Två dagar kvar.

- Hormonkärring och sammandragningar.

Jaha, så har man bråkat för första gången med Johan. Det var inte alls kul och jag ska därför bestämma mig för att aldrig mer göra det. Det hela handlade om en så banal sak som mat. Jag jobbade stenhårt hela dagen igår (och det vet jag att Johan också gör såklart, han är ju också trött på kvällarna precis som jag). Halva dagen hade jag sammandragningar, även onda sådana, att jag nästan inte orkade gå men på grund av kort om personal och nyanställda så fick jag göra mer än vad jag egentligen orkade. Fick dessutom jobba en timma längre och detta utan att ha ätit annat än lunch vid halv två. När jag kom hem sex timmar senare var jag fruktansvärt trött och orkade knappt gå upp för trapporna, magen krampade, och när jag öppnade dörren kände jag ingen matlukt, och det tillsammans med att Glenn kräktes på hela den gröna mattan i datarummet fick mig att explodera.

Sen trodde jag att Johan skulle dö när han stod och diskade och helt plötsligt låg på golvet och var nära på att svimma. Då blev jag rädd och ledsen och fick dåligt samvete. Sen blev vi sams igen, vilket är så otroligt skönt. Jag brukar inte bråka och skrika. Jag kan vara otroligt irriterande, ettrig och hemsk på många andra sätt, men jag brukar inte skrika (förutom på katterna, TV4 morgon-tv eller något annat irriterande för stunden).
Ibland önskar jag att någon kunde läsa mina tankar. Tänk om man hade en knapp som man kunde trycka på när man tyckte att det var läge för andra att veta hur man tycker och tänker i en viss situation, så plötsligt kom det upp små tankebubblor ovanför huvudet...

Det känns som om jag har gått in i en annan del av graviditeten nu, från och med igår eller i söndags då jag kände ett enormt tryck neråt. Jag har fått sammandragningar/förvärkar, molvärk, och lite strålande smärta ner mot muffen. Det gör mig ingenting alls att jag känner mer nu, men det känns helt klart som att jag egentligen inte orkar jobba så mycket mer nu. Och det behöver jag inte. Det är bara två dagar kvar nu. Fast det blir inte lugnt för att jag slutar att jobba. Redan dagen efter, på fredag, ska jag vara uppe och redo vid halv åtta för att ta emot flyttkillarna som ska ta alla våra grejer (som vi ännu inte börjat packa!) till huset. Imorgon ska en kabeltv-snubbe komma förbi oss i huset och installera en parabol(!) så att vi kan se på fotboll och annat spännande. Till helgen blir det säkert att fixa i ordning och packa upp saker, sen måste vi städa i lägenheten till veckan som kommer. Som tur är har Johan tagit semester hela nästa vecka just för att vi ska kunna få till allt. Veckan avslutas i Södertälje med bröllop vilket självklart ska bli jätteroligt, men jag kan inte låta bli att känna mig lite stressad över det ändå. Det är så otroligt mycket just nu.

Bebisen är livligare på kvällarna nu och vaken i längre perioder. Sover väldigt mycket under dagen när jag jobbar. Rörelsemönstret är annorlunda mot innan. Inga sparkar, mest buffar och "svepningar" inifrån. Tänk att det snart är en helt färdigbakad liten människa i min mage. Det är faktiskt ett mirakel!


Kämpa på nu allihopa där ute. Oavsett om ni är gravida, har en allvarlig sjukdom, är trötta eller deprimerade, ensamma eller olyckliga. Snart vänder det!