♥ 2009-09-24 ♥

- Vi blev mamma och pappa lite för tidigt...

Det hade regnat ända sedan vi kom till sjukhuset vid nio. Vinden blåste hårt och man var glad att man fick vistas inomhus. Vi fick prata med några sköterskor, väldigt vänliga, omtänksamma och tillmötesgående. De gav mig slidpiller och värktabletter, visade mig var de stora bindorna fanns och plåthinken som stod på golvet i toaletten. Den skulle jag använda så snart jag började blöda.
Efter att jag tagit mina piller fick jag vara sängliggande i 1½ timma. Under tiden läste Johan dikter för mig, bland annat om en arg tupp med träskor som cyklade. Det gjorde mer och mer ont ju mer jag skrattade men kunde inte låta bli. Till slut gjorde det lite ont oavsett om jag gjorde något eller inte, men när vi fick röra på oss igen, vid elva ungefär, gick vi en promenad på sjukhuset. Först till Apoteket och sen för att möta mamma och Ida som jobbar på intensiven på samma våning som vi låg på.
Vid tolv var vi tillbaka på avdelningen och inväntade lunchen. Nu satte värkarbetet igång. Först lite svaga men ganska snabbt riktigt ordentliga och svåra att ta sig genom. Lunchen kom in. Torr panerad fisk med potatis och kall sås och en fruktkompott med en gräddklick.
Jag gav fisken ett försök men det var omöjligt, men jag fick i mig fruktkompotten mellan några värkar... Sen dröjde det inte så länge tills jag kände hur något varmt i handbollsstorlek försökte tränga sig ut mellan mina ben. Jag blev så fruktansvärt rädd och började gråta och skaka. Strax efteråt kom en sköterska in och skulle ta blodtrycket på mig men struntade i det och gick ut med den varma och kom tillbaka en stund senare och undrade om vi ville se henne...

...Strax innan två fick vi se en liten, liten Ida, bara femton centimeter lång, med små fötter och händer. Hon hade fylliga ögonbryn, en liten, liten näsa och fantastiskt fina läppar. Hon fick vara med oss i en halvtimma ungefär. Under hela tiden sken solen in i rummet...

Det var svårt att innan föreställa sig hur hon skulle se ut. Jag trodde att hon skulle vara mer fosterliknande, men hon var ju en hel människa, fast väldigt, väldigt liten. Hon hade allt som man skulle ha fast i miniatyr. Jag tog någa bilder på henne... min lilla Ida.
Läkaren som tittade på henne och moderkakan kunde inte säga varför hon inte överlevde i magen. Det blir ingen obduktion men moderkakan skickas iväg för provtagning.

Nu känns det så fruktansvärt tomt. Jag har ingen bebis i min mage, den är tom. Och jag är smalare och det känns frutansvärt! Jag vill att magen ska vara ivägen när jag diskar och äter mat...