Bergochdalbana i viktsammanhang.

Jag ångrar lite att jag inte ställde mig på vågen och tog fram måttbandet i samband med att jag började min viktminskningsresa. Jag tror jag har tappat flera kilo men samtidigt blir jag osäker. Eftersom viktminskning sker successivt vänjer man ju ögonen vid vad man ser och även att saker händer så kommer man ju inte riktigt ihåg hur det såg ut från början.

Å andra sidan spelar det ju ingen roll så länge jag känner att jag går ner i vikt och blir allt mer rörlig och får allt mindre ont i kroppen. Den tar verkligen stryk av att vara gravid och överviktig. 

Första graviditeten, med missfall som utgång, var jag nere på normalvikt på ca 50-52 kilo. Efter missfallet blev det mycket tröstätande och unnande och när jag sen blev gravid igen fem månader senare hade jag gått upp minst tio kilo och var redan då på ett par kilos övervikt. Under graviditeten gick jag upp 13 kilo och var absolut inte tillräckligt stabil för att göra mig av med dem när Molly väl var född. För att överleva vardagen med en unge som aldrig sov, i ett nytt hus utan rätta kunskaper om hur man får pannan att prestera maximalt, under en extremt lång och kall vinter med många dagar över minus tjugo grader och ca 12-15 grader "varmt" inomhus, helt själv mitt ute på landet, fortsatte jag med mina dåliga val. Det blev även där mycket tröstätande och skräpmat eftersom jag inte orkade. Jag kommer ihåg att jag konstant var stressad, arg och ledsen och hade svårt att se ljusglimtar i vardagen. 

När Molly var drygt ett år, på nyårsafton 2011-2012 gjorde jag som många andra svenskar ett val om att bli sundare och friskare. Det funkade jättebra i åtta veckor, sen tyckte jag plötsligt att broccoli och lax smakade skit och jag tog ett graviditetstest som visade positivt. Jag jobbade ganska mycket och det var väldigt intensivt på jobbet under sommaren och tidiga hösten till dess att jag gick hem på föräldaledighet i väntan på vårt andra barn. Under den graviditeten gick jag bara upp sju kilo men på vågen var det tio kilo mer än med Molly. 

Efter förlossningen gick jag snabbt ner sex kilo och sen tre-fyra till. Sen tog det stopp. Denna gången var "utmaningen" två barn 24-7 när Molly inte fick gå till förskolan på grund av vattenkoppor. I fyra (!) månader var hon hemma och jag kände att jag blev mer och mer instabil och orkade mindre och mindre. Humöret svängde och jag undrade vad jag gett mig in på med att tycka det var en bra idé med två barn. Självklart var det inte Mollys och Olles fel att jag mådde som jag gjorde och att situationen blev som den blev med förskolan. Kombinationen av att aldrig räcka till, aldrig få en minut över att kunna lära känna Olle eftersom vi aldrig fick tid bara han och jag, samtidigt som Molly självklart klättrade på väggarna på grund av för lite utmaningar och stimulans och därmed blev en "riktig" trotsig tvååring var det som fick det att gå utför. Så fort Molly gick sin första dag på förskolan efter det långa uppehållet vände det för mig och jag kände att energin kom tillbaka. Äntligen kunde jag fokusera på det viktiga, att vara en bra och glad mamma. 

Självklart var inte alla dagar dåliga men de tog definitivt övertaget. I efterhand är var det kanske bra att det blev som det blev. Molly och Olle har en jättefin kontakt och jag har lättare att väl njuta av de stunderna när barnen sover samtidigt och det finns en liten stund för rekreation, en kopp kaffe och lite drömmande.

Min målvikt har jag inte bestämt mig för än. Jag vet att kroppen inte är densamma efter två graviditeter och att väga så lite som jag gjorde innan barnen är kanske lite väl ambitiöst. Jag får helt enkelt gå efter vad som känns bra och stanna där jag känner att jag mår bra.

Även att barnen är det absolut käraste man har är det inte alltid lätt att vara förälder.