediciner utskrivna och ännu fler läkartider. I onsdags efter föräldrautbildningen, som vi var på Johan och jag, mötte de upp oss utanför Familjecentralen och vi gick och käkade buffé på Sunrise, en kinesisk restaurang på gågatan som faktiskt har väldigt god buffé (tycker till och med jag!). Tårarna var inte långt borta och Ida satt mest och tittade på en staty på väggen som också grät...
Johan började jobba vid halv fem och det var ju då som tårarna kom. Jag hade ju bestämt mig för att stanna hemma, men efter att ha gråtit tills jag tappade andan åtskilliga gånger, ställt mig i duschen och gråtit ännu mer, bestämde jag mig för att gå hem till dem ändå. De hade precis flyttat hem till Ida nu efter två veckor i mammas lägenhet. Idas lägenhet ligger bara ett kvarter bort från våran och det kändes som en lagom promenad. Vi gjorde ingenting. Satt mest och stirrade och drack te, mamma berättade vad hon skulle genomgå på sjukhuset dagen efter. Efter en och en halv timma gick jag hem och tittade på "Livet på BB" som jag inte alls tyckte var lika bra som tidigare avsnitt. Sen kom Johan hem och vi låg och pratade i sängen då han sa det där fina om att han såg mamma på gräsmattan med Skrutten.
I torsdags jobbade jag och det var inte alls roligt. Jag var på riktigt dåligt humör hela dagen och höll mig för mig själv så länge jag kunde. Berättade i alla fall för en chef vad som hänt men orkade inte berätta något utförligt.
När jag kom hem på kvällen kände jag mig bättre. Jag lagade mat och vi satt och tittade på tv och Johan blev så chokladsugen (jag är btw alltid chokladsugen nu för tiden) att han var tvungen att gå till Willy´s och köpa några olika chokladkakor. När vi hade fått i oss några rutor kände vi oss båda bättre till mods.
Igår var jag ledig och sov ända till halv tio. Sen duschade jag och försökte få tag på pappa angående den där presenten till min syster. Han svarade inte så jag planerade själv ut vad jag skulle köpa och bestämde mig för att inte ändra min åsikt oavsett vad han skulle ha för förslag. Efter ett par timmar ringde Ida och sa att hon och mamma varit på sjukhuset för olika undersökningar, hade gått massa recept som de skulle hämta ut på Apoteket och efter det gå till Sunrise, igen, och äta lunch och undrade om jag ville följe med. Jag tackade ja och tog bilen och ställde den på Konsumparkeringen, försökte ännu en gång få tag på pappa utan resultat. Så istället fick jag strosa runt i några affärer för att döda lite tid. De ringde efter en halvtimma och vi möttes upp utanför restaurangen. Det blev bara sushi för min del. Att äta friterat varje dag känns inte jättenyttigt och valde därför det bästa alternativet. Johans chef visade sig sitta vid samma bord. Jag vet att han vet att mamma är sjuk. (Han hade stannat i dörren till omklädningsrummet och frågat Johan vad som stod på. Han är en sådan människa att han alltid verkar se när något är galet. Så Johan berättade och han tyckte, som många andra, att vi drabbats av onödigt mycket sorg den senaste tiden och sa till Johan att han självklart fick vara hemma från jobbet för att "stötta Lina".) Nu pratade vi mest om att han tog en snabblunch för att sedan åka och titta på ett större hus. När han drog iväg så tyckte mamma att vi skulle åka till vårat hus för att elda lite i pannan. Nu har det ju stått tomt och ouppvärmt i tre veckor och huset mår bra av att värmas upp, speciellt när det har varit så fuktigt ute som den sista månaden. Innan dess försökte jag få tag på pappa igen, men bra resultat, berättade mitt förslag och frågade hur mycket han kunde tänka sig att ge (i presentkort). Jag fixade detta och även en liten flaska från systemet, köpte kort och inslagningspapper för att sedan åka till Ida och hämta upp dem för att åka till huset.
Det gick att få fyr på pannan efter ett litet tag. Det var en del spjäll att dra ut och in och att lära sig titta på rätt mätare. Men vi tror att det gick bra. Vi eldade dock inte så mycket att elementen blev varma, men eventuellt ska de åka dit idag också, mamma, Ida och Johan. Själv ska jag åka till jobbet.
Det känns bra att spendera så mycket tid som möjligt med mamma. Bara vardagliga saker känns bra att göra. Det behöver inte vara något "extra" som någon solsemester eller liknande. Att sitta och dricka te, hjälpa till med tvätten eller laga mat känns opretentiöst och "på riktigt".
En röntgen är gjord nu. Det var den som gjordes igår. Då tittade de på alla organ från hjärnan ner till under buken för att se om cancern hade spridit sig.
Nästa vecka ska hon på en skelettröntgen för att se om något finns där. Svaren på detta kommer också nästa vecka. Tur att jag har en "lätt" vecka på jobbet då med bara tre arbetsdagar. (En av dem kommer jag dessutom att gå tidigare eftersom den andra delen av föräldrautbildningen är på måndag mellan 13-16.) Sen får vi se vad resultaten säger. Jag tycker det känns overkligt om hon skulle dö om några månader. För min del känns det mer som tidigast nästa sommar. Hon MÅSTE ju få tid för sitt barnbarn innan hon lämnar oss, OM hon lämnar oss. Chansen finns ju fortfarande att hon klarar av detta och det har jag absolut inte glömt även att jag är realist.
Ikväll blir det kalas för syrran som fyller 40. Jag har beslutat att inte berätta för henne idag. Vi har ju inte så mycket kontakt och i vanliga fall hade jag skickat ett sms, men nu har det gått några dagar sedan beskedet och jag har fortfarande inte berättat för henne, så kan jag lika gärna vänta till nästa vecka, efter hon har festat och haft kul. (Och för er som inte känner till mitt släktträd så vill jag bara säga att båda mina systrar har samma pappa men olika mammor. Sen känner de ju till varandra men det finns inga blodsband. Därför vet inte min syster om min mammas tillstånd.)
Johan började jobba vid halv fem och det var ju då som tårarna kom. Jag hade ju bestämt mig för att stanna hemma, men efter att ha gråtit tills jag tappade andan åtskilliga gånger, ställt mig i duschen och gråtit ännu mer, bestämde jag mig för att gå hem till dem ändå. De hade precis flyttat hem till Ida nu efter två veckor i mammas lägenhet. Idas lägenhet ligger bara ett kvarter bort från våran och det kändes som en lagom promenad. Vi gjorde ingenting. Satt mest och stirrade och drack te, mamma berättade vad hon skulle genomgå på sjukhuset dagen efter. Efter en och en halv timma gick jag hem och tittade på "Livet på BB" som jag inte alls tyckte var lika bra som tidigare avsnitt. Sen kom Johan hem och vi låg och pratade i sängen då han sa det där fina om att han såg mamma på gräsmattan med Skrutten.
I torsdags jobbade jag och det var inte alls roligt. Jag var på riktigt dåligt humör hela dagen och höll mig för mig själv så länge jag kunde. Berättade i alla fall för en chef vad som hänt men orkade inte berätta något utförligt.
När jag kom hem på kvällen kände jag mig bättre. Jag lagade mat och vi satt och tittade på tv och Johan blev så chokladsugen (jag är btw alltid chokladsugen nu för tiden) att han var tvungen att gå till Willy´s och köpa några olika chokladkakor. När vi hade fått i oss några rutor kände vi oss båda bättre till mods.
Igår var jag ledig och sov ända till halv tio. Sen duschade jag och försökte få tag på pappa angående den där presenten till min syster. Han svarade inte så jag planerade själv ut vad jag skulle köpa och bestämde mig för att inte ändra min åsikt oavsett vad han skulle ha för förslag. Efter ett par timmar ringde Ida och sa att hon och mamma varit på sjukhuset för olika undersökningar, hade gått massa recept som de skulle hämta ut på Apoteket och efter det gå till Sunrise, igen, och äta lunch och undrade om jag ville följe med. Jag tackade ja och tog bilen och ställde den på Konsumparkeringen, försökte ännu en gång få tag på pappa utan resultat. Så istället fick jag strosa runt i några affärer för att döda lite tid. De ringde efter en halvtimma och vi möttes upp utanför restaurangen. Det blev bara sushi för min del. Att äta friterat varje dag känns inte jättenyttigt och valde därför det bästa alternativet. Johans chef visade sig sitta vid samma bord. Jag vet att han vet att mamma är sjuk. (Han hade stannat i dörren till omklädningsrummet och frågat Johan vad som stod på. Han är en sådan människa att han alltid verkar se när något är galet. Så Johan berättade och han tyckte, som många andra, att vi drabbats av onödigt mycket sorg den senaste tiden och sa till Johan att han självklart fick vara hemma från jobbet för att "stötta Lina".) Nu pratade vi mest om att han tog en snabblunch för att sedan åka och titta på ett större hus. När han drog iväg så tyckte mamma att vi skulle åka till vårat hus för att elda lite i pannan. Nu har det ju stått tomt och ouppvärmt i tre veckor och huset mår bra av att värmas upp, speciellt när det har varit så fuktigt ute som den sista månaden. Innan dess försökte jag få tag på pappa igen, men bra resultat, berättade mitt förslag och frågade hur mycket han kunde tänka sig att ge (i presentkort). Jag fixade detta och även en liten flaska från systemet, köpte kort och inslagningspapper för att sedan åka till Ida och hämta upp dem för att åka till huset.
Det gick att få fyr på pannan efter ett litet tag. Det var en del spjäll att dra ut och in och att lära sig titta på rätt mätare. Men vi tror att det gick bra. Vi eldade dock inte så mycket att elementen blev varma, men eventuellt ska de åka dit idag också, mamma, Ida och Johan. Själv ska jag åka till jobbet.
Det känns bra att spendera så mycket tid som möjligt med mamma. Bara vardagliga saker känns bra att göra. Det behöver inte vara något "extra" som någon solsemester eller liknande. Att sitta och dricka te, hjälpa till med tvätten eller laga mat känns opretentiöst och "på riktigt".
En röntgen är gjord nu. Det var den som gjordes igår. Då tittade de på alla organ från hjärnan ner till under buken för att se om cancern hade spridit sig.
Nästa vecka ska hon på en skelettröntgen för att se om något finns där. Svaren på detta kommer också nästa vecka. Tur att jag har en "lätt" vecka på jobbet då med bara tre arbetsdagar. (En av dem kommer jag dessutom att gå tidigare eftersom den andra delen av föräldrautbildningen är på måndag mellan 13-16.) Sen får vi se vad resultaten säger. Jag tycker det känns overkligt om hon skulle dö om några månader. För min del känns det mer som tidigast nästa sommar. Hon MÅSTE ju få tid för sitt barnbarn innan hon lämnar oss, OM hon lämnar oss. Chansen finns ju fortfarande att hon klarar av detta och det har jag absolut inte glömt även att jag är realist.
Ikväll blir det kalas för syrran som fyller 40. Jag har beslutat att inte berätta för henne idag. Vi har ju inte så mycket kontakt och i vanliga fall hade jag skickat ett sms, men nu har det gått några dagar sedan beskedet och jag har fortfarande inte berättat för henne, så kan jag lika gärna vänta till nästa vecka, efter hon har festat och haft kul. (Och för er som inte känner till mitt släktträd så vill jag bara säga att båda mina systrar har samma pappa men olika mammor. Sen känner de ju till varandra men det finns inga blodsband. Därför vet inte min syster om min mammas tillstånd.)
För att tala om något helt annat så har jag börjat sova väldigt dåligt. Kanske beror det på alla tankar jag har, men jag tror ändå att det till stor del beror på min numera ganska stora mage som är i vägen och gör att jag inte kan ligga bekvämt. Jag får dessutom gå upp och kissa säkert 5-7 gånger per natt! Men bebisen växer i alla fall, det känner jag. Magen är nästan alltid hård nu oavsett hur bebisen ligger eftersom den tar ganska så mycket plats. Jag tvivlar på att min mage kommer att kunna växa mer nu. Nu börjar det kännas som om jag ska spricka. Fast jag tycker fortfarande inte att det är speciellt tungt och jobbigt så länge jag är på benen. Det är ju positivt.
2 kommentarer:
Vad bra att du spenderar så mycket tid med din mamma, ta vara på det och lev i nuet så mycket du kan. Det ska man iofs alltid försöka sträva efter även om det lätt glöms bort..
Jag gillar med sunrise buffé. :-)
Och choklad får man unna sig lite, det finns alltid en ursäkt till lite gott!
Ha en trevlig kväll på kalaset!
Kramar
Du är så duktig Lina, du verkar vara så stark mitt i allt som tar emot. Man får ta en dag i taget och det kan du verkligen!
Var rädd om dig och bebben nu, och spricka kommer du nog inte fast man känner så ;) Men snart har vi dom i våra famnar!
Massa varma stora kramar!!
Skicka en kommentar